Anders Granell och ensemble i "Aprilhäxan".	foto: ola kjelbye

Rotlösa systrar
Av Kerstin Gustafson

Tre flickor växer upp som fosterbarn hos den snälla och mycket präktiga tant Ellen i Motala. Tant Ellen är en ung änka som bor i ett vackert hus med trädgård. Hennes framlidne make hade makt i det lilla samhället och makens bror sitter i styrelsen för barnavårdscentralen. Brodern utövar påtryckningar på sin svägerska att ta hand om de tre flickorna eftersom Ellens fördelaktiga ekonomiska och sociala situation, enligt honom, enbart är tack vare Ellens man. Ellen kommer själv från ett enkelt hem och dessutom finns det en hemlighet i hennes förflutna som är en perfekt hållhake för Ellens svåger.

De tre flickorna Christina, Margareta och Birgitta har olika bakgrund. Margareta hittades övergiven i en tvättstuga, Christinas mamma band fast Christina i sängen och tände eld på lägenheten och Birgittas mamma lever i missbruk och social misär. Birgitta är den enda som har kontakt med sin biologiska mamma. Hon älskar henne men blir ständigt sviken. Birgitta tar sedan efter sin mammas beteende: hon dricker för mycket och blir känd som vandringspokal bland stadens raggare. Christina är raka motsatsen; hon är den tråkiga plugghästen med håret i flätor. Margareta står mellan sina systrar; hon är en normal tonåring. Småningom blir systrarna vuxna. Christina utbildar sig till läkare och flyttar till ett 1700-talshus i Vadstena med sin man. Margareta blir fysiker och bosätter sig i Norrland. Birgitta stannar både geografiskt och i utvecklingen. Hon fastnar i missbruk och blir känd som Motalas ”knarkdrottning”. När systrarna möts många år senare har Birgitta gått vilse efter en blöt fest, Margaretas bil har stannat då hon är på genomresa och Christinas man har rest till USA. De sammanförs genom mystiska brev som tycks komma från ingenstans.

Folktaterns tolkning av ”Aprilhäxan” ligger förhållandevis nära romanen av Majgull Axelsson. Det är själva Aprilhäxan som känns mer närvarande i teaterföreställningen och hennes roll känns bitvis lite svår att ta till sig; kanske beror det på det poetiska språket som gör sig bättre i en roman än på scenen. Föreställningen är också i längsta laget; den är tre timmar lång och det hade nog varit en fördel om den hade komprimerats en aning. På något sätt känns det också märkligt att Aprilhäxan är den utnämnda huvudrollsinnehavaren. Även om det är hon som sammanför alla kretsar hon mest i bakgrunden medan de tre systrarna drar det tunga lasset. Ulla Svedin är fullkomligt strålande i rollen som den nersupna Birgitta och även Lena B Nilsson gör en mycket trovärdig skildring av Margareta.

I teaterprogrammet skriver regissören Eva Gröndahl om det svåra i att dramatisera en roman som många har läst och älskar. Eva Gröndahl påpekar mycket ödmjukt att alla som har läst boken har sin personliga läsupplevelse och att teaterföreställningen därmed blir en egen tolkning av berättelsen. Ändå är det säkert många som ser likheten mellan pjäsen och romanen; det är svårt att föreställa sig systrarna på ett annorlunda sätt än som på Folkteaterns scen. Det visar på en oerhörd skicklighet hos såväl manusförfattare som regissör och skådespelare att presentera en pjäs som överensstämmer så väl med originaltexten. En annan mycket viktig, men ofta bortglömd, del är scenografin som är träffsäker och briljant. I bakgrunden ser vi rörliga bilder av ångestförvridna människor men också systrarna i körsbärsträdet som är ett ledmotiv i romanen. Scenografin både kompletterar och förstärker skådespelarnas uttryck.

Det ligger mycket arbete bakom ”Aprilhäxan” och sammanfattningsvis kan en romandramatisering knappast bli bättre än så här. Premiären var en absolut succé med en publik som stod upp och applåderade. Det går dock att förmoda att ”Aprilhäxan” tilltalar en kvinnlig publik mer än en manlig.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.