ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
|||||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Dramatik i stormigt Skagen
Tre är en för mycket. Så är det i alla fall om dessa tre är vuxna personer och två av dem är rivaliserande män om en kvinna. Marie Krøyer firar jul med sin älskare Hugo Alfvén. Utanför blåser en fruktansvärd storm, fiskare förliser, man skjuter varningsskott, Maries dotter Vibeke kan inte sova. Men det kaotiska yttre berör egentligen inte det förälskade paret som är helt upptagna i sin kärlek till varandra. Det är först när Maries äkta man Søren Krøyer kommer inrusande som verkligheten gör sig påmind. Søren Krøyer har syfilis och är sinnessvag; han behandlas på en anstalt många mil ifrån konstnärshemmet i Skagen. Han ska egentligen inte lämna kliniken men längtar så efter sin fru att han tar sig hela den svåra vägen hem. Søren Krøyer vet att hans fru har ett förhållande med Hugo Alfvén. Även Marie och Hugo förstår att Søren känner till deras relation men ingenting sker öppet. Hugo har tröttnat på den förljugna situationen och kräver att Marie tar ut skilsmässa. Marie älskar Hugo men samtidigt vill hon inte såra Søren som är i en sådan psykisk obalans. Kvällen utvecklar sig till en verbal duell mellan Søren och Hugo. Den som till synes har makten är Marie men hon är en förlorare på ett annat plan. Marie har konstnärlig begåvning och hon drömde om att verka som konstnär – en dröm som av olika skäl inte realiserades. Under äktenskapet med Søren har hon alltid avundats hans konstnärskap; hon har levt i skuggan av hans framgång. Samtidigt har hon vant sig vid det goda livet som Sørens arbete har gett möjlighet till. Detta blir ett av Sørens triumfkort i striden mot Hugo. Hugo är en lovande kompositör men han har ännu inte slagit igenom. Situationen blir än mer komplicerad då det visar sig att Marie väntar barn med Hugo. ”Den yttersta natten” följer
de så kallade tre enheterna – tiden, rummet och handlingen.
Berättelsen utspelar sig under julaftons natt i Maries och Sørens
hem, och intrigen kretsar runt de tre personernas situation. Det finns
inga sidospår och inga parallella händelser. Pjäsen blir
på så vis ett klassiskt drama och det är oerhört
fascinerande att det fungerar så väl i en tid då tekniska
effekter och en enorm rörlighet i tid och rum är vardagsmat.
”Den yttersta natten” bärs upp av den geniala dialogen
som framförs så realistiskt att man som åskådare
nästan glömmer bort att det är tre skådespelare man
iakttar och inte de tre konstnärerna själva. Pjäsen spelar
även skickligt på kontrasterna ljus och mörker, yta och
djup som blir ledmotiv i berättelsen. Om man hänförs av
det talade ordet och människors relationer är ”Den yttersta
natten” ett måste. Föreställningen är intressant
även ur ett konsthistoriskt perspektiv eftersom den ger en inblick
i Skagenmålarnas liv och öden. | ||||||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
|||||||||
|