Nummer 5 - 27 november 2000

Banalt men centralt om Apartheids efterspel

Av Thomas Lindqvist

Få företeelser i vår moderna historia har framkallat sådan vrede från ett enat världssamfund som det vita Sydafrikas apartheidsystem, ett system vars fall frammanades av omvärldens påtryckningar och sanktioner och hårt arbete från Sydafrikas befolkning. Den nya administrationen som tog vid där det gamla förtrycket slutade hade en tillsynes omöjlig uppgift framför sig, ett komplext samhällsbyggande där djupt rotade rasmotsättningar genomsyrade varje del av den nya Sydafrikanska demokratin. För att överhuvudtaget kunna blicka framåt stod det klart för de flesta att det som varit inte kunde lämnas därhän, den tragiska historien fylld av mord och tortyr behövde diskuteras om det överhuvudtaget skulle kunna vara möjligt att vända ett nytt blad i den Sydafrikanska historien. För att åstadkomma detta tillsattes en kommission vars uppgift var att presentera sanningen om apartheidregimens grymheter. Om detta arbete handlar Desmond Tutus bok Ingen framtid utan förlåtelse.

Desmond Tutu hävdar i sin bok att förklaringen till Sydafrikas framgångsrika försoningsprocess står att finna i den förlåtande attityd som genomsyrat arbetet, och på så sätt återkopplar författaren till den kristna filosofins grundvärderingar. Ett sådant upplägg inbjuder till diskussion om förlåtelsens natur och mekanismer, men återigen väljer Tutu att beröra detta på ett väldigt ytligt plan, vilket är synd då få i världen torde vara så väl skickade för att diskutera dessa frågor som just Desmond Tutu. Det som får ersätta de filosofiska spörsmålen är istället ingående beskrivningar av kommissionens arbete och de vittnesmål som framlagts uppblandat med Tutus egna funderingar om och kring Sydafrikas svåra läkeprocess. Boken blir egentligen inte riktigt intressant förrän Desmond Tutu beskriver sina tvivel på Gud i ljuset av de förföljelser han och hans likar fått utstå. Denna intressanta och högst praktiska tillämpning av teodicéproblemet ges dock inget större filosofisk utrymme, vilket gör att boken känns en aning platt. Tutus hejdlösa entusiasm inför Sydafrikas frigörelse är till en början charmig, men blir rätt snart tjatig och banal, mycket beroende på det översvallande nästan poetiska språkbruket som endast är förbehållet euforiska beskrivningar om nyvunnen frihet. Vad gäller ett sådant här verk förefaller det mig dock småaktigt att hänga upp sig på sådana stilistiska detaljer. Det är givetvis bokens tema som är det centrala, och temat är på alla sätt högaktuellt i ljuset av de dramatiska händelser vi i detta nu bevittnar i Jugoslavien och Israel/Palestina. Desmond Tutus bok genererar fler frågor än svar vilket inte nödvändigtvis är av ondo, även om man som läsare hade förväntat sig större insikt i dessa frågor än vad han visar prov på. Det vore dock fel att förringa bokens betydelse på grund av avsaknaden av djuplodade filosofiska resonemang då Tutu tillhör den djupt troende skara människor som näppeligen behöver luta sig på andra filosofier än den kristna kärleksbudskapet. I den bemärkelsen är boken ett fascinerande porträtt av en djupt religiös människas långa kamp mot tillsynes oövervinnelig ondska och förtryck, men vill man ha djupare insikt om och kring Sydafrikas kamp mot rasism och orättvisor, eller en fullgod levnadsteckning över Desmond Tutu finns det mer lämpliga böcker att tillgå.

Ingen framtid utan förlåtelse
Desmund Tutu
Norstedts
ISBN 91-1-300822-6