ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Få men rejäla överraskningar
Dödens stad är den första boken av Michael Connelly som jag har läst, men troligen inte den sista. Jag har för vana att aldrig läsa böcker i svensk översättning när jag kan originalspråket i frågan: enligt min erfarenhet är svenska översättningar i regel behäftade med stora brister. I föreliggande fall gjorde jag ett undantag, och till min glädje fann jag att Eva Larssons översättning från originalet City of Bones är inget mindre än suverän. Boken har översatts till idiomatiskt korrekt svenska i stället för den sedvanliga och högtravande rakt av-översättningen som brukar reta gallfeber på mig. Jag ska hålla utkik efter denna översättare i framtiden. Nästa stora överraskning står inläsaren Magnus Roosman för. Roosman är en duktig och vid det här laget mycket erfaren inläsare av ljudböcker, men hans uttal av ord och namn på främmande språk har tidigare lämnat en hel del i övrigt att önska. Det problemet är helt åtgärdat här, och jag kan inte hitta en enda liten sak att anmärka på hos Magnus Roosmans tolkning, som är dynamisk och samtidigt mjuk och behaglig. I största allmänhet är Dödens stad en förstklassig ljudbok utan några som helst märkbara tekniska skavanker. Ljudkvaliteten är något utöver det vanliga med bra dynamik, det vill säga inga stora hopp mellan toppar och dalar. Något brus går heller inte att spåra. Den förra kriminalreportern Michael Connelly debuterade som deckarförfattare med Svart eko 1992 med kriminalinspektör Harry Bosch som huvudkaraktär. Den kompromisslöst rättrådige kriminalinspektören föll i god jord hos publiken, och numera finns det en hel serie böcker som alla kretsar kring Harry Bosch, däribland Dödens stad, som fick en utmärkelse av New York Times 2002. Då och då lämnar Michael Connelly Harry Bosch därhän och skriver andra deckare; värd att nämna är Blodspår (Blood Work) som kom ut som långfilm 2002 i Clint Eastwoods regi. I Dödens stad får Harry Bosch ett samtal från en pensionerad läkare som påstår att hans hund kommit hem med ett människoben i gapet. Undersökningar i skogen som gränsar till läkarens bostad leder snart till att ett nästintill komplett skelett från en pojke påträffas. Pojken var troligen cirka tio år gammal när han dog, och hans kvarlevor har legat nedgrävda i skogen i ett par decennier. Obduktionen ger vid handen att pojken varit utsatt för en svår och långvarig misshandel under sin korta livstid för att så småningom bringas om livet. Men eftersom brottet är så pass gammalt är chanserna att identifiera pojken små. Svårigheterna till trots kan Harry Bosch bara inte släppa tanken på att ta reda på vem pojken var och vem det var som misshandlade och dödade honom. Dödens stad är inte en bok där nya och häpnadsväckande saker händer hela tiden. Handlingen utvecklas gradvis och konsekvent, och även om man inte sitter på helspänn och frenetiskt bläddrar (lyssnar) vidare lyckas Connelly hålla ens nyfikenhet vid liv handlingen igenom. Boken är inte utan överraskningar – de är visserligen få men rejäla. Connelly ägnar visserligen en del kraft
åt personskildringen i boken, men hans starka sida är helt
klart deckargåtan och dess utveckling och upplösning. Psykologiskt
djup är helt enkelt ingen prioritet här utan det som roar Connelly
är det polisiära hantverket, som han beskriver ingående
och som låter rätt trovärdigt. | |||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
||||||
|