ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


De ensamstående lesbiska negermammornas manifest

PROSA
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

1) rädda dom ensamstående lesbiska negermammorna

2) lament för den ensamstående lesbiska negermamman

3) vem vill vara ensamstående lesbisk negermamma?

a) vem vill vara ensamstående?
b) vem vill vara lesbisk?
c) vem vill vara neger?
d) vem vill vara mamma?

4) vem vill inte vara ensamstående lesbisk negermamma?

5) hur kan dom ensamstående lesbiska negermammorna
få det bättre?

6) dom ensamstående lesbiska negermammorna
är revolutionens sanna hjältar


”flickan” är en dikt skriven av bruno k. öijer.
dom övriga två namnlösa dikterna är skrivna
av kamrat karja.

fragment av delar och ord från tidigare respekterade
verk är skrivna av simone de beauvoir, che guevara,
karl marx och friedrich engels, och inspirationsfrukter
som kommunismen som sak, feminismen som väg och
revolutionen som oundviklig.


1) rädda dom ensamstående lesbiska negermammorna


Alltför länge har kvinnorna levt i förtryck. Ända sedan tiden uppfanns som fenomen har kvinnorna förtryckts och klassats som mindre värda.

Och alltför länge har också dom ensamstående kvinnorna trampats på och utnyttjats.

Vi tänker och vill starta ett uppror och senare en vidspännande revolution för att rädda dom ensamstående, dom lesbiska och negermammorna som inte accepteras vid t-banespärrarna.

I dag är det ”relativt bättre” att leva som lesbisk men som ensamstående lesbisk negermamma? (Hur fan ska det gä?)


Så revolution, kamrater.


”flickan”

värmen
lukten av avgaser
och matrester
tränger in från gatan
och hon håller armarna över täcket
sträcker dom rakt framför sig
trär på henne ett tunt linne
genom tyget syns
fläckarna i hennes hud
avlånga ärr
från män med plånböcker
män som stigit av i hettan
ute på flygplatsen
och redan tänkt ut i vilka ställningar
dom ska vittja henne på liv
redan i tankarna kastat
sina krokar och drag genom hennes kropp
och kunnat slappna av igen
ägnat sig åt annat
öppnat en tidning
känt ett stort lugn inom sig


1) lament för den ensamstående lesbiska negermamman


Den ensamstående lesbiska negermamman sitter i hörnet och skrevar med benet. Fastän hon är stor tar hon ingen plats, då hennes konst ligger i att veta sin plats. Plats i min själ tar hennes leende, hennes rödmålade läppar – medan jag sätter mig bredvid henne.

Pondus.

Nöjd i sin egenhet, trots att ärren på hennes skuldror aldrig stelnar, det fantastiska håller henne uppe.

– Hur mår du?

Frågan innehöll inte den tomhet man så ofta möter i tristessens block, vid ”hemfridens” misär. Den innehöll allt karriärslystnade ”ekorrar” saknar: uppriktighet och omtanke. Hur mår du? Jag vet inte – då våra systrar vandrar bakom en ridå, med rekvisitans kask efter teaterchefens morgonstånd – i mannens värld.

Var är hon?

Var står hon? Jo, rengör våra pissoarer, slickar våra golv, tömmer överklasskrogarnas papperskorgar och uppmanas till svartjobb av borgerliga ungdomsförbund. Om natten väcks den pornografisurfande bankiren av smällen på ytterdörren. Det var inte älskarinnans tur i kväll, bara den ensamstående lesbiska negermammans leverans av SvD.

Under McDonalds flottpannor vilar en utkörd och färdig själ en kort stund, tills ljudet av klatschande fascism, i gestalt av den sextonåriga vita gruppchefen som med orden ”jobba neger” påminner den ensamstående lesbiska negermamman om att hon måste hämta barnen från dagis, den lokala kyrkans gospelkör, fotbollsträning, breakdance, poesihögläsning a la s osten, judo, simning, scouter, syndikalistmöte, slagsmål och kvarsittning mellan jobb två och tre.

Världen flimrar förbi utanför det otvättade plexiglaset medan trafikanterna blir färre men stressigare. Harlequin tynger dom jämrande vecken med saknad av en rättvis värld, där kvinnans mun inte fylls med våldtäktsmannens sats utan med loka, serverad vid partiöverläggningarna i Kågedalen.

Men det är långt dit.

I kväll går hon och Tempokassarna hem.

– Hur mår du?

Jag vill ställa samma fråga tillbaka. Hur mår denna fantastiska men av Svens Rikes stadgars vinande piskrapp knäfallna individ?

Två stationer senare smärtar det till över axeln.

Medan vägen hem slukas av steg måste jag ta av mig skjortan; rött blod efter samma piska rinner ur mig.


2) vem vill vara ensamstående lesbisk negermamma?

a) vem vill vara ensamstående?

Den som sväljas av tomhetens television bör vara ensam – så effekten blir effektivast.

Den som vill gå in i en vägg och punktera sitt livsvatten gör nog bäst i att gömma huvudet under köksfläkten och kedjeröka, dåsa till, somna, kanske vakna några år senare och inse att man är ensam och övergiven, på en månes bakgård (Vårbys). Utan mening eller mål.


Somna om.

b) vem vill vara lesbisk?

Varför inte kyssa den man tycker mycket om och bli utkastad för det? Varför inte få hjärtat utslitet av pingströrelsens senaste rekryter, eller misshandlas och hånas för att man vågar visa hur härlig man är som lesbisk?

Och eftersom härlighet och livskvalitet får plats i samma rymd, vågar surfa i samma ocean och bo vägg i vägg med revolutionen vid strandmynningens balsamskummande solnedgång, borde alla bemanna den lesbiska arken med destination framtiden.

Det – är detsamma som renhet.

c) vem vill vara neger?

Varför mörkas med symboler, när deras hud är lika mörk som syndarnas själ?

Om du tycker om långa transporter i burar och få händerna avkapade medan du lagar middag till dina negerbarn, ska du utan tvekan fråga efter möjligheterna till att få födas som neger i nästa seans.

Kanske borde ditt namn klinga av kolonialtidens bigamiska uselhet och arvsynd, tillika berättigad gravplats på dom borttappade själarnas kyrkogård.

Dömd att leva i misär om tiden får ha sin gång; blodet är dock lika rött i allas kroppar, så välj svart.

d) vem vill vara mamma?

Likt kvinnan i den skenande vagnen skrevades benen efter mannens lusta (beslut).

Varför inte söka arbeten och finna refuseringsbreven bland tygblöjorna?

Den ensamstående mamman skrek av smärta, då som nu, efter nio månader som hon gjorde då mannens beslut (lusta) omslöt henne. Sorgen över smärtan glömdes lika fort som glädjen över det svarta negerbarnet som sorgset mötte hennes vackra ögon.

I en omfamning kunde dom förlora sig i varandra, men utanför sken rovdjurets pupiller starka i verklighetens påminnelse om jägarnas sätt att livnära sig på dom svagaste.

Vem vill inte stolt kalla sig mor och föda sina barn – in i en lesbisk revolution!


*

hon är en laglös främling
vilse i sitt eget land

hon tog fram sin kuk
och studerade den
polerade den med en storm
och vad kunde hon möjligt veta
om framtiden
när den ljuger som aldrig förr

tar man en skopa tårar
från hennes bröst
uppenbarade sig sorgen
och speglarna på kanten
istiderna på ingång och beroendet
den förfallande massans kvitto
på det obestånd
den utopi kvinnan lever i


3) vem vill inte vara ensamstående lesbisk negermamma?


Vid nådens strand tuggades det av ett äpple som smakade synd. I tider och påhitt som följde gavs kvinnan skulden för världskrig, svält och misär: en vardag skapad av tristess och män. Syndabockar hittades på, och tillhörde du ”det andra könet” lärde du dig snabbt att lida med ett leende.

Om du kunde välja – varför välja att kämpa mot en mur, så grundad av normer att kärnfamiljen bildades och kärnvapen frankerades som alla hjärtans dag-kyssar. Stämplade av konungslakejer.

Det ligger i kapitalets intresse att suga ut dom ensamstående lesbiska negermammorna på bröstmjölk och livskvalité. Lika mycket som det gynnar dom att med nöd och näppe hålla dom vid liv, strax ovanför ytan utan att dom drunknar.

En gryning i veckan anländer dom vita rockarna (Nestlé) och berövar dom späda kropparna på mark, fantasi och bränner bambuskottens oskuld, likt vore dom själslösa, spridda med vinden.

T-centralens plattformar lutar så att klassernas analfabeter ska snubbla bortanför tullarna. Fp har sagt att mörkhyade ska ha rätten att bo varhelst som själva vill, bara dom håller sig i förorterna.

Dom ensamstående lesbiska negermammorna kommer inte någonstans.

Ponera att en ensamstående lesbisk negermamma kommer till en modern, borgerlig och SS-inspirerad t-banespärr. Hon möts av fascism och homofobi. Hon möts av rasism, hon möts av hån och loskor. Liknelser kan dras till porten till lagen, dit inte alla äger tillstånd. Portarna är många och vissa blir stående vid den första, i förorten vid spärrarna och äger inget tillstånd. Spärrarnas hotfulla järngrind grinar med sitt grin: jag tillåter bara idealet att passera.

Hoppa över, trotsa – dom små kryper. Eller vänd om och passiviseras.

Möts av ett modernt samhälle.

Vad måste till i detta tillstånd så blått, att solnedgången fläckas av dom mest olycksbådande flaggor; rasismen lever, ute på nya äventyr.


4) hur kan dom ensamstående lesbiska negermammorna
få det bättre?


En kvinnas kamp ärver inte sin kamp ur geografin, snarare ur orättvisor grundade i männens intressen att utöva makt, köra bakifrån och strandsätta kvinnan bredvid en avstjälpningscentral, tills sopor blir prinsessor inför en balkväll.

Vi utgår från att dom ensamstående lesbiska negermammorna är ett ”produktionsinstrument” för att gynna invandrarpolitikens alla fantastiska baksidor och hån. Medan männen skickas till Guantánamo-baser vakar kvinnans fotografier och väckarklockor på ringning. Ensam blir hon lämnad i ett system som inte tycker om dig. Som avskyr allt hon står för och systematiskt trampar på henne, medan idealen blomstrar en annan värld.

Vem vill vara en ensamstående lesbisk negermamma?

Revolutionens styrka ligger i den lesbiska arkens seger över havets stormar. ”Det röda spöket” skulle spränga klassmurarna, och därmed upplösa allt som dom ensamstående lesbiska negermammorna slåss emot och bli fria att välja.

Medan hon klättrar över den fallande muren sjunger hon en sång av många kallad utopi, där kvinnan blir fri sitt koppel och vandrar bort till sin herres hus, där hon knackar på och beivras inträde. Varefter ett samförstånd tillåter henne att vandra fritt, söka och finna.

Röd är dom ensamstående lesbiska negermammornas färg,
medan regnbågsflaggan säger att dom är härliga!

En svart ängels tur.


5) dom ensamstående lesbiska negermammorna
är revolutionens sanna hjältar

En våg av rödvinets skum och romantik ska insvepa oss
stöttepelare till en hukvinnonistisk framtid att lyssna
till poeter och dramer av ord så förlåtande trots
övergrepp, fotografier så bestialiskt avslöjande men
lärorika och samtal så framtidsbringande av hopp, kärlek
och förståelse att vi kanske vågar vakna och kämpa.

Alla ensamstående lesbiska negermammor,
förena er!

Och räddas!


*

på årsdagen
av vår systers död
manifesterade vi i lunden
bakom lagunen
dit poeten och cirkusballerinan kom
hand i hand och
återkallade lukten av gräs
en stund utanför stan
dit vi åkte som unga
förlorade våra små leksaker
i det höga gräset
och klippan i mitten
omringade av det väldiga gräset
måste vara stark ensam
manifestet om alla årsdagar


signerade av kamrater i sann revolutionär anda på kgb,
en ljummen men historisk afton i mitten av året.
revolution, kamrater.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème