ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Björns bokkrönika hjälper dig välja

Facklitteratur
Den engelska parken i Sverige under gustaviansk tid,
Magnus Olausson, Byggförlaget
Drottningholms slottsteater,
Ove Hidemark m.fl., Byggförlaget
En gång i Sverige,
Hans Hammarskiöld och Kerstin Fried, Byggförlaget
En matresa i Dalarna,
Kalle Moraeus och Rikard Nilsson, ICA bokförlag
En varmare värld,
Claes Bernes, Naturvårdsverket
Folkhemmets farkoster,
Claes Johansson, Byggförlaget
Guide till det k-märkta Sverige,
Petter Eklund, Byggförlaget
Husets ABC,
Per Hemgren och Henrik Wannfors, ICA bokförlag
Jordbruket i välfärdssamhället,
Iréne A. Flygare och Maths Isacson, Natur och Kultur/LT:s
Jorden skall gråta,
James Wilson, Ordfront
Kondisboken,
Maria och Johan Kindblom, Millhouse förlag
Marie och musiken,
Christina Högman, Rabén&Sjögren
Natur och kulturs musikhistoria,
red. Erik Kjellberg, Natur och kultur
Nätguiden
, Johanna Lundström och Mikael Lindström, Bokförlaget DN
Resa i Danmark, Bertil Svensson, ICA bokförlag
Romantikens Paris, Katarina Markiewicz, ICA bokförlag
Romersk marmor
Agneta Freccero, Wahlström&Widstrand
Stockholm blir stor stad, Anders Gullberg m.fl.
Stora boken om livet förr, Jane Fredlund, ICA bokförlag
Svenskt språkbruk, red. Svenska språknämnden, Norstedts
Tankar om musik, Hans Pålsson, Prisma
Tyskt trauma, Gitta Sereny, Ordfront

Skönlitteratur
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, Bodil Malmsten, Albert Bonniers förlag
Dikter 1945-2002, Wislawa Szymborska, Fib:s lyrikklubb
Dubbelgångaren, José Saramago, Wahlström&Widstrand
Frukost på en främmande planet, Ulf Lundell, Schultz
Glöd, Sándor Márai, Albert Bonniers förlag
Himlen under mina fötter, Anton Westman, Författarhuset
I veka livet Arne Törnqvist, Natur och kultur
Lejonens lunch Nils-Åke Hasselmark, Norstedts
Kätteri, Giacomo Oreglia, Ordfront
Mörkerspår, Inger Frimansson, Norstedts
Okunnigheten, Milan Kundera, Albert Bonniers förlag
Stilla natt, Stanley Weintraub, Leopard
Sviter, Federico Garcia Lorca, Themis
Veronica bestämmer sig för att dö, Paulo Coelho, Bazar              

Magnus Olausson, docent i konstvetenskap specialiserad på svenskt 1700-tal, doktorerade för tio år sedan med en avhandling om den engelska parken i Sverige under gustaviansk tid; det omfattande arbetet föreligger nu, glädjande nog, även i bokform. Den engelska parken i Sverige är en påkostad, rikt illustrerad volym, utgiven av Byggförlaget.

Olaussons syfte har varit att beskriva och analysera den engelska parkens tillkomsthistoria i Sverige. Landskapsparken, som den ju också kallades, kan ses som en viktig del i den förromantiska rörelsen (dåtidens ideal fysiskt manifesterade!); följdriktigt presenterades här ett parkideal som så långt som möjligt skulle retirera från centralperspektiv och asymmetrier och i stället närma sig det naturliga och okonstlade (även om det i praktiken ofta inte förhöll sig så). I förbindelse härmed återspeglade dessa parker en vurm för lantliv och exotism; i flera av dem byggdes grottor, eremitagen, lusthus - gärna i orientalisk stil.

Olaussons förtjänstfulla arbete kan läsas som ett stycke närapå bortglömd idéhistoria - särskilt intressant eftersom hittills så få uttömmande studier gjorts på detta område - och givande dessutom eftersom de internationella utblickarna är många. Åtskilliga av dåtidens parkanläggningar finns bevarade; ett paradexempel här i landet är förstås Hagaparken i Stockholm. Även de norra och västra delarna av Drottningholmsparken anlades som engelska parker.

Drottningholms slottsteater heter en bok som visserligen har några år på nacken men som ger en utförlig, kärleksfullt formad bild av en av Drottningholmsparkens verkliga byggnadsklenoder - nuförtiden centrum för återkommande sommaroperaspel (akut hotade av under senare år minskade subventioner). Arkitekter, teatervetare med flera beskriver ur olika synvinklar teaterns historia och nuvarande funktion - alltsammans illustrerat med fina bilder av Max Plunger.

Kulturjournalisten Kerstin Fried och fotografen Hans Hammarskiöld har velat beskriva livet i Sverige under 1700- och 1800-talen. Deras En gång i Sverige ger en kompakt men intressant bild av vardagen för såväl välbesuttna som statare, alltsammans samlat under rubriker som ”Livets högtider”, ”Hus och gårdar”, ”Apotek och folkmedicin” och ”Snillrika möbler”. Skildringarna utgår från byggnaderna på Skansen och de traditioner som där vidmakthålls; detta är en begränsning som samtidigt är en brist, eftersom detta friluftsmuseum näppeligen kan utgöra underlag för en så omfattande beskrivning som den dessa författare försökt sig på. Det är en vacker, fint illustrerad bok (och med ett vältaligt förord av Carl-Göran Ekerwald) men de svepande översikterna ger slutligen känslan av att här läsa ett slags kulturjournalistikens Herman Lindqvist.

ICA bokförlag bad Kalle Moraeus att skriva en kokbok. Den kände spelmannen från Dalarna bad att få skriva om matkultur i sitt hemlandskap Dalarna och kontaktade sin gode vän kocken Rikard Nilsson. Tillsammans har de nu utgivit En matresa i Dalarna, med underrubriken ”maten, musiken och sevärdheterna”. Det är ingen kokbok i vedertagen mening. Förutom matrecept av många slag beskrivs sevärdheter, sportevenemang osv. Hela boken är ett slags rapsodiskt hopkok, pendlande mellan att vara turistguide och kokbok. Dilemmat beror delvis på något som Kalle Moraeus själv antyder i sitt förord: ”Mitt problem med den här boken är att jag i vanliga fall brukar säga det jag vill ha sagt med fiolen.”

Naturvårdsverket har utgivit en skrämmande koncis rapport om växthuseffekten och klimatförändringar. Claes Berners initierade En varmare värld ger en populärvetenskapligt hållen rapport om läget just nu och vad vi kan vänta oss i framtiden, enligt olika framtidsscenarier. Boken, även avsedd som lärobok på universitetsnivå, baseras på ett brett faktamaterial, refererar till många forskningsrapporter och, inte minst, presenterar ett stort antal diagram, kartor och fotografier.

För den verkligt väder- och klimatintresserade är denna bok ett måste, men även för alla de som oroar sig för allt mer extrema väderförhållanden jorden runt är detta viktig läsning - inte minst eftersom de fastställda förändringarna (exempelvis hur jordens medeltemperatur under senare år slagit nya rekord - månad för månad) är relativt stora och skeendet dessutom sätts in i ett samhälleligt och politiskt sammanhang.

Klimatförändringarna är en realitet. Som bara ett exempel beskrivs hur Sveriges sydligaste fjäll, Tandövala, redan börjat beskogas. Höjs medeltemperaturen ytterligare 3-4 grader kommer bara en bråkdel av de svenska kalfjällen att finnas kvar. ”Vandringar längs Kungsleden blir skogspromenader, och nutida alpina centra såsom Sälen och Åre får många mil till närmaste trädlösa fjäll.” Och Svealand kan inom bara några decennier få ett vinterklimat som det i Skåne.

Journalisten Claes Johansson, som tidigare utgivit en bok om mopedens historia, utkom i höstas med Folkhemmets farkoster, en rikt illustrerad volym som dokumenterar svenska bilbyggen - främst hemmabyggen - från andra världskriget och framåt. Här beskrivs en rad fordon tillkomna av entusiaster under en tid då drömmen om en egen, fabriksbyggd bil i många fall förblev just en dröm. ”Surrogatbilar” kallas de av författaren, dessa mer eller mindre fantastiska farkoster, trampdrivna eller försedda med motorer - som kunde ses på svenska vägar under och efter andra världskriget. Tidningen Teknik för alla gav tips om hur man byggde cykelbilar och bilar försedda med enkla tvåtaktsmotorer; många tog chansen och försökte förverkliga ritningarna. Folkhemmets farkoster förmedlar ett stycke kulturhistoria, men en mycket snäv sådan och för andra än teknikentusiaster knappast så intressant att det förtjänar en så här omfattande studie: en pojkbok för vuxna - ett ”stolleprojekt” för att citera författaren själv i efterordet.

”På spaning efter gruvlavar” lyder underrubriken till k-spanaren Petter Eklunds välskrivna lilla arbete Guide till det k-märkta Sverige, där författaren - därtill med egna fotografier - dokumenterar en lång rad nedlagda gruvor i Bergslagen. De kompakta miniporträtten ger samtidigt en tydlig bild av skillnaden mellan nuets förfall och den industriella högkonjunktur som varade långt in på 1970-talet.

Författaren reser runt i bygder som med sina monumentala gruvlavar och ärrade byggnader ter sig som gravmonument i ett område präglat av gruvdöd. Av 60 järnmalmsgruvor i drift på 1950-talet återstod 1975 18 stycken och 1982 endast två - en häpnadsväckande snabb nedläggning av en näring som länge utgjorde en grundbult inom svensk industri. Petter Eklund reser runt från väster till öster och snabbporträtterar 29 gruvor från Filipstads bergslag i väster till Dannemora i nordost. Han gör det med kärlek till dessa ”gåtfulla vänner i betong, stål och gistet trä” och med en k-spanares nödvändiga uppmärksamhet på de rester som ännu består - i somliga fall finner han mer eller mindre kompletta anläggningar, spöklika i sin tystnad och övergivenhet. Här och var finner han sömniga gruvsamhällen som ”överlevt utan sin gruva”. Han besöker Grängesberg, ”alla smågruvors järnmalmsmamma”, och i Stråssa finner han ”en betongvit hägring, ett folkhemsutopia där begärlig råvara hissades ur djupen och människorna njöt av framstegens frukter”. ”Allting var tiptop i Stråssa och framtiden låg förankrad i järnmalmen under Margits konditori”. I dag - bara tre decennier senare - är allt annorlunda och (men det skriver inte Eklund) villor slumpas för bara 250 000 kronor. Eriksson ser rentav Stråssas utveckling som ett varsel om den moderna stadens framtida undergång.

Per Hemgren och Henrik Wannfors är båda erfarna arkitekter och deras omfångsrika Husets ABC kommer rimligen att snart bli betraktad som oumbärlig för alla som på egen hand vill förbättra eller förnya sina hem alternativt vill sätta sig in i tekniska eller andra problem inför anlitandet av hantverkshjälp. I båda fallen erbjuder boken berömvärda översikter och initierade fördjupningar om allt mellan tak och golv. Synnerligen rekommendabel för personer med behov av kunskaper om hus. Mer eller mindre ”allt” i ämnet står att finna i denna gediget formade bok - därtill klart och redigt disponerad.

En viktig del av svensk historieskrivning har nu avslutats genom utgivandet av det femte och sista bandet i ”Det svenska jordbrukets historia”, betitlat Jordbruket i välfärdssamhället och omfattande åren 1945-2000, en period präglad av en genomgripande omvandling av svenskt jordbruk och svensk landsbygd. Studerar man bildmaterialet från mitten av förra seklet är det som att blicka tillbaka betydligt längre än så... Samtidigt med det svenska småbruket försvann en väsentlig del av en kultur som i och med nationalromantikens dagar kring förra sekelskiftet dessutom hade idealiserats och blivit nästan synonym med svenska dygder. Bokens författare, Iréne A Flygare och Maths Isacsson kompletterar varandra på ett utmärkt sätt genom sina skilda bakgrunder; Flygare är agronom, Isacsson professor i ekonomisk historia. I mångt och mycket är denna utomordentliga bok lämplig att läsa inte minst som idé- och kulturhistoria.

James Wilsons Jorden skall gråta, med underrubriken ”Historien om Nordamerikas indianer”, har orsakat häftig debatt i hemlandet USA genom att den så tydligt tar ställning för indianerna och utifrån deras perspektiv beskriver den kolonisationsprocess som från 1600-talet och framåt reducerade den nordamerikanska kontinentens urbefolkning från uppåt 10 miljoner till 250 000. Wilson synar myterna om ”den amerikanske vilden” och granskar kritiskt européernas erövring av Nordamerika. Wilsons arbete, här i översättning av Kerstin Wallin, kan betraktas som en litterär motsvarighet till 1970-talets westernfilmer (”Horse”, ”Little Big Man” med flera, och på 1990-talet ”Dansar med vargar”) som i opposition mot John Waynes och andras romantisering av indiankrigen tydligt tog ställning för indianerna. James Wilsons omfattande arbete baseras på en rad viktiga studier och präglas av stor sakkännedom. Resonemangen om utvecklingen under senare delen av 1900-talet är högintressanta - exempelvis påminnelsen om hur nära det var att ett nytt indiankrig bröt ut i Wounded Knee 1973 (jag minns de många tidningsrubrikerna det året) samt en genomgång av samtidens motstridiga tendenser: å ena sidan en indiankultur som utarmas av samtidens homogena modernitetskultur; å andra sidan tecken på att indianstammar här och var uppbådar all kraft för att i stället värna sin egen kultur. Det finns indianfamiljer bland siouxindianerna som startat egna skolor och vägrar släppa sina barn innan dessa lärt sig det egna språket.

Maria och Johan Kindblom har länge k-spanat på svenska konditorier och caféer. Deras bok om välbevarade sådana heter Kondisboken och har nyligen utkommit i en andra, reviderad upplaga. Här presenteras 57 caféer och konditorier Sverige runt som mer eller mindre behållit sin originalinteriör. Inte många finns dock kvar av de riktigt genuina ställena. De flesta försvann under 1960-talet: då halverades antalet caféer från 5 000 till 2 500. De få autentiska lokaler som i dag återstår tycks dock allt oftare värnas av kulturmedvetna innehavare.

Trots att författarduon missat några genuina ställen presenteras här ett antal verkliga pärlor för konditoriintresserade. Berättelsen om caféernas sociala betydelse återstår dock att förtälja. Författarna bara snuddar vid ämnet när de skriver om hur städernas konditorier i början av 1900-talet blev en mötesplats för främst shoppande kvinnor och sedan om hur detta att gå på kondis under framför allt 50-talet blev riktigt inne bland ungdomar (i en tid då ungdomsgårdar ännu inte existerade). Under 60-talet försvann det mesta av den svenska cafékulturen, anser författarna. ”Nu satt svenska folket framför TV:n med en termos i stället för att gå på kondis. Dessutom förändrades köpvanorna. Bageriet övergavs och man började köpa sitt bröd på snabbköp och varuhus.” Ja: faktorerna var många: caféerna ingår i en annat samhälles ekologi - ett samhälle som nästan helt försvunnit.

Operasångerskan Christina Högman - en av Sveriges främsta - har utgivit en bok om Robert och Clara Schumann, Marie och musiken, skriven kanske främst för ungdomar men läsvärd även för äldre. Perspektivet är äldsta dottern Maries, som här berättar om sina föräldrar och om gode vännen Johannes Brahms, som blir en allt flitigare gäst i huset. Christina Högmans sceniska bilder ur familjens liv ger en god bild av besvärligheterna, men också av glädjen och musiken. Boken har illustrerats av författaren själv och med på köpet följer även en cd-skiva, med musik av Robert och Clara Schumann samt av Johannes Brahms. Bengt Forsberg är utmärkt vid pianot, och sångerna sjungs likaledes väl av Anne Sofie von Otter.

Natur och Kulturs musikhistoria , som utkom häromåret, fyller ett efterlängtat tomrum efter en gedigen musikhistoria på svenska. Den 900-sidiga volymen innefattar främst västerländsk konstmusik, från antiken och framåt. Boken har många illustrationer och notexempel och är ett alltigenom högkvalitativt arbete. En rad specialister under Erik Kjellbergs redaktörskap beskriver den musikhistoriska utvecklingen fram till sent 1990-tal. Även ett område som 1900-talets populärmusik belyses (jfr hur populärlitteratur och kioskdeckare belyses i Lars Lönnroths stora litteraturhistoria). För den som vill bilda sig i ämnet musikhistoria är detta en ypperlig bok, ja för alla som är det minsta intresserade av ämnet. Ett appendix med ett rikt personregister medföljer. Sammanfattningsvis en av senare års mest omistliga böcker inom området musik.

För alla som använder sig av datorer och Internet - och det är väl i dagens Sverige nästan alla - rekommenderas den nya omarbetade upplagan av Nätguiden. Nätguiden 2003/2004, utgiven av bokförlaget DN, har skrivits av frilansjournalisten Johanna  Lundström och Mikael Lindström; den senare webbredaktör på DN. Den kompakta pocketboken är ett utmärkt arbetsinstrument för alla som använder sig av datorer. Det är en användbar guide in i Internetdjungeln samtidigt som den koncist redogör för uppkopplingsalternativ och annat - därtill på ett sätt som inte exkluderar ens tekniska analfabeter. Boken är lika instruktiv som informativ, samtidigt som den innehåller en stor avdelning med kommenterade länktips, uppdelade i olika områden (litteratur, film och tv och så vidare). Rekommenderas!

Bertil Svenssons Resa i Danmark är en kompakt resehandbok i traditionell stil, personligt skriven och därtill av en person som uppenbarligen väl känner till sevärdheterna han beskriver. Det är en resehandbok med komprimerade beskrivningar, strikt inriktad på geografi och sevärdheter, strukturerad utifrån rundresor i de olika områdena och med ett kort och kärnfullt ”värt-att-veta-avsnitt” på slutet. Författaren har själv illustrerat med fina fotografier. Ett minus dock för det nästan obefintliga kartmaterialet.

Journalisten Katarina Markiewicz debuterar med en resehandbok om Paris. Hennes Romantikens Paris är upplagd som promenader genom vart och ett av de tjugo arrondissementer (strukturen är dock inte glasklar), där författaren tipsar om sevärdheter, romantiska hotell och restauranger, butiker och så vidare. Varje kapitel avslutas med en informativ faktadel, med adresser, telefonnummer med mera. Totalbetyget måste dock sänkas beroende på avsaknaden av e-adresser och Internetadresser. Allmänt sett är det lite ”Lady och Lufsen-känsla” över Markiewicz uppenbara förkärlek för romantiska miljöer. Här finns många konkreta tips för hugade resenärer som drömmer sig bort till denna ”kärlekens huvudstad”, men boken i sig torde kunna erbjuda viss lindring för den som akut längtar dit. Även i denna resehandbok är kartmaterialet bristfälligt - snarast skissartat, märkligt nog.

Romersk marmor style='font-family: Verdana'> av Agneta Freccero beskriver en del av Axel Munthes bevarade konstsamling i Villa San Michele på Capri. Boken ger samtidigt en inblick i Axel Munthes liv och hem samt i romersk konsthistoria. Inte förrän nyligen, 1998, inleddes en inventering av antiksamlingen på San Michele. Ansvarig för detta arbete blev just Agneta Freccero; en stor del av boken kan betraktas som resultatet av det nyligen avslutade projektarbetet. Författaren ger en förtjänstfullt komprimerad beskrivning av den romerska förhistorien på Capri och berättar även om de ruinlämningar som kunnat friläggas på Villa San Michele; hennes huvudsakliga intresse gäller dock de flera hundra verk av konsthistoriskt och/eller kulturhistoriskt värde som finns på området, antingen fristående eller integrerade i villans arkitektur. Agneta Frecceros gedigna lilla arbete ger en god bild av såväl romersk kultur som av senromantikens vurm för just denna kultur.

Stockholm blir stor stad lyder den kärnfulla titeln på en bok skriven av Anders Gullberg med flera. Vid närmare betraktan visar det sig dock att historiken begränsats till den korta perioden 1948-1998. Här skildras alltså efterkrigstidens snabba utveckling, då stora delar av stadskärnan revs och ersattes av väldiga betongkolosser och då rader av ”högmoderna” satellitstäder uppfördes, parallellt med det omtalade ”miljonprogrammet” för nya, funktionella bostäder. Det gamla Stockholm mer eller mindre försvann under några hektiska decennier och fram steg dagens segregerade stad, med bostadsområden, industrier och köpcentra separerade från varandra. Under senare tid har segregeringen tilltagit i och med avvecklingen av hyreslägenheter och de snabbt dyra bostäderna i attraktiva områden. De överblickande perspektiven är inte särskilt många, men för alla intresserade av stockholmiana är detta en bok att rekommendera.

Kulturjournalisten Jane Fredlund har i tidigare böcker visat intresse för svenska sedvänjor och gamla ting; hennes vurm för kulturhistoria framgår även av Stora boken om livet förr, som utkommit i en ny upplaga. Under rubriker som ”Livet i bondens stuga”, ”Så åt vi”, ”Våra kära jultraditioner”, ”Välkommen till 20-talets lanthandel” och ”Från skuta till kajuta” berättar författaren om traditioner och föremål från förr - alltsammans med kärleksfull omsorg och med uppenbara kunskaper i ämnet. En både rolig, intressant och lärorik bok i det vidsträckta ämnet kulturhistoria.

En av det gångna årets kanske viktigaste nya böcker var Svenskt språkbruk, en helt ny ordbok utarbetad av Svenska språknämnden och utgiven på Norstedts förlag. Omfånget är magnifikt, nästan 1 500 sidor, och hela arbetet präglas av vederbörlig ackuratess. Det har länge brukat sägas, att alla som skriver bör ha ”Svensk handordbok” på sitt skrivbord; från och med nu får man nog säga att de i stället bör ha Svenskt språkbruk vid sin sida - ett råd som förresten bör inbegripa alla som åtminstone något är intresserade av svenska språket. Boken ersätter den år 1966 utgivna ”Svensk handordbok”, som i början av 1990-talet bedömdes vara föråldrad. På beslut av Svenska språknämnden påbörjades i stället arbetet med denna ersättare. Ordboken innefattar, förutom nästan 20 000 uppslagsord, grammatiska konstruktioner och fraser - genomgående med rikhaltiga användningsexempel. Den här sortens deskriptiva ordbok kallas även ”kombinationsordbok”, vilket innebär att den utgår från ett ord i kombination med ett eller flera andra ord. Svenska språknämnden har all heder av detta jättelika arbete.

Konsertpianisten Hans Pålsson har bland annat genom sina musikhistoriskt inriktade teveprogram (”I döda mästares sällskap”) gjort sig känd som även pedagogisk musikhistoriker; hans berättartalang framkommer även av hans nya, utmärkta Tankar om musik, en essäistisk, personligt hållen bok där författaren reflekterar över mångahanda aspekter på ämnet musik. Det är en mogen människas tankar som här framläggs - alltsammans samlat under lockande kortrubriker som ”Anslag”, ”Interpretation”, ”Nutida musik”, ”Sånger”, ”Zurückhaltend” och ”Åhörare”. Överraskande för i alla fall mig är de litterära kvalitéer texten uppvisar: Hans Pålssons stringenta prosa är både klar och lyrisk. Författarens beläsenhet och associationsrikedom är ytterligare kvaliteter som höjer läsvärdet på denna fina och kloka bok.

Gitta Sereny föddes i Wien 1923 och upplevde de berömda nazistmötena i Nürnberg innan hon sedermera flydde till Frankrike och USA. Under lång tid har denna journalist och författare skrivit om andra världskriget och Nazityskland. Efter bland annat en bok om Albert Speer publicerade hon häromåret Tyskt trauma, en omfångsrik bok som handlar om Tyskland före, under och efter Tredje rikets fall, och där hon beskriver allt hon sett och lärt sig ”från 1938 till 2000”. ”Ett kalejdoskop av upptäckter”, kallar hon själv detta arbete, som nu översatts till svenska av Ulf Gyllenhak och utgivits i pocket av Ordfront. Boken består av tjugo sammanfogade texter, skrivna från 1970-talet och framåt och publicerade i skilda tidningar och tidskrifter.

Helheten blir till en första klassens historielektion. Författaren minns hur hon som 14-åring i ett Wien som ännu dansade och log tog dans- och fäktlektioner; året därpå stod hon tillsammans med många utanför Hotel Imperial och hörde Hitler tala från balkongen. ”Anschluss” - och många österrikare jublade. Många år senare besökte hon den fängslade Albert Speer och bad honom berätta om händelserna före och efter kriget. De många perspektiven, författarens egen närvaro, de ingående intervjuerna med såväl högt uppsatta politiker som så kallat vanligt folk gör boken extra mångfacetterad. Ett av de bästa verk jag över huvud taget läst om andra världskriget och Europas öde alltsedan dess.

För drygt tio år sedan utgav Bodil Malmsten den lika charmiga som brokiga Det är ingen ordning på mina papper; i höstas utkom uppföljaren Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, ett mosaikartat arbete med stort och smått i allehanda ämnen, men genomgående präglat av större allvar och större mognad: helheten är imponerande. Tonfallet är personligt; förebilderna såväl Thomas Bernhard som Montaigne. Författaren citerar med gillande den franske filosofens sentens ”det är mig själv jag målar”.  Bodil Malmsten är en intelligent kåsör - här med en allvarlig grundton. Så här kan det låta: ”Jag hinner aldrig någonting. För att jag stressar så mycket att allting tar tusen gånger så lång tid som det skulle gjort om jag tagit det lugnt. Gjort en sak i sänder i stället för alltihop på en gång, vilket jag gör för att hinna allt jag måste - skriva den här texten om hur mycket jag stressar, skriva om Irland, skriva min roman, göra ett radioprogram om kärleken till snö - jag älskar snö men hinner aldrig resa dit snön är för att jag inte har tid.” Arbetet med föreliggande bok blir ett led i arbetet med att få syn på sig själv. Eller som i citatet av Sandemose: ”Det är styrkan och arten av koncentrationsförmågan som är den absolut avgörande faktorn i ett människoöde”. Ett stråk av vanmakt löper genom hela boken. ”Var är all tid som rinner iväg, omöjlig att samla på hög och spara och paketera och lägga undan till dess man bättre behöver den, omöjlig att investera i och börsnotera, omöjlig att äga och själv har jag aldrig haft tid, jag har inte tid.”

Wislawa Szymborska kan räknas till en av de främsta levande poeterna. Hon tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Ordfront har utgivit en utomordentlig samlingsvolym med hennes dikter, Dikter 1945-2002. Urvalet baseras på det som författaren gjorde för en polsk samlingsutgåva häromåret, men i samarbete med den svenske översättaren Anders Bodegård har tillkommit ytterligare dikter, såväl äldre som nyare. Denna 350-sidiga volym anbefalles till läsning för alla som är det minsta intresserade av dikt och diktning. Dikterna av den intellektuellt vakna Szymborska bildar en imponerande helhet.

Även José Saramago är nobelpristagare i litteratur; i höstas utkom - i översättning av Hans Berggren - hans Dubbelgångaren; en roman som publicerades i hemlandet Portugal året dessförinnan. Saramagos fantastiska fabuleringsförmåga framgår redan av den första av hans romaner som kom på svenska, Baltasar och Blimunda, 1988 - ett läsäventyr av sällsamt slag. Den nya romanen handlar om en gymnasielärare som hyr en film och upptäcker att en av skådespelarna är en kopia av honom själv. Boken formar sig till ett ödesmättat thrillerdrama om identitet - överdådigt berättat från början till slut.

En av fjolårets mest överdådiga skönlitterära bokverk - både vad gäller storlek och innehåll - är Ulf Lundells mångsidiga Frukost på en främmande planet. Det är modigt, det är starkt, det är angeläget (låt vara att DN:s kritiker tyckte att boken påminde om en tidningsinsändare, ungefär ”Arg skattebetalare på Södermalm”; lustigt formulerat men knappast litteraturkritik). Den 831 sidor tjocka boken, anmärkningsvärt nog utgiven på det lilla förlaget Schultz, utgör ett konglomerat av skilda slags texter, till formen mestadels dagboksliknande poesi - både personlig och samtidskommenterande; genremässigt kan den placeras in någonstans mittemellan Noréns dagbokspoesi, Stig Larssons sakliga poem och Göran Palms lyriska Sverigeepos.

”Jag fortsätter älska dårarna, upprorsmännen, visionärerna, fackelbärarna, solrosorna”, skriver den debattlystne Lundell (ännu med ett visst mått av sjuttiotalsrebell), som här ger en panoramabild av sin syn på samtiden samtidigt som han formar ett slags bokslut över sitt hittillsvarande liv. Stark livsglädje paras med svartsyn. Å ena sidan en dionysisk livslust (”livet ska levas, dyrkas, något annat går inte an/Brinn fort och älska högt och bullrigt/det är min hjärtesak”); å andra sidan spyr författaren galla över folkhemmets förfall till dokusåpornas samtidssverige (tonfallet påminner om Carl-Henrik Vallgrens ”Doktor Bachmanns broschyr” i mitten av 90-talet): ”Det är så mycket skit. Vem som helst som har/en gullig frisyr och en söt uppsyn/kan ställa sej framför en kamera och/göra ’program’/you suckers/sån skit/95 procent är skit, går inte att se på/ ohyggligt lealöst”… Eller en annan passage: ”Vad skulle vara värst? Att tvingas genomlida en/Robert Wells-konsert eller en timme framför ett/dubbelavsnitt av till exempel Baywatch?/Vad skulle man föredra, vilken död skulle kännas/minst oangenäm?/Svårt val”. Även exempelvis USA kritiseras skarpt: ”USA är ett så blint isolationistiskt land/och det absurda är ju/att detta blinda isolationistiska land är/ överallt på Jorden för att/bevaka Den Amerikanska Friheten/utan att se, höra någonting därute i världen/annat än den amerikanska nationalsången/stjärnbaneret”. Ulf Lundells dagboksliknande epos präglas av ett sökande efter uppriktighet och mynnar slutligen i en lovsång till skönheten och kärleken - ”det finns inget annat/kärleken bara/är kvar”.

Ungraren Sandor Marais lilla roman Glöd - här i Maria Ortmans översättning - utkom första gången 1942, föll sedan mer eller mindre i glömska men har med tiden framgångsrikt utkommit på en rad språk.  Det är en melankolisk liten roman om vänskap och svek och handlar om två gamla män som under ett kort möte erinrar sig det förflutna. Stilen är klar och kan rentav påminna om Hjalmar Söderberg. Minnen stiger fram och bli levande ungefär som hos Proust. En mästerlig roman.

Anton Westman, född 1972, debuterade häromåret med Himlen under mina fötter, en omfångsrik roman där den trettioårige jagpersonen beskriver sina upplevelser som fallskärmshoppare, alltsammans inramat av ungdomligt festande, surfning och sydeuropeiska landskap. Avdelning två i romanen betitlas ”Hösten”: här är huvudpersonen och hans kompisar tillbaka i den svenska verkligheten. Det är läkarlinjen, amerikansk fotboll, joggingturer och kärlekshistorier. Tyvärr blir det inte mycket intressantare än så, trots att Westman har berättartalang. Det blir för utdraget, för trivialt, ett slags motorvägsprosa där monotonin efter hand tar över.

Den allra sista dikten i samlingen I veka livet skrev Arne Törnqvist endast en månad före sin död, våren 2003. Dikten heter ”Till min himmelske fader” och handlar om Johann Sebastian Bach, som när ”allt detta är över” kommer att fortsätta spela orgel, ”fyrhändigt med Gud”. Arne Törnqvist, i många år konstkritiker på DN, var en mångsidig man, som förutom en rad diktsamlingar även utgav dramatik och litteraturhistoriska verk. I hans sista samling framstår konsten, inte minst musiken, som en besvärjande kraft mot utplåning och död. ”Förberedelse till flykt” lyder en av rubrikerna; man får känslan av att den cancersjuke författaren skrivit dikterna just som en förberedelse inför slutet. Somliga rader är mycket vackra - som i ”Jasnaja Poljana 1910”: ”Barnbarnen vänder sig i sömnen och gråter/Då rör en tjänares hand deras kinder i mörkret”.

Nils-Åke Hasselmark, flitig poet sedan debuten 1957, utkom förra året med diktsamlingen Lejonens lunch, som har en helt annan ton. Diktjaget förklarar sig trotsigt vara ”trött på döden” och ägnar sig i stället åt ett slags lejonstudier, i lyrisk form. Diktjaget rör sig ”tyst i utkanten” medan en flock lejon närmar sig bytesdjuren - mot slutet av samlingen drömmer diktjaget självt om att ”bli lejon med lat blick”. Tyvärr är dessa dikter inte särskilt intressanta lästa vare sig som djurdikter eller som symboliska dikter.

Översättaren, poeten och essäisten Giacomo Oreglia har länge fungerat som en kulturell förbindelselänk mellan Italien och Sverige och är väl känd med respektive lands kultur och historia. Hans essäsamling Eresia - ett ord som betyder ”kätteri” - är en utomordentligt stimulerande läsupplevelse, med välskrivna essäer i de mest skilda ämnen: Dante, Giordano Bruno, Rimbaud, commedia dell’arte, samtida politiskt tänkande… Här finns även ytterst fina porträtt av Eyvind Johnson, Harry Martinson och Lars Forssell, vilka var och en ägnas ett kapitel. Den beläste, smått anarkistiske Oreglia, är kanske som bäst i den upplysande texten om Dante - ”han är en militant intellektuell /…/ i sitt sökande efter Gud genom människan och genom hela universum /…/ Han är i grund och botten synkretist - men aldrig eklektiker! - och befinner sig alltid i marginalen av alla ortodoxa sammanhang” (likt Oreglia själv, får man en känsla av). Sammanfattningsvis en mycket läsvärd bok.

Inger Frimansson debuterade 1984 med den inte särskilt minnesvärda Dubbelsängen. Hennes författarskap har utvecklats åtskilligt sedan dess, vilket framgår inte minst av hennes senaste roman, Mörkerspår, som kan betecknas som en psykologisk deckare med två äldre systrar i huvudrollerna och skriven av en berättare med goda insikter om allehanda maktspel. Trots väl turnerade spänningsmoment är detta knappast en bok som höjer sig över det medelmåttiga.

Milan Kunderas senaste bok på svenska, den lilla romanen Okunnigheten, översatt av Mats Löfgren, handlar om exil och hemkomst, och inte minst om hemlöshet i ordets vidaste mening. Huvudpersonen, Irena, lever - likt Kundera själv - i Paris sedan några decennier men beslutar sig sedan för att återvända till hemlandet och Prag. Som vanligt varvar Kundera essäistiska betraktelser i olika ämnen med romanavsnitt där karaktärerna framträder likt små marionettdockor, styrda av en författare som gärna intervenerar i texten och kommenterar skeendet. Okunnigheten är en roman som delvis anknyter till Odysseusmyten, samtidigt som den resonerar kring det politiska skeendet i Europas i och med kommunismens fall. Inte Kunderas bästa roman, men ändå mycket bra.

I Stilla natt (översättning Margareta Eklöf)  berättar historikern och litteraturkritikern Stanley Weintraub den sällsamma berättelsen om när vapnen tystnade längs västfronten julen 1914. Eller kanske skulle det hellre betecknas som en saga - sannsaga (det är ungefär som i Hep Stars ”I natt jag drömde”, 1967). Julnatten 1914 upphörde nämligen för några timmar striderna mellan tyskar och fransmän. Ett tyskt kompani sjöng ”Stilla natt”, julgranar tändes i skyttegravarna, soldater från bägge länder lägger ifrån sig sina vapen och klättrar upp i ingenmansland mellan skyttevärnen, byter julgåvor och cigarretter. Fiendesoldaterna lär till och med ha spelat boll med varandra. Enligt Weintraub försökte de högre befälen senare tysta ned händelsen, och förbudet mot ”fraternisering” skärptes därefter; själv finner dock Weintraub belägg för att berättelserna om det inträffade verkligen är sanna. Vad hade hänt om soldaternas eget stillestånd hade fått fortsätta, undrar Weintraub. Över huvud taget bildar denna bok en intressant motbild till Remarques klassiska På västfronten intet nytt (en svårslagen krigsskildring). Stanley Weintraubs bok är inte så kuriös som det först kanske kan verka utan är en viktig bok som ställer väsentliga frågor om människan och kriget. Författaren sammanfattar: ”Vapenvilan julen 1914 är en hyllning till den mänskliga anden och förblir en gripande vittnesbörd om krigets absurditet.” Hoppas att han uttryckt sig kritiskt även till USA:s krigsäventyr i Afghanistan och Irak.

Det lilla Stockholmsförlaget Themis har utgivit Federico Garcia Lorcas diktsamling Sviter - härmed för första gången publicerad i sin helhet. Utgåvan är dessutom tvåspråkig: den spanska originaltexten på vänstersidor, Marika Gedins svenska översättning till höger. Som Anders Cullhed skriver i sitt fina efterord är det en mycket ung poet som skrivit dessa dikter. Cullheds sammanfattningar är ofta mycket bra - som i denna passage: ”Frågeformen är diktens modus. Ingenting förefaller klart i denna poetiska häxdans mellan jag, du och han, inbegripna i ett komplext spegelförhållande. Jaget självt är kameleontiskt och lever på en lånad passion ’utan rötter’. I någon utsträckning är det väl ett modernt predikament i allmänhet som Lorca ringar in med dessa rader, den narcissistiska rotlöshet som får så många avläggare i tjugo- och trettiotalspoesin i Europa, för hans egen del ytterligare påspädd av uppbrottet från det kärlekshatade Andalusien och av det begynnande erotiska utanförskapet, nog så svårt att hantera i tjugo- och trettiotalens Spanien.” Föreliggande Lorca-samling hör alltså till den tidigaste fasen i Lorcas författarskap - men av olika skäl publicerades den aldrig. Först sedan en Lorcaspecialist rekonstruerat verket utgavs det, 1981 - ett faktum som då orsakade mycken uppståndelse inom litteraturvärlden. Detta är en mycket fin samling - en bok att återvända till.

Brasilianaren Paulo Coelho, född 1947, har med sina böcker mer eller mindre gjort sensation. Han räknas som en av världens mest lästa författare och blev dessutom nyligen invald i Brasiliens litterära akademi. Succéromanen Alkemisten har översatts till uppåt 60 språk och finns utgiven i 156 länder! I Sverige introduceras han nu på det lilla förlaget Bazar (varför inte på något av de stora förlagen kan man undra), med en roman från 1998, i Örjan Sjögrens översättning Veronika bestämmer sig för att dö. Huvudpersonen Veronika är en ung vacker flicka som vagt känner att något fattas i hennes liv. Hon är en modern Hedda Gabler som saknar ”livsmening”. Romanen inleds med att hon tar en överdos tabletter - sedan följer berättelsen om hennes återvändande till livet. Några kapitel in i boken står följande att läsa: ”Paulo Coelho fick höra Veronikas historia tre månader senare, när han åt middag på en algerisk restaurang i Paris med en slovensk väninna”… Metaperspektivet är dock återhållet. Paulo Coelho är en skicklig berättare, en lysande stilist och med en stor portion människokunskap. En läsupplevelse.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

 

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat