ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Gunilla Andersson som Carmencita Rockefeller. Foto: Dan Sköld

Varmt och galet på Teater23

TEATER
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Carmencita Rockefeller
Av Gertrud Larsson
Scen: Teater23, caféscenen
Regi: Gertrud Larsson
Scenografi och kostym: Leif Persson
I rollerna: Gunilla Andersson

Manuset till Carmencita Rockefeller är inspirerat av en verklig historia. En hårfrisörska i Malmö tog en dag mod till sig och samlade sina kunder för att berätta sanningen för dem om vem hon egentligen är. Hon ska sedan ha målat upp en fantastisk historia, så trovärdig och full av spänning att självaste SÄPO involverade sig i den då på 70-talet.
Det är alltså inte svårt att förstå varför Gertrud Larsson inspirerats att skriva ett manus av den där incidenten.
Larsson låter i en lång monolog Gunvor Petterson berätta för oss i publiken om hur hennes verkliga identitet Carmencita Rockefeller, en världsvan kvinna som är rik som ett troll och bundis med alla toppmän i USA, gömmer sig undan FBI.

Den allmänna kritiken jag ibland kan ha mot teater i Malmö som koncept riktar sig mot den folkliga ton som är så populär. Den har en tendens att motverka tyngd och allvar i en del pjäser. I Carmencita Rockefeller kommer den dock till sin fulla rätt; det blir jätteroligt när denna hårdpermanentade kvinna à la Mimmi i Tre Kronor springer runt i sin blommiga blus och hetlevrat berättar om sin stormiga verklighet. Hon blir till att personifiera drömmen om ett liv bortom den trista vardagen och slår därmed ett handlingens slag för hela sin generation.
Bred skånska blandas med svengelska när hon med hjälp av duschslangen illustrerar telefonsamtal med ’Jerry’ Ford, och mitt i all denna enkla humor skapas en udd som i situationen är otroligt välformulerad.

Gunilla Andersson lyckas dessutom genomföra symbiosen av Staffanstorp och Harvard, Tomelilla och Beverly Hills med en sådan inlevelse att man blir alldeles vimsig. Det är inte så att man tror på Gunvor, nejdå, men man inser verkligen att hon själv gör det och det ligger en sådan glädje i den tanken att leendet inte tycks vilja lämna mina läppar under hela föreställningen.
Den dramatik som bara finns i hennes egen hjärna blir nämligen inte bara humoristisk, utan sällsynt varm och mänsklig.
På sina ställen hajar jag till av att texten ter sig lite torftig, som om den vilar sig på situationen och innehållet mer än en verbal estetik, men jag inser att det är det som är charmen med manuset.
Det jag istället invänder emot är de få tillfällen då texten lämnar illusionen och mycket medvetet poängterar att Carmencitas historia inte är sann utan att det hela bara existerar i hennes eget huvud. Det känns som ett sätt att be om ursäkt för allt detta osannolika, varför känner Larsson att hon behöver göra så?
Det är ju just där glädjen ligger, i galenskapen i att låta alla de historier en enkel kvinna på Lindängen fantiserat ihop efter vad hon hört på radio komma till liv och bli till verklighet.

Hon är helt enkelt inte riktigt van vid kylan i Malmö, Carmencita, och det är så härligt att se någon som inte vill finna sig i att vara det. Den här pjäsen är varm, så varm, och så rolig att jag gick och fnissade för mig själv hela vägen upp till Amiralsgatan efter att ha lämnat lokalen.
Mycket bra Teater23.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème