1. Dogville
Lars von Trier kunde inte beskyllas för att stryka någon medhårs när han kom tillbaka med ett tretimmarsdrama om tunga frågor som skuld, beroende och medmänsklighet, inspelat i en stor lada utan annan scenografi än kritstreck på golvet. Men trots att filmen har vissa småskavanker och att man är ovan vid bildberättandet så finns det inget annat att göra inför ”Dogville” än att kapitulera. Det är en oupphörligt fascinerande, oändligt rik och mycket välspelad film, med ett slut som tål att diskuteras länge.

2. Far from Heaven
Bitterljuvt och mycket vackert är det i denna femtiotalsmelodram om det förljugna, evigt fasaduppehållande, livet i den amerikanska förstaden. Julianne Moores hemmafru tycks skör och spröd likt papper, men den inre styrka hon tvingas uppbåda är fenomenalt stark. Trots det kan hon inte vinna över de fördomar och komplikationer hon möter, och hon tvingas offra inte bara sina illusioner utan slutligen också sina drömmar på deras altare. Det gör ont att se på, men det gör det inte mindre angeläget.

3. The Rules of Attraction
Betydligt mörkare på ytan men lika skitigt under är det i denna amerikanska collegemardröm. Studenterna knarkar, super och knullar bort sina drömmar i en evig orgie med fel personer. När det börjar likna verklig närhet och chansen kommer att säga något som verkligen betyder något, går allting alltid fel. Man blir inte direkt glad av att se den här filmen, snarare vacklar man bedövad ut från biografen som klubbad av en stor träpåk. Men ibland behöver man påminnas om hur meningslöst livet kan bli, bara för att inte låta det gå så.

4. Pirates of the Caribbean
Johnny Depp glänser som galen och svartsminkad kapten i årets absoluta höjdare om man gillar filmer som får en att tro att man befinner sig på ett nöjesfält i stället för i en biofåtölj. Omgiven av engelska soldater och spökpirater letar Depp efter sitt försvunna skepp och lyckas på samma gång hitta den piratfilm man tyvärr trodde var både död och begraven. Det visar sig att ryktet är högst överdrivet, mer levande än så här var film sällan under 2003.

5. Timmarna
Uppvisning i ensemblefilm och berättande av parallella historier blev det när Stephen Daldry filmatiserade Michael Cunninghams bok. Tre kvinnoöden berättas utifrån Virginia Woolfs bok ”Mrs Dalloway”, och starkast lyser Meryl Streep som är enastående som nutidens festfixande mrs Dalloway. Perfekt fingertoppskänsla i både rollbesättning, dialog och scenografi präglar denna inget mindre än formfulländade och djupt filosofiska film.

6. Om jag vänder mig om
Årets bästa svenska film skildrar Sverige som ett dysfunktionellt välfärdssamhälle där människorna är oaktsamma med och elaka mot varandra. Vissa händelser är osannolika när det brister för medelsvenssons men både skådespelare och manus är så träffsäkra att man tror på vartenda ord. Filmen är totalt kompromisslös med sina karaktärer men trots deras skitighet gör fotot och ömheten i filmandet att de blir vackra och man bryr sig om dem.

7. Secretary
Det luktade onekligen porrfilm när “Secretary” kom, presenterades som erotiskt drama och handlade om en sado-masochistisk relation på ett kontor. Men alla onda aningar kom på skam, för i stället för en orgie på skrivbordet är det här en film som har något verkligt sant att säga om kontaktsvårigheter, ensamhet och avvikande människor. En av de mest originella och överraskande amerikanska biopremiärerna på senare år, och dessutom en av de mest vidsynta.

8. In this World
Michael Winterbottom bytte sin vana trogen genre och ämne helt efter ”24 Hour Party People” och gjorde en halvdokumentär om två afghanska flyktingar på väg till drömmens Europa. Umbärandena blir inte få, och bara med total ödmjukhet och förmåga att hålla modet uppe kan de överleva. Få teman känns mer aktuella just nu än uppdelningen av världen i en första och en andra värld, och få gånger har den känts mer på riktigt än här.

9. Hitta Nemo
Ända sen ”Toy Story” kom har man förväntat sig något stort varje gång Pixar släpper ifrån sig en film, och man blir sällan besviken. Inte den här gången heller, när havet får bli spelplats för den rädda clownfisken Marlins sökande efter sin försvunna son Nemo. Animerad film som säkert fungerar på barn, men som också är full av ”vuxenskämt” och har en ständig komisk höjdpunkt i Doris, kirurgfisk med dåligt kortminne vars fantastiska röst i normala fall tillhör Ellen DeGeneres.

10. Jag är inte rädd
Ett naturalistiskt mästerverk är denna italienska pärla som är ett kidnappningsdrama betraktat från sidan, ur ett barns synvinkel. Här saknas i stort sett yttre action, men den inre rannsakningen och funderandet på livsfrågorna som upptäckten av en kidnappad pojke i en grop väcker hos den unga huvudpersonen är nog så fängslande. Därtill kommer de stora fälten fyllda av i ordets rätta bemärkelse gyllene säd, och de många utsökt filmade djuren som fint inlemmas i berättelsen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat