ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
|||||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Dystopi som inte förmår beröra
“Far Away” är en dystopisk framtidssaga där nattliga utrensningar i medelklassidyllen, televiserade skenrättegångar och offentliga avrättningar tillhör normen. I centrum står den lilla flickan Joan som storögt betraktar detta dystra spektakel. Att det handlar om absurd teater är något som blir tydligt från första stund. I inledningsscenen frågar Joan faster vad det är som pågår i skjulet om kvällarna. När vi får reda på att Joan sett barn i skjulet tillsammans med farbror misstänker jag direkt honom för pedofili. Det visar sig i stället vara mord av stora som små, som av någon anledning inte fallit farbror i smaken. Joans fot är insmord med blod och hon och fastern är rödögda och bleka. Tillsammans med ljussättningen och ångestframkallande musik, bidrar sminkningen till att frammana en känsla av total undergång. Mitt i pjäsen framför en kvinna i folkdräkt ett folkloristiskt klagostycke. Hon känns malplacerad i sina prydliga kläder bland de andra, närmast maniska rollfigurerna. Pjäsen visar olika skeden i livet: Joan blir vuxen och börjar tillverka hattar och hon blir i samband med detta kär och gifter sig. Regissören håller sig inte till en röd tråd i pjäsen – den utdragna scenen där Joans mer eller mindre absurda hattar passerar revy känns irrelevant. Den bidrar varken till att stärka eller försvaga pjäsens mardrömslika framtidsvision, utan ter sig mest löjeväckande. Måhända är regissörens syfte just detta – att visa på den galenskap som människorna tagit tillflykt till i en instabil värld. Att tillverka jättehattar av jord (eller dylikt) blir då av livsavgörande vikt. Elisabet Svensson som fastern gör en bra prestation. Patrik Wiberg som även sågs i barnpjäsen ”Tussilagoängen” förra hösten, lyser inte lika mycket här. I ”Tussilagoängen” hade han förvisso en roll som gav honom mer utrymme – han spelade nioårig missförstådd pojke i en småstad. I ”Far Away” gestaltar han den hatttillverkare som Joan faller för. Rollen innebär en mer undanskymd plats. Överlag känns karaktärerna svagt utmejslade och det är därför svårt att sympatisera med, äcklas av eller förstå dem. ”Far Away” är en kort pjäs,
men även om den stundtals berör lyckas den inte behålla
mitt intresse rakt igenom den dryga timme den pågår. Jag lämnar
salongen med en känsla av ”jaha”. | ||||||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
|||||||||
|