Läst
Fascinerande, otäck och angelägen
Av Lydia Duprat

Mediernas svarta bok Maria-Pia Boëthius Ordfront förlag 2001, 274 sidor ISBN: 91-7324-810-X

Mediernas svarta bok är en till lika delar fascinerande och otäck läsning. Fascinerande därför att den skildrar en (möjlig) verklighet som är helt okänd för de flesta av oss. Otäck därför att denna (möjliga) verklighet är en kuslig sådan, där vi människor spelar rollen av blinda marionetter, där vi inte är mer än produkter (konsumenter) i en penningstyrd värld, en marknad kort och gott.

Enligt Maria-Pia Boëthius har medierna ingått en ohelig allians med (den ekonomiska) Makten, och det är denna som styr allt innehåll i medierna. Enbart det som gagnar makten får publiceras, resten censureras. Journalisterna går i maktens ledband och den som inte fogar sig hamnar snart ute i kylan och riskerar att mista jobbet. Detta inser varje journalist, om inte annat så intuitivt, redan i början av sin karriär, menar Boëthius. Därför är journalistens enda utväg att påtvinga sig en form av självcensur. Man vet helt enkelt vad man "får" och inte "får" skriva.

Situationen förvärras av att det pågår en omfördelning av medieägandet, en tilltagande ägarkoncentration där ett fåtal mäktiga, "genom sammanslagningar och uppköp, [bildar] allt större mediekonglomerat, som upprättar dagordningen i världen". Och dagordningen går bland annat ut på att de redan mäktiga ska bli än mäktigare, de redan rika än rikare, med vanliga människors villiga, om än omedvetna, bistånd och på deras bekostnad.

Maria-Pia Boëthius syn på medievärlden är mycket svart, och hon har fått mycket och häftig kritik för sin syn. Av många avfärdas hon helt sonika såsom en som ägnar sig åt att sprida konspirationsteoretiska budskap. Inom vänstern och radikala kretsar röner hon emellertid stor, och inte sällan lika okritisk, uppskattning.

Sanningen är som alltid inte så enkel. Den står med all sannolikhet att finna långt ifrån skalans båda extremer.

Mediernas svarta bok är en polemisk bok, vilket också har varit författarens avsikt. Maria-Pia Boëthius kallar sin bok för en "mediernas kriminografi". Hon menar att när en människa väl råkat ut för mediernas intresse såsom - kanske - misstänkt för ett brott eller någon annan oegentlighet iscensätts en välregisserad "process" mot henne i medierna där enbart det som bekräftar den på förhand valda vinkeln tillåts komma fram:

"…när hon hamnat i mediernas processregim skrivs bara hennes kriminografi; glömska och bortseende från allt som inte kan underbygga brottsmisstanken, bortseende från allt som talar till den människas fördel."

Boëthius säger att hon i sin granskning av medierna medvetet använt sig av medievärldens teknik, "tunnelseendet"; boken är menad att utgöra "ett orättvist betraktande, en granskning av mediemånens baksida."

Det är ett effektivt grepp. Dels fungerar det utmärkt som perspektiv, dels gör författaren samtidigt det lätt för sig. Det är alltid mycket svårare att prestera en nyanserad bild av en företeelse, oavsett vilken. Arbetet med att skaffa sig den nyanserade bilden tillfaller läsaren: Mediernas svarta bok är en partsinlaga bland andra, avsiktligt så.

Maria-Pia Boëthius skriver initierat, och det i kombination med hennes viga och argumenterande språk gör att hennes resonemang upplevs som mycket övertygande. Hon förankrar dessa resonemang hos ett antal namnkunniga forskare (som alla delar synen på medievärlden givetvis), som exempelvis John Pilger, Noam Chomsky, Pierre Bourdieu och Naomi Klein.

Mediernas svarta bok kan läsas som ett manifest: ett manifest mot neoliberalismen, mot marknadskrafterna, mot globaliseringen, mot mediernas ägarkoncentration. Boëthius gör ingen hemlighet av var hon står politiskt, vilket underlättar för hennes belackare att avfärda henne.

Mediernas svarta bok är en viktig bok som alla konsumenter av medier - det vill säga, hela befolkningen noga räknat - bör läsa och ta ställning till. Den behandlar angelägna frågor som berör oss alla i allra högsta grad. Om vi lever i en världsordning där vi inte är annat än marionetter så låt oss åtminstone inte vara blinda inför vårt tillstånd.