ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Den yttersta natten fokuserar helt på rollkaraktärernas situatio . foto: lars lindkvist

Dramatik i stormigt Skagen

TEATER
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Den yttersta natten
Av Vivian Nielsen
Scen: Folkteatern i Göteborg
Regi: Erik Ståhlberg
Scenografi: Lisa Hjertén
I rollerna: Caroline Andréason, Kim Lantz och Jonas Sjöqvist
Cellist: Lennart Esborn
Musik av Hugo Alfvén

Tre är en för mycket. Så är det i alla fall om dessa tre är vuxna personer och två av dem är rivaliserande män om en kvinna. Marie Krøyer firar jul med sin älskare Hugo Alfvén. Utanför blåser en fruktansvärd storm, fiskare förliser, man skjuter varningsskott, Maries dotter Vibeke kan inte sova. Men det kaotiska yttre berör egentligen inte det förälskade paret som är helt upptagna i sin kärlek till varandra. Det är först när Maries äkta man Søren Krøyer kommer inrusande som verkligheten gör sig påmind. Søren Krøyer har syfilis och är sinnessvag; han behandlas på en anstalt många mil ifrån konstnärshemmet i Skagen. Han ska egentligen inte lämna kliniken men längtar så efter sin fru att han tar sig hela den svåra vägen hem. Søren Krøyer vet att hans fru har ett förhållande med Hugo Alfvén. Även Marie och Hugo förstår att Søren känner till deras relation men ingenting sker öppet. Hugo har tröttnat på den förljugna situationen och kräver att Marie tar ut skilsmässa. Marie älskar Hugo men samtidigt vill hon inte såra Søren som är i en sådan psykisk obalans.

Kvällen utvecklar sig till en verbal duell mellan Søren och Hugo. Den som till synes har makten är Marie men hon är en förlorare på ett annat plan. Marie har konstnärlig begåvning och hon drömde om att verka som konstnär – en dröm som av olika skäl inte realiserades. Under äktenskapet med Søren har hon alltid avundats hans konstnärskap; hon har levt i skuggan av hans framgång. Samtidigt har hon vant sig vid det goda livet som Sørens arbete har gett möjlighet till. Detta blir ett av Sørens triumfkort i striden mot Hugo. Hugo är en lovande kompositör men han har ännu inte slagit igenom. Situationen blir än mer komplicerad då det visar sig att Marie väntar barn med Hugo.

”Den yttersta natten” följer de så kallade tre enheterna – tiden, rummet och handlingen. Berättelsen utspelar sig under julaftons natt i Maries och Sørens hem, och intrigen kretsar runt de tre personernas situation. Det finns inga sidospår och inga parallella händelser. Pjäsen blir på så vis ett klassiskt drama och det är oerhört fascinerande att det fungerar så väl i en tid då tekniska effekter och en enorm rörlighet i tid och rum är vardagsmat. ”Den yttersta natten” bärs upp av den geniala dialogen som framförs så realistiskt att man som åskådare nästan glömmer bort att det är tre skådespelare man iakttar och inte de tre konstnärerna själva. Pjäsen spelar även skickligt på kontrasterna ljus och mörker, yta och djup som blir ledmotiv i berättelsen. Om man hänförs av det talade ordet och människors relationer är ”Den yttersta natten” ett måste. Föreställningen är intressant även ur ett konsthistoriskt perspektiv eftersom den ger en inblick i Skagenmålarnas liv och öden.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème