Förnyelse, försämring och föryngring
Av Johan Rahmström

Få band gör sig så bra på en festival som bob hund. I sin frontfigur Thomas Öberg har de den ultimata showmannen, som kan underhålla vem som helst. När de nu förvandlats till Bergman Rock är Öberg sig lik, kanske till och med något av pånyttfödd – jag får en känsla av att det var länge sedan han var så här entusiastisk. Musiken har dock utvecklats, eller snarare närmat sig ett mer konventionellt sound än det som kommit att förknippas med bob hund. Det låter fortfarande som bob hund på många sätt, med liknande synt- och gitarrfigurer, men den udda sidan har fått sig en rejäl slipning, och rent musikaliskt är detta inte alls lika spännande som bob hund en gång var. Detta kanske också är poängen. bob hund har vid det här laget börjat låta som en nästan tvångsmässig upprepning av sig själva. För att undkomma detta var man kanske tvungen att göra något drastiskt, som att byta namn och språk, för att kunna gå vidare med musiken.

Problemet är dock inte att Bergman Rock låter för konventionella. Det är att de bara har ett fåtal bra låtar. De svenska texterna räddade ofta bob hund. På engelska blir det ännu viktigare att låten håller, vilket den ofta inte gör. Mest blir det ganska intetsägande rak garagerock med en Öberg som försöker kompensera frånvaron av texter som når ut genom att skrika.

Behållningen blir i stället Öbergs scennärvaro. Det är nästan som om han tycker synd om en festivalpublik som lever i lera, så nu ska han ge den en show utan dess like. Vilket han också gör. Öberg, som i dag måste vara en bit över 30, har fortfarande energin hos en yngling, och inte minst saknar han ett behov av att mogna. Han skuttar och hoppar, klättrar upp på monitorerna, sliter av sig kläderna, dansar och ger sig ut i publiken. Mellansnacket liknar ingen annans. Först och främst är det skönt att slippa svengelskan som i fallet Hives; Öberg tvekar inte att prata svenska med sin nordiska blandpublik. Sedan finns där en uppfriskande politiskt ton som alltför sällan hörs på musikscener av i dag. Vad han pratar om är inte alltid helt förståeligt, men det är hela tiden underhållande. Han säger att de människor som räknas inte befinner sig backstage. Det är publiken som ska göra revolution. Han nämner att vissa åker limousine på skattebetalarnas bekostnad, medan andra inte vet vad de sysslar med. Till de senare räknar han sig själv. Det är lätt att inte hålla med honom på den punkten. Öberg har nog funnit precis sin plats på jorden – som underhållare av rang.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.