ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
Livet som ett skådespel
”Being Julia” är en klassisk kostymfilm, och följaktligen har folk tjusiga kläder och uttalar vitsiga repliker på perfekt brittisk skådespelarengelska. Att det är 1930-tal och inte 1700-tal som gestaltas innebär dock att människorna i filmen inte bara lever världsfrånvända liv på sina gods och ägnar dagarna åt att gå på promenader. Här är omvärlden faktiskt närvarande och huvudpersonerna måste arbeta för att tjäna pengar. Titelrollen Julia Lambert är firad skådespelerska och bor i London tillsammans med sin make, teaterchefen. Livet är relativt enahanda för Julia, men just som hon fått nog och börjar tigga om semester dyker en ung amerikan upp i handlingen, en beundrare som ska visa sig bli mycket upplivande för Julia. De inleder så klart en affär, men det Julia börjar misstänka är riktigt kärlek visar sig betyda långt mindre för hennes kontrahent. Han börjar i stället träffa en ung lovande skådespelerska, som dessutom får en stor roll i Julias nästa pjäs. I början av filmen misstänker man att det hela ska utveckla sig precis som förväntat och på sätt och vis gör det också det. Men det blir ändå mer än bara en bagatellartad upprepning av något man sett tidigare, och vad det beror på är svårt att sätta fingret på. Men att det har med skådespelarna att göra är helt klart, och då framför allt Annette Bening i rollen som Julia. Hon är självlysande och utagerande, magnifik i sin personifiering av den Stora Skådespelerskan. Trots det är det här inget renodlat divaporträtt. Julia är bortskämd och medveten om sin egen förträfflighet, men hon är också charmig och intelligent, och Bening lyckas ge henne mänskliga drag bakom allt det upphöjda, raljanta. Och trots att hon inte slutar spela teater ens i sina mest intima stunder så känns hon någonstans genuin. Även skådespeleriet i övrigt
är bra, och Jeremy Irons glänser som maken, en befriande vanlig
medelålders man med hornbågade glasögon och sinne för
torr, brittisk humor. Han är trots sina fina kläder och den
snygga fasaden lika oglamorös som alla andra i ”Being Julia”,
och kanske är det här nyckeln till filmens storhet ligger. Vi
ser, när det gäller alla personerna i filmen, både den
karaktär de spelar och den de egentligen är, eller snarare,
vi ser både den sida av dem själva som de vill framhäva
och den de vill gömma undan. Verkligheten är en scen i lika
stor utsträckning som teaterscenen är det, livet är en
föreställning och det gäller att bejaka det. Julia är
helt enkelt den som lyckas bäst, i hennes gestalt flyter verklighet
och illusion ihop. Hon blir den karaktär hon väljer att vara
och hon spelar upp de mest avgörande ögonblicken i sitt liv
för att få dem att sluta som hon vill, men vem gör inte
det? Skillnaden är bara hur skickliga vi är. Det skulle kunna
vara ett sorgligt konstaterande av att fasaden betyder mer än det
inre, men det är i stället ett nyktert och relativt muntert
accepterande av fakta som föreligger här. Extra trevligt när
det gestaltas av en skådespelerska på så pass gott humör.
|
||||