Wien
är balsam för själen
Av
Björn Gustavsson
Det österrikiska kejsardömet
försvann som bekant med första världskriget. Imperiet,
med drygt 50 miljoner invånare, krympte till ett minimum, och huvudstaden
Wien förlorade en del av sin tidigare attraktionskraft.
Än i dag anas dock tydligt stadens
glansfulla förflutna - bland annat i Wiens ståtliga gamla kaffehus,
som behållit sin grandezza. Med spatiösa salar i ornamental
jugendstil framstår de i dag som reservoarer där sekelgamla
atmosfärer och sedvänjor bevarats.
Det var i Wien som den europeiska cafékulturen
en gång växte fram. De ofta storslagna inrättningarna
(totalt fanns över 1000 caféer) blev mönsterbildande
Europa runt. (Exempelvis brukade det förr i många svenska städer
finnas ett "wienerkonditori", som då i regel var av litet
finare slag.)
Men medan de stora, traditionella caféerna
i europeiska storstäder i dag ofta förlorat sin ursprungliga
karaktär, eller helt enkelt försvunnit (Konserthuscaféet,
Stockholm, Bräutigams, Göteborg), fortlever "la belle époque"
på de wienska kaffehusen. Människor i alla åldrar träffas
och umgås. Många går hit för att skriva eller läsa.
Utbudet av dagstidningar och tidskrifter är imponerande stort. Och
fortfarande håller sig flera etablissemang med egna brevpapper.
Genuina caféer - varav många
med pianounderhållning om eftermiddagarna - är exempelvis Sperl
(originalinteriör från 1880), Central (Canettis favoritställe),
Landtmann (här satt Sigmund Freud), Imperial (Richard Wagners tillhåll,
liksom kejsaren Franz Josefs; till den senares minne serveras "Imperial-Torte",
garnerad med haubsburgarnas riksvapen), Hawelka (bohemparadis med de legendariska
makarna Hawelka, som drivit stället sedan mellankrigstiden och nu
är i dryga 90-årsåldern, Demel (konditori-Mecka i tre
våningar från 1786), Bräunerhof (stråkensemble
som spelar om eftermiddagarna, litteraturkvällar), Schottenring (operaaftnar,
författaruppläsningar), Dommayer (underhållning: "Kaiserwalzer-Trio"),"Wiener
Konzertcafé"…
Och överallt möter eleganta kypare
i frack och fluga. Med ett "Grüss Gott!" hälsas man
välkommen.
De många hästdroskorna, med
kuskar i 1700-talsmundering, förstärker intrycket av nostalgi
och pietetsfullt omhuldade guldåldersminnen. Wiens centrala delar
liknar närmast ett jättelikt utomhusmuseum.
Och än i dag kör hästdroskor
fram till Staatsopers huvudingång om kvällarna. Festklädda
människor stiger ur ekipagen och fortsätter in i foajén…
Vid portuppgångarna runtom i innerstaden
möter överallt små plaketter: Här bodde Haydn… Här
Mozart... Här Beethoven…
Redan i slutet av mars grönskar vinstockarna
i den lantliga förorten Grinzing, där krögarna på
de medeltida värdshusen är väl medvetna om formeln för
att locka fram det wienska gemytet: mat, dryck och musik.
Just musiken intar av hävd en framskjuten
position i stadens kulturliv, och utbudet är lika mångsidigt
som överväldigande.
Efter ett Grinzingbesök är det
lätt att känna sig en smula "wienerisch". Jag styr
raskt mot Volksoper, känd för sina moderniserade uppsättningar
av operettklassiker (ungefär som på Berlins Komische Oper,
och Folkoperan i Stockholm).
Volksoper ger en hel del opera, alltifrån
Pergolesi till Stravinskij, men framför allt satsas alltså
på operett. "Med operetten vårdar vi en populär
och internationellt uppskattad tradition", skriver institutionen
i ett programblad. För egen del väljer jag att se "Fågelhandlaren"
av Carl Zeller - dåtida sektionsråd i undervisningsministeriet,
men på lediga stunder hängiven operettonsättare. "Der
Vogelhändler" från 1891 gjorde succé. Stycket,
ett slags österrikiskt "Värmlänningarna", men
i valstakt, kom att bli prototyp för en mera folklig operettradition.
Alexander Schulins postmoderna uppsättning distanserar sig dock tydligt
från folkloreromantiken (det kanske kan behövas: "Der
Standard" rapporterar den 21 mars om en ny undersökning enligt
vilken 30 % av österrikarna motsätter sig tanken på ett
multikulturellt samhälle; för fyra år sedan var motsvarande
siffra bara 15 %).
Staatsoper (en magnifik byggnad med föreställningar
i princip varje kväll året runt) var redan under Gustav Mahlers
ledning på 1880-talet ett av världens främsta operahus.
Den väldiga byggnaden rymmer 2 200 besökare - nästan dubbelt
så många som Stockholmsoperan. Ur den rikt varierade repertoaren
väljer jag "Turandot"; en opera där Puccinis italienska
operarötter slår ut i exotisk blom. Här möter en
kompositör på upptäcktsresa i impressionismens klangvärld
- syresatt av Fjärran Östern-romantik. I detta sitt sista verk
diktar han på kinesiska och gjuter liv i en urgammal fabel. Harold
Princes uppsättning är överdådig, Timothy O´Briens
scenografi anslående i sin enkelhet, och den jättelika kören
fyller sångseglen med buktande kraft. Det finska stjärnskottet
Soile Isokoski smälter fullständigt publiken, liksom Johan Botha:
publiken formligen skrek ut sin hänförelse efter hans "Nessun
dorma".
Att slutligen möta Wienfilharmonikerna
i den akustiska högborgen Musikverein är en makalös upplevelse.
Klarheten i orkesterns tonbildning är anslående. Den framförda
musiken glänser färgrikt - som vecklades tonlandskapet ut under
en fullständigt klarblå sommarhimmel…
Det wienska kulturlivet är för
själen rena solsemestern.
|