Första sidan

Nummer 9 - 30 april 2001

 

 
   

«« tillbaka

...faraonernas land, forts.

Dag 4:
Kan man verkligen kalla det för semester när man tvingas gå up klockan 03:00 och sätta sig på en buss i sex timmar? Jo, när målet för denna bussresa är Abu Simbel kan man faktiskt med glädje acceptera det. Jag tror inte att jag med ord kan beskriva hur det känns att komma nedför en stig och runt ett hörn intet ont anande, och plötsligt finna sig stå framför fyra kolossalstatyer, uthuggna ur berget och Ramses tempel i Abu Simbel20 meter höga, av Ramses II som bara tornar upp sig framför en. Jag har sett hundratals bilder av denna plats, men hade ändå inte kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi hur fullständigt överväldigande det skulle komma att vara att faktiskt stå där. Helst av allt ville jag bara trilla baklänges och kyssa marken av ren vördnad inför detta ohyggligt imponerande, undersköna och storslagna monument. Inte nog med att man för mer än 3000 år sedan lyckats skapa detta, man har dessutom i modern tid lyckats med bedriften att flytta på hela schabraket utan att förstöra det. När Nassersjön skulle konstrueras på 1960-talet skulle denna komma att dränka de ursprungliga platserna för ett antal viktiga monument och tempel, bland annat Abu Simbel. Så UNESCO tillkallade ett team skickliga ingenjörer, bland annat en svensk sådan, som delade upp hela rasket i hanterbara bitar som ett gigantiskt lego, och flyttade hela anläggningen 210 meter bakåt och 61 meter uppåt, utan att kröka ett hår på Ramses huvud.

Abu Simbel består egentligen av två tempel; Ramses soltempel och hans gemål Nefertares tempel, tillägnat gudinnan Hathor. De skiljer sig dock mycket från varandra i karaktär. Ramses tempel är storslaget och så imponerande att man bara vill börja gråta, medan Nefertares tempel är vackert och mycket feminint och serent i sin atmosfär. Väl inne i Ramses soltempel möts man av några av de mest berömda relieferna i Egyptens historia – Ramses som besegrar sina fiender, Ramses stående i en stridsvagn med en pilbåge i högsta hugg, Ramses som förenar övre och nedre Egypten, bilder som alla med minsta intresse av forntida Egypten har stött på. Detta är vördnadsbjudande nog, men det allra heligaste slår på något vis allt. Här finns resterna kvar av de gudsstatyer som en gång tillbads i denna kammare, till vilken endast Ramses själv och översteprästen ägde tillträde. Man ser klart och tydligt sotet som ännu finns kvar i taket från de facklor som brunnit här inne för tusentals år sedan, och man känner ännu, klart och tydligt, den religiösa kraft som denna kammare en gång har ägt. Att säga att man känner djup vördnad inför detta är en kraftig underdrift. Jag grät.

De 6 timmarnas bussfärd tillbaka till Aswan var välbehövliga för att smälta denna upplevelse innan man begav sig ut på vidare äventyr. Väl tillbaka intog vi lunch ombord, innan vi gav oss ut på feluccaseglats på Nilen tillsammans med vår egyptiske guide Hagag. Dessa små segelbåtar är mycket karakteristiska för Nilen, med sina smala, snedställda segel. Båtens ägare var lika karakteristisk han, och försökte genast sälja oss halsband av olika slag så fort vi lagt ut från kajen och vi inte kunde komma undan. Även här försökte man sig på knepet att hävda att man menat brittiska pund, men det hade han ingenting för. Han fick dock in en del egyptiska pund för sina halsband, som faktiskt var riktigt vackra, tillverkade av sandelträkulor och nötskal av olika slag. På seglatsen såg vi ett antal adelsmannagravar uthuggna ur berget, med branta ramper som ledde upp till dem från stranden. Man kan bara anta att dessa ramper en gång använts för att dra upp sarkofagerna till sina sista viloplatser där högt uppe i berget.

Sent på eftermiddagen begav vi oss till Philaetemplet för att avnjuta den ljus- och ljudshow som ges där varje kväll efter mörkrets inbrott. Templet är mycket romerskt i sin karaktär, och har även detta flyttats från sin ursprungliga plats då Nassersjön skulle konstrueras. Det ligger nu på en liten ö ute i sjön, och vi färdades dit i små båtar specifikt avsedda för detta syfte. Många tycker att den här typen av ljus- och ljudshow är ett mycket dramatiskt och häftigt sätt att skildra en plats historia, men jag fann mig tyvärr inte tillhöra den skaran. Det var förvisso intressant att få ta del av den historia som förtäljdes, om gudinnan Isis och hennes del i den mytologiska maktkampen mellan hennes gemål Osiris och hans bror Seth. Men denna typ av skildring tedde sig alltför överteatralisk och högtravande för min smak. Jag tyckte att de brittiska skådespelare vars röster hade anlitats spelade över ganska rejält, och jag blev mest smått irriterad på att man inte helt enkelt lät detta vackra tempel tala för sig självt. För att vara rättvis ska jag dock säga att jag var relativt ensam om den bedömningen, och de flesta hade stor behållning av showen.

På kvällen var det återigen dags för underhållning efter middagen på båten, och den här kvällen överträffade de sannerligen sig själva. Efter ett kort set orientaliskt inspirerad musik spelad av en kvartett trädde en man in på scenen, iklädd en vid kjol med paneler i olika färger. Han visade sig vara en tvättäkta dervisch-dansare, och någonting liknande har jag aldrig beskådat i hela mitt liv. Hans Dervish-dansaredansnummer pågick i 5-10 minuter, och under hela denna tid snurrade han oavbrutet runt, runt med oerhörd hastighet, medan han höjde och sänkte olika paneler i kjolen, drog upp den över huvudet och roterade den tätt över huvudena på oss åskådare som en gigantisk diskus, fick olika typer av rekvisita kastade till sig med vilka han utförde olika teatraliska moment – allt detta utan att vackla till för ens ett ögonblick. Den magdansös som följde honom hade inte en chans. Hon var duktig, men hennes framträdande framstod som oerhört blekt efter detta fantastiska och väldigt annorlunda dansnummer.

Tillbaka i hytten blev vi varse att även hyttstädarna denna kväll hade överträffat sig själva. Den här gången fnissades det fullständigt okontrollerat i korridoren, så vi förstod att det nu var någonting extra i görningen. Hade man inte varit förvarnad av detta hade man nog också fått sig en smärre chock. Det låg en man i min säng! De hade alltså, av handdukar och kuddar, skapat en man i naturlig storlek som låg utsträckt i sängen iförd min munkjacka, mammas skor och hatt, mina glasögon, mitt sängöverkast lindat runt "benen", och ätandes en banan! Sannerligen en värdig final på handdukskonstverken, denna vår sista kväll ombord på båten.

Dag 5:
Vi skulle idag färdas med buss tillbaka till Luxor, men innan vi anslöt oss till den obligatoriska militärkonvojen skulle vi besöka Aswandammen och stenbrottet med den ofullbordade obelisken. Dammen i sig var inte mycket att se, men där fanns också ett modernt monument kallat Lotusblomman. Vår guide Ann-Louise förklarade sig vara föga imponerad av detta, men jag måste erkänna att jag tycket det var riktigt vackert. Det bestod av fyra höga, obeliskliknande pelare, vars toppar omgärdade och höll uppe vad som såg ut som ett gigantiskt kugghjul. På insidan av pelarna fanns bilder och inskriptioner där man tackade Sovjetunionen för deras bistånd till dammbygget. När man stod där inne och tittade upp mot "kugghjulet" började man genast undra om upphovsmännen bakom filmen "Stargate" inte hade sett Lotusblomman. Kugghjulet påminde nämligen mycket starkt om det stora hjul som i filmen utgör porten till en annan värld!

Den ofullbordade obelisken var dock mera imponerande än både dammen och Lotusblomman. När man ser denna jättelika konstruktion som fortfarande ligger kvar på marken, ännu fast förankrad i den underliggande berggrunden, förstår man verkligen vidden av det smärre mirakel som fornegyptiernas byggnadskonst utgjorde. Man kan inte för sitt liv begripa hur de bar sig åt för att hugga ut, transportera och resa dessa kolosser! I en dokumentärfilm på TV nyligen visades ett framgångsrikt nutida försök till att resa en obelisk av det här slaget, om än mindre i format, så den delen kan jag eventuellt förstå, men detta att för tusentals år sedan med enbart "primitiva" metoder lyckas hugga ut obelisker och statyer och sedan transportera dem, i vissa fall hundratals kilometer, nej det övergår mitt förstånd. Det är bedrifter som vi i många fall inte kan prestera ens idag, med all vår teknologi och ingenjörskonst.

På kvällen når vi så Luxor efter att antal timmars bussresa, och checkar in på Hotel Merkur, ett drygt stenkast från Luxortemplet. Vi intar en italiensk middag vid poolkanten och kryper sedan till sängs, och jag måste erkänna att vi saknade våra handdukskreationer.

Dag 6:
Mamma fegar och parkerar sig vid poolen hos några av våra medresenärer, men jag ger mig efter frukost iväg till Västbanken med ett gäng andra hågade för att rida kamel. En nästan alltigenom härlig upplevelse. Varje kamel hade en egen förare som gick bredvid för att se till att djuret ifråga inte hittade på några dumheter, som att plötsligt stanna upp och vildsint börja klia sig på magen med en av bakhovarna till exempel, något som säkerligen har resulterat i att åtskilliga turister åkt i backen med besked. Dessa kamelförare var barn, i gissningsvis 8-årsåldern, som imponerade djupt på mig med sina språkkunskaper. Samtliga talade nästan perfekt engelska, trots sin ringa ålder. Min egen kamelförare, Mohammed, berättade att de jobbade på förmiddagarna och gick i skolan på eftermiddagarna. Byskolan var nämligen för liten för att rymma samtliga traktens barn på en och samma gång, så de fick gå i skift.

Kamelkaravanen tågade iväg genom sockerrörsfält och en liten nubisk by, där man på nära håll kunde se hur de levde. Fattigt var det, med våra mått mätt, men alla familjer verkade ha en åsna och några kycklingar, och ett hus i byn hade till och med en liten TV, runt vilken man tydligen samlades från hela byn på kvällarna. När man ser detta förstår man dock hur ofattbart välbärgade vi västerlänningar måste framstå för lokalbefolkningen här, med våra västerländska kläder, kameror och videokameror, och då kan man knappast klandra dem för deras febrila försök till baksheesh. De anser att vi har råd med det, och de har rätt. Ett pund, d.v.s. knappt tre kronor, kan här köpa frukost i fyra dagar åt en hel familj. När man inser detta unnar man dem mer än väl de där enstaka kronorna som är en ren spottstyver för oss.

Under denna kamelritt, som pågick i ca 1½ timme, kände jag mig som född i sadeln där vi majestätiskt skred fram. Jag hade dock inte beaktat det faktum att mina ribbstickade trosor inte var någon särskilt lyckad kombination med det lätta sidledes gungandet i sadeln. Jag kände visserligen att det efter en stund uppstod ett visst mått av friktion i posteriören av detta, men vidden av det hela förstod jag inte förrän jag kom tillbaka till hotellet och tog av mig trosorna för att undersöka det hela. Resultatet av morgonens exercis var nu fyra stora, blödande skavsår, två på vardera skinkas inre regioner. Hur det kändes att sedan stryka antiseptisk salva på dessa ska jag inte närmare gå in på, men mamma hade i alla fall ofantligt roligt åt åsynen av en spritt språngande näck dotter som sprang och hoppade från ena sidan av hotellrummet till det andra och tillbaka igen i febrila varv, gallskrikandes som en stucken gris. Jag måste erkänna att jag även själv insåg humorn i det hela, och slets mellan skratt och skrik.

Väl omplåstrad och nerlugnad, och ombytt från vita byxor till svarta, knallade vi iväg för att fotografera Luxortemplet från trottoaren medan det fortfarande var dagsljus. Vi skulle besöka templet nästa kväll, men då efter mörkrets inbrott, och med min relativt billiga kamera var fotografering under det besöket därmed ganska uteslutet. Resten av dagen och kvällen ägnade vi åt vila och lite shopping. Bland annat lyckades jag, med vildsint prutande och köpslående, inhandla en ny resväska i basaren för att ersätta den i Sverige nyinköpta väska som gått sönder redan på flygplatsen. Butiksinnehavaren var inte alls särskilt villig att ge mig denna rejält stora resväska med diverse mycket användbara finesser för endast 200 pund (ca 540 kronor), men jag vägrade gå ens en piaster högre eftersom jag i Sverige hade gett 690 kronor för en nästan identisk väska. OK, den svenska var något sämre, särskilt med tanke på att den hade gått sönder omedelbart, men ändå! När jag således envist nobbade alla hans insisterande bud och gick därifrån, fick jag slutligen som jag ville. Jag hade inte kommit längre än 20 meter från affären, med mamma olyckligt viskande att jag skulle ha accepterat hans sista bud på 210 pund, när jag bakom mig hörde "Madam, excuse me!". När jag vände mig om möttes jag av en moloken och småsur försäljare, som dock nu var villig att acceptera mina 200 pund istället för de 900 han ursprungligen hade begärt. Så jag gick i triumf tillbaka till hotellet med min nya väska i släptåg, mycket nöjd med min egen envishet, medan mamma stolt och glad släpade på en mycket tjusig mässingskobra, inhandlad i butiken intill.

Dag 7:
Ännu ett tidigt uppvaknande, vid 5-tiden på morgonen denna gång, men vi började ju bli härdade vid det här laget. Stärkta av den gigantiska frukostbuffén på hotellet gav vi oss iväg med buss till Konungarnas Dal, de gamla faraonernas begravningsplats. Den låg mycket avsides, dold bland höga berg, för att försvåra arbetet för alla gravplundrare. Detta lyckades man nu inte så bra med, de flesta gravarna blev plundrade trots dessa vidtagna steg, men det är ändock en magnifik miljö. Kargt, men oerhört majestätiskt trots allt. Och de forntida misslyckades ändå inte helt i sina planer, det var här man på 1920-talet fann Tutankhamons grav helt intakt. Vi lyckades med bedriften att vara den första turistbussen på plats denna morgon, och därmed fick vi vistas helt ostörda av andra turistgrupper och guider i den första av de tre gravar vi besökte. Och det var en magnifik upplevelse. Vi började med Amenhoteps III grav, och klättrade nedför branta trätrappor och över små träbroar som sträckte sig över hisnande djupa schakt, för att sedan till slut mötas av en gravkammare som såg ut som om den hade målats igår. Färgerna var så gott som helt intakta, och dessa fantastiska målningar täckte varenda millimeter av väggar, pelare och tak. Här förtäljdes historier om Amenhoteps stordåd under sin levnadstid, varvat med skildringar av gudasagor och myter.

Efter dessa turistiska gravskändningar begav vi oss till en närbelägen alabasterfabrik, där vi fick se hur tillverkningen av alabastervaser och andra prydnadsföremål gick till, en process som är i princip densamma idag som för tusentals år sedan. Färden gick sedan vidare till Hatshepsuts dödstempel, en fullständigt magnifik konstruktion uthuggen ur bergsväggen. Hatshepsut var en av Egyptens få kvinnliga faraoner, och om hennes liv och öde kan man bland annat läsa i den välkända romanen "Solens dotter" av Pauline Gedge. Runt vissa detaljer av hennes liv tvista de lärde, men en del tror att hon hade ett kärleksförhållande med den lågättade Senmut, arkitekten som konstruerade detta dödstempel. Det faktum att han själv förärats en helgedom i Hatshepsuts tempel bidrar till att styrka dessa teorier. Hur det än må vara med den saken, har Senmut onekligen skapat ett genuint mästerverk här ute i öknen. Templet, byggt i tre nivåer frontade av pelararkader, påminner föga om andra samtida byggnadsverk och måste anses som mycket nyskapande för sin tid. Det är också oerhört imponerande, insprängt i höga berg och med kolossalstatyer av Hatshepsut själv iförd faraoniskt skägg och andra ämbetstecken, och mamma gick omkring och frös av ren hänförelse i en timme, med gåshud över hela kroppen, trots att det säkert var 50 graders hetta i solen.

Efter denna omtumlande syn for vi vidare till Drottningarnas dal, där gruppen beskådade ytterligare en grav innan bussturen gick vidare förbi Memnonstoderna och sedan tillbaka till Luxor för lunch. Vi gjorde ännu ett studiebesök, denna gång på ett papyrusinstitut där jag blev ny ägare till en fantastisk vacker papyrusmålning av den mytomspunne och mycket kontroversielle farao Akhenaten, Tutankhamons far och mannen som gjorde ett tappert försök att genomföra en monoteistiskt religiös reform för hela Egypten. Detta föll dock inte egyptierna på läppen alls, framför allt inte de tidigare så mäktiga Amonprästerna, och efter Akhenatens död störtades hans Atenkult och både faraon och hans nya religion utplånades nästan från historiskt minne. Man lyckades dock inte utplåna riktigt alla spår av denne radikale farao, och hans mycket säregna utseende med sina sneda ögon och fylliga läppar blickar emot oss än idag från reliefer, statyer och målningar.

På kvällen begav vi oss sedan som utlovat till Luxortemplet. Templet var magnifikt så här på kvällen, dramatiskt upplyst, och vi fick då tillfälle att se allt det som vi inte kunnat skönja från vår tidigare placering ute på trottoaren. Luxortemplet är inte bland de mest välbevarade, men det räcker ändå till och blir över. Här finns bland annat en lång, fullständigt magnifik sfinx-allé, där vi återigen fick stifta bekantskap med Horuskulten. Plötsligt stod där en skara helt knäpptysta, vitklädda människor som var fullt sysselsatta med att ta av sig skorna. Med detta uträttat började de så gå i procession nedför allén med slutna ögon och händerna uppsträckta mot natthimlen. Vi andra, lätt generade, flyttade på oss och gick vidare till en annan del av templet. Vi gick dock bet igen då vi skulle beskåda en för detta tempel berömd väggrelief. Vår guide Ann-Louise gick i förväg för att se om vägen var framkomlig bland alla andra turistgrupper, och kom tillbaka med fullt sjå att hålla sig för skratt. Framför reliefen stod nämligen samma Horuskult i en cirkel med armarna runt varandra och nedböjda huvuden, mässande utförande någon sorts mystisk ritual.

En helt unik företeelse är att det här, i hjärtat av själva tempelområdet, också ligger en moské. Dock inte i marknivå – den ursprungliga entrén kan beskådas på fasaden ca 20 meter ovanför ens huvud. Givetvis finns det en historia bakom detta. Templet var under många, många århundraden helt begravt och bortglömt under ökensanden. Då muslimerna först började få fäste i Egypten kom så en dag en rättroende vid namn Abu El-Haggag och fick för sig att han skulle bygga en moské till Allahs ära i detta gudsförgätna land. Han deklarerade att han skulle rida ut på sin kamel, och där kamelen själv valde att stanna skulle han bygga sin moské. Vid det här laget har ni förstått var kamelen valde att stanna. Så moskén byggdes, och ingen anade vilka avgudars forna boning som dolde sig under ökensanden direkt under den. Här har också en gång stått en villa tillhörande en kvinnlig brittisk egyptolog, som inte för ett ögonblick anade att de arkeologiska skatter hon sökte fanns rakt under hennes fötter hela tiden.

Efter detta sprang mamma och jag iväg på egen hand för att denna sista kväll i Luxor också hinna med att se Luxormuseet. Vi gick då vägen om basaren för att inhandla en specifik typ av galabaya som jag varit på jakt efter, och grabbarna i butiken lyckades efter otaliga cykelturer i ilfart till olika lager och andra butiker slutligen hitta det jag ville ha i rätt storlek. Prutandet gick bra även här, även om den processen tog en bra stund som vanligt, och jag gick därifrån nöjd och belåten med åtskilligt mera kvar i plånboken än jag hade haft om jag försökt snabba på denna process. Här har vi nämligen ytterligare en av de tidigare omnämnda spelreglerna. Man kan absolut inte förvänta sig att gå in i en egyptisk butik och komma ut fem minuter senare med sitt köp. Innan man ens börjar titta på varorna ska det drickas te och idkas socialt umgänge, och att avböja detta är en grov förolämpning och icke tillrådligt om man vill göra en god affär. Efter tedrickandet kan man eventuellt få börja se sig omkring, men man kan lika gärna också bli påtrugad en egyptisk vattenpipa, en ritual som tar ytterligare en halvtimme. Även här bör man hålla i åtanke att det vore ytterst oförskämt att avböja, och en turist som inte följer spelets regler måste förvänta sig att försäljaren kommer göra sitt allra bästa för att skinna en så grovt som det bara går. Följer man däremot spelets regler är dock oddsen goda för att de inte ens ska försöka sig på minsta tillstymmelse till skambud, utan erbjuder en ett rimligt och skäligt pris redan från första början. Prutmånen är dock i sådana fall givetvis mycket mindre, så om man får ett skäligt anbud bör man inte själv vara oskälig genom att kontra med ett pris som ligger alltför mycket lägre. Då har man verkligen gjort sig skyldig till en kraftig förolämpning. Jo, det är många nyanser att hålla reda på här, men man vänjer sig ganska snabbt, och man lär sig också lika snabbt att känna igen ett skäligt pris när det erbjuds.

Luxormuseet är en annan attraktion som absolut rekommenderas men sällan ingår i charterresornas paket. Det är litet och sparsmakat, med luftiga ytor som verkligen kan göra full rättvisa åt de noggrant utvalda föremål som finns här. Dessa föremål omfattar bland annat byster av den ovannämnda Akhenaten och en av de vackraste statyer jag någonsin har sett, föreställande Amenophis III i röd sandsten och oerhört välbevarad in i minsta detalj. I samma hall finns också en staty av Horemheb, knäböjande och frambärande offergåvor till guden Amon, som är mycket fängslande och vacker. Jag skulle varmt rekommendera minst en timmes besök här om man har lite tid över i Luxor!

Dag 8-13:
Via den sedvanliga militärkonvojen åkte vi nu buss till Hurghada och sedan vidare till El Gouna vid Röda Havet, där vi skulle bo den återstående veckan av vår vistelse. Ungefär mitt på dagen nådde vi Rihana Entrén till Rihana Hotel i el GounaHotel i El Gouna, och jag måste säga att vi blev mäkta imponerade! Såväl El Gouna som de hotell orten hyser är mycket vackra och genuina, byggda i äldre egyptisk stil med prunkande växtlighet, kanaler och små vattenfall, smakfulla dekorer och arkitektoniska detaljer. En klar kontrast till det ganska överexploaterade Hurghada. Från vår balkong hade vi utsikt över en vacker och fridfull lagun, som även erbjöd ljuvliga bad, och rummet var mycket vackert och trivsamt. Personalen var oerhört trevlig och även här såg man många utslag av den egyptiska humorn. Kyparen Samy som på skoj försökte stjäla gafflar, nycklar och tändare från vårt bord varje gång han gick förbi, städaren Mohammed som var lika flink på det där med handdukskonst som hans kollegor på Nilkryssaren och bland annat försåg oss med segelbåtar och stora hjärtan dekorerade med löv och blomblad, eller killen i receptionen som låtsades bli förnärmad och sårad om vi gjorde minsta tillstymmelse till att ge vår nyckel till någon annan än honom. Bufféerna i matsalen till frukost och middag var fullständigt osannolika – de var enorma, och erbjöd i princip allt du någonsin kunnat föreställa dig. Och de hade järnkoll på sina gäster. På mammas 60-årsdag kom det gratulationskort till rummet, och vid middagen släcktes plötsligt all belysning i matsalen, varpå serveringspersonalen kom framdansande till vårt bord sjungande och trummande, upplysta endast av ljusen på en födelsedagstårta som hotellet bjöd på.

Vi tillbringade dessa dagar i El Gouna med att riktigt koppla av och njuta i fulla drag av sol och bad, god och riklig mat, shopping och långa sessioner av tedrickning och vattenpipsrökning hos de lokala butiksinnehavarna. Vi skulle dag 12 och 13 ha åkt på en tvådagars tur till Kairo och Giza, men natten innan avresan infann sig det som nästan inte går att undvika, oavsett hur mycket man vaccinerar sig och vidtar alla försiktighetsåtgärder – Faraos hämnd. Magkramper med den tillhörande absoluta omöjligheten att lämna toalettstolen i ens en minut. Travello inmundigades, och stoppade nästan genast upp de akuta besvären så att man åtminstone kunde lämna toalettstolen, men man mådde definitivt inget vidare. Så när de ringde från receptionen kl 03:00 för att väcka en för avresan till Kairo, var det bara att ytterst ovilligt avböja. Därmed inte sagt att vi inte kom dit till slut. Frampå lördagseftermiddagen, när man börjat återhämta sig något, knallade vi iväg till en lokal researrangör i El Gouna och hyrde privat chaufför och guide till måndagen. Och ja, vi fick ett skäligt pris! Denna måndag skulle vara vår sista dag i Egypten, och den blev en av de absoluta höjdpunkterna! Se bara:

Dag 14:
Jodå, den här morgonen kom vi upp klockan 03:00 som planerat, och hämtades upp av vår chaufför som eventuellt hette Azm – det uttalades i alla fall så. Sedan styrde vi kosan med sedvanlig konvoj mot Kairo, dit vi anlände sju timmar senare. Vi möttes av vår private guide för dagen, vars namn jag aldrig lyckades snappa upp, utanför Egyptiska museet, där vi sedan tillbringade de närmaste två timmarna. Alla de där skatterna från Tutankhamons grav som jag stirrat mig blind på i mammas bok när jag var barn fanns nu rakt framför mina ögon. Och de är otroliga, det går inte att bestrida. Fantastiska bärstolar, sängar, vapen av olika slag, brädspel, små statyetter av tjänare som skulle ta hand om kungen i dödsriket, parfymer, viner, ja listan kan göras oändlig. Bara den ofantligt stora sarkofagen, som inte var mycket mindre än en genomsnittlig enrumslägenhet i Stockholm vare sig på höjden, bredden eller längden, fick en att nästan trilla baklänges av förundran. I detta museum kan man lätt tillbringa en vecka utan att hinna se allting, något som är få förunnat, men å andra sidan kände man sig ganska vimmelkantig redan efter två timmar så det kanske räcker för ett första besök.

Vi styrde sedan kosan mot Giza, där vi åt lunch på en restaurang intill pyramiderna, med tiggande och mycket keliga katter strykande runt benen. Och sedan bar det av till denna ultimata symbol för det gamla Egypten – Cheopspyramiden. När jag steg ut ur bilen och såg denna gigantiska konstruktion torna upp sig över mitt huvud fick jag vad som bara kan beskrivas som glädjefnatt. Jag skuttade och dansade omkring, skrattande hysteriskt av ren och skär salighet över att få se detta med mina egna ögon. Cheopspyramiden kan inte beskrivas med vare sig ord eller fotografier, det bara är så. Varje enskilt litet stenblock är nästan manshögt, och här talar vi alltså om tusentals och åter tusentals sådana stenblock som höjer sig mot skyn långt, långt där uppe. Det är fullkomligt ofattbart och obeskrivligt, man kan knappt förstå det ens när man har det rakt framför sig.

Vår guide ansåg att biljetterna för att gå in i Cheopspyramiden inte var så värst prisvärda, och rekommenderade att vi istället gick in i en av de mindre pyramiderna för en mycket rimligare penning. Den mindre var dessutom betydligt lättare att ta sig ned i utan att bryta nacken. När vi såg ingången till den mindre pyramiden, vars nedklättring alltså ansågs som enkel, svalde vi ganska hårt. Det vi såg var ett brant stupande smalt schakt, försett med ledstänger längs väggarna och en träramp med små smala plankor för fötterna på golvet. Innan man kom så långt måste man dock mer eller mindre glida, utan någonting att hålla sig fast i alls, nedför ca en meterlång sträcka blankpolerad sten. Men vi tog mod till oss och lyckades faktiskt ta oss ned utan att åsamka oss kroppsliga skador, slippriga sandaler till trots. Nedanför detta schakt möttes vi av en trång liten avsats och sedan ett nytt schakt som gick i 90 graders vinkel från det första. När man väl navigerat dessa befann man sig så i det som eventuellt har varit en gravkammare.

Detta är ytterligare en sådan sak som de lärde tvista om. Alla de faktiskt bekräftade gravar som man har hittat, till exempel i Konungarnas Dal och Drottningarnas Dal, är oerhört rikt utsmyckade med hieroglyfer, reliefer och målningar. I pyramiderna finns dock inte det minsta lilla spår av sådant någonstans. Väggarna, schakten och taken är fullständigt kala. Man har visserligen i Cheopspyramiden funnit en ynka liten inskriberad kartouche i en svåråtkomlig vrå, men många tror att denna är en förfalskning som ristats in mycket senare. Och vad är då senare? Det kan man också fråga sig, eftersom det dessutom tvistas ganska vilt om pyramidernas egentliga ålder, inte minst sedan geologen Robert Schoch bevisat att sfinxen är eroderad av vatten, något som inte har funnits i Giza på över 12 000 år. Man har på senare år gjort ett fynd som eventuellt kan lösa dessa gåtor. Under sfinxens framtassar har man nämligen lokaliserat en underjordisk kammare av något slag, som skulle ha öppnats upp och grävts ut offentligt för ett par år sedan. Detta skapade dock sådan hysteri i New Age-kretsar att man har valt att vänta tills detta intresse har hunnit lägga sig något, för att undvika den cirkus som annars skulle ha uppstått, och kanske fortfarande kommer att uppstå. Mediet Edgar Cayce förutspådde nämligen redan på 1930-talet att man ett par år före millennieskiftet skulle hitta just en sådan kammare på just den platsen, och att den skulle innehålla ett ovärderligt bibliotek av gamla skrifter som kanske skulle kunna lyfta historiens dimridåer och lösa alla de frågor som idag finns runt denna mytomspunna plats. Den första delen av hans förutsägelse har slagit in – nu återstår det att se om även resten stämmer, och jag hoppas att vi snart får klarhet i denna oerhört spännande fråga.

Hur det än är med pyramidernas ålder kan jag i alla fall rapportera att man från insidan upplever dessa monument som fullständigt uråldriga, långt äldre än den mer eller mindre vedertagna dateringen. Man upplever det heller inte alls som en grav, atmosfären skiljer sig helt från den i Konungarnas Dal, till exempel. Så jag är benägen att tro på dem som hävdar att även pyramiderna är minst 12 000 år gamla och att de använts i något helt annat syfte än som platser för den sista vilan. Att befinna sig inne i en pyramid är också en upplevelse som jag absolut måste rekommendera, oaktat den respektingivande klättringen. Det var en oerhört märklig och mäktig känsla som jag inte alls kan klä i ord. Vi planerar att återvända hit till Giza, och nästa gång är det rejäla skor och Cheopspyramiden som gäller, trots det dyrare biljettpriset och den besvärliga klättringen. Man får hoppas att vi då lyckas undvika det gäng som vår lokale guide berättade om, som hade hyrt in sig för 10 000 kronor per person för att få meditera ensamma inne i Cheopspyramiden i en timme. Gissa vilka det var – igen!

Efter detta gick vår färd vidare till sfinxen, där jag med egna ögon kunde beskåda den vattenerosion som geologerna mangrant attesterar till. Man förstår inte riktigt tills man kommer dit hur stor denna koloss faktiskt är. Tassarna sträcker ut sig långt framför kroppen, och kroppen i sig är helt oproportionerligt stor i jämförelse med huvudet. Men så tror många också, just därför, att detta inte är det ursprungliga huvudet alls, att man vid någon eller några Annas mamma Helene och Anna vid Sfinxentidpunkter har huggit ut ett helt nytt huvud för att hedra någon då rådande farao eller gud. Det tempel som ligger intill sfinxen är även det helt fascinerande i sin konstruktion. Stenblocken är helt perfekta rektanglar och sammanfogade så tätt att man inte kan få in ens det tunnaste pappersark mellan dem, trots att inget murbruk använts. Teorierna om all denna mästerliga byggnadskonst är många, och vissa mer fantasifulla än andra, men vad man än tror på i detta avseende kan man inte undgå att imponeras djupt av det kunnande som arkitekterna och byggmästarna här har visat prov på.

När vi sedan lämnar pyramiderna och sfinxen vänder jag mig om för att ännu en gång få se den berömda bild som de kollektivt utgör, och då kommer tårarna igen, precis som i Abu Simbel. Tårar av vördnad, förundran och glädje över att ha fått uppleva detta.

Efter detta var vi egentligen för trötta och känslomässigt utpumpade för att orka med något mera, men vi klämde faktiskt in ett besök hos en parfymtillverkare innan vi lämnade Kairo. Egyptierna har ju i flera millennier varit berömda för sina parfymer, och här fick vi lära oss hur all utvinning av essenser och oljor går till, och hur man ser skillnad på äkta parfymessenser och sådana som drygats ut med andra, billigare råvaror. Dessa egyptiska tillverkare säljer sina essenser till alla de stora berömda namnen på den västerländska parfymmarknaden, förutom vissa mycket exklusiva essenser av till exempel lotusblomma som de absolut vägrar att exportera och betraktar som något av en nationalskatt.

Fullständigt utschasade sa vi sedan adjö till vår lokale guide, och Azm körde oss tillbaka till El Gouna, där vi sent på kvällen stupade i säng och tillbringade vår sista natt i Egypten mer eller mindre komatösa. Nästa dag skulle planet lyfta och ta oss tillbaka till kyligare breddgrader här långt uppe i norr. Med oss i bagaget hade vi dock inte bara våra nogsamt nedprutade varor och tio rullar fotografier, men också en veritabel skatt av oförglömliga syner, upplevelser och möten. Egypten är verkligen en helt annan värld, på alla sätt, och trots mina extremt höga förväntningar överträffade dessa två veckor allt jag någonsin hade föreställt mig. Innan vi ens hade rest därifrån hade vi beslutat oss för att återvända, och nästa gång ska vi se till att även avverka platser som Sakkara, Memphis, Alexandria, Tell-Amarna, Abydos, Piramesse, Tannis, Heliopolis och Dendera, om vi så måste komponera resan själva och betala skjortan för att åstadkomma det. Och såväl Giza som Abu Simbel och Konungarnas Dal kommer att få se oss igen. Till dig som någon gång har funderat ens i förbigående på att resa till Egypten och se allt detta kan jag bara säga: gör det, du kommer aldrig glömma den resan så länge du lever!


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème