Är man på restaurang eller café
kan levande musik i lokalen förhöja stämningen - eller
skapa den. Ännu för femtio år sedan var det vanligt att
musikkapell spelade på restauranger; en tradition som de senaste
decennierna i Sverige nästan helt försvunnit. Här i länet
är det väl bara Svartå herrgård som i någon
mån för traditionen vidare, med pianomusik i samband med söndagsmiddagar
(på sistone dock alltmer sällan).
Den Örebrorestaurang som nyligen börjat servera pianomusik till
maten vissa kvällar representerar möjligen ett återuppväckande
av traditionerna - men musiken där ger snarast en känsla av
hotellhissar och 1980-tal.
Utomlands är det bättre ställt
- ännu. På Theatercaféen i Oslo spelar det lilla stråkkapellet
upp kväll efter kväll från sin lilla balkong ovanför
de spatiösa matsalarna (det närmsta exemplet i närområdet
torde vara musikerbalkongen i societetshuset på Loka brunn - men
däruppe är det numera tomt och tyst). I Berlin brukar gatumusiker
komma in på restauranger och spela en stund, innan de drar vidare
till nästa ställe. Och i Budapest lockar många matställen,
främst de dyra, med zigenarkapell. Men ännu för femton
år sedan fanns folkliga matställen (”etterems”)
i Budapest där stråkkapell underhöll från små
podier i något hörn.
Traditionen med levande musik på caféer vårdas betydligt
bättre. Men i en caféstad som Budapest är fenomenet på
väg bort i den brutala moderniseringsvåg som de senaste tio
åren svept fram över den ungerska huvudstaden. Borta är
den märkliga frid som rådde i de stora caféhusen ännu
på 1980-talet, med en gammal tant eller farbror vid pianot, dagarna
i ända. I vackra Gerbeaud, ett av de äldsta ställena, spelas
visserligen operettmusik och liknande - men numera ur diskret uppsatta
högtalare.
I Wien däremot finns åtskilliga gamla caféer som bjuder
på musik. Repertoaren brukar innehålla både klassiskt
och urmodiga schlagers och sånger. De pianoverk jag häromåret
hörde på ett välbevarat café nära Volksoper
i Wien är ungefärligen - efter vad jag läst - desamma som
spelades på Café Vaterland i Berlin på 1920-talet.
Wiens caféer kan på flera vis ge en upplevelse av konserverad
tid.
Pianomusik på caféer har länge varit en självklarhet
på många kaféer och konditorier. En av de sista svenska
bastionerna för denna tradition var Bräutigams i Göteborg,
som på 1990-talet förvandlades till trendig restaurang.
Jag minns den finlemmade gentleman som dagligen kom dit, strax efter klockan
tolv, med sitt nothäfte under armen. Han tog plats vid flygeln i
den största av salongerna på konditoriets övervåning
(fylld av speglar och vackra möbler), hängde av sin rock och
hatt, bugade lätt och satte sig sedan att botanisera i den klassiska
repertoaren, med emellanåt lite lättare inslag, som visor och
schlagers.
Först när han hade gått för dagen märkte man
hur tyst det blivit - trots det hela tiden gemytliga sorlet.
Men så är villkoren inom denna genre: musikerna kan knappast
förvänta sig någon särskild uppmärksamhet. Det
de spelar bildar oftast stämningsbakgrunder - och den inverkan de
haft i lokalen blir tydlig först när den upphör.
Jag minns de gånger jag i tonåren tillhörde några
ensembler som brukade spela på fina restauranger, påkostade
bröllop i herrgårdar etc. Vi spelade för döva öron,
tyckte vi, gästerna bevärdigade oss ju knappt en blick, och
i stället för applåder efter ett avslutat verk hörde
vi bara fortsatt sorl och pladder. Otacksamt! Först flera minuter
efter att vi slutat spela, och kanske till och med hunnit bära bort
notställen - först då kunde det hända att någon
där vid borden uppmärksammade vår existens.
Jag trodde länge att sådan här musik var ganska betydelselös,
eftersom publiken inte tycktes uppmärksamma den; nu anar jag att
sådan här musik kan ha en subtil inverkan även på
människor som är där och knappt ens lägger märke
till den.
Men enstaka gånger när jag besökt den här sortens
inrättningar har jag mött musiker som genom sitt val av musik
eller genom sin spelskicklighet förvandlat bakgrundsmusik till förgrundsmusik
- och restaurang- eller cafébesöket har med ens omvandlats
till ett konsertbesök. Jag minns ställen nere i Centraleuropa
där publiken mer eller mindre upphört med sitt ätande och
drickande därför att musiken plötsligt ryckt publiken hän
- ja, så till den grad att kyparna i stället för att springa
runt med buteljer eller tallrikar med ens haft fullt upp med att leverera
önskemål till pianisten eller ensemblen om nya verk att framföra.
Ungefär som när vi satt på överdäck till m/s
Byfjorden och såg Stångehuvuds röda granit mot djupblått
vatten, det var restaurangavdelning där uppe, och lagom till desserten
kom det in en dragspelare och sångare, det var Taube och hela den
svenska visskatten som bullades upp - och inte dröjde det länge
förrän lunchgästerna förvandlats till konsertpublik
och därefter till en enda stor sångkör - och detta med
sådan inlevelse att jag tror att kaffet kallnade i varenda kopp.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.