Stockholms filmfestival 2000
En
resa genom en seriemördares sinne
Av
Anna Southerington
The
Cell
Regi:
Tarsen Singh
Manus: Mark
Protosevich
I rollerna:
Jennifer Lopez, Vince Vaughn, Vincent d'Onofrio, Marianne jean-Baptiste
m.fl.
När filmen är slut finns till en början bara en enda tanke i mitt huvud. "Wow! Men hur klär jag detta i ord?" Att försöka göra "The Cell" rättvisa i en recension är ungefär som att försöka beskriva en ovanligt detaljerad och mycket besynnerlig, men alldeles fantastisk dröm efter att man har vaknat. Jag vet inte ens om jag ska beteckna "The Cell" som en thriller, som en rysare, eller som science fiction. Så innan jag ens försöker beskriva denna upplevelse vill jag bara säga en enda sak. Se den här filmen. Om du inte är lättskrämd eller känslig, vill säga. Då ska du absolut låta bli.
"The Cell" är en märklig, skrämmande och samtidigt mycket vacker film. I huvudrollen möter vi barnpsykologen Catharine Deane, mycket övertygande spelad av sångerskan Jennifer Lopez, med en något annorlunda terapimetod. Hon arbetar i ett pilotprojekt med en ung pojke, som på grund av svår schizofreni inte är kontaktbar. Via avancerad virtual reality-teknik möter hon pojken i hans eget sinne, ett ödsligt men storslaget ökenlandskap, för att på detta vis kommunicera med honom och försöka hjälpa honom. Mitt under detta pågående projekt får psykologen och hennes medarbetare en påhälsning av FBI. De har häktat en djupt psykotisk seriemördare, Carl Stargher, men inte kunnat förhöra honom. Även han ligger i koma till följd av en ovanlig form av schizofreni. Under tiden sitter en ung kvinna, mördarens senaste offer, inspärrad i en glascell som inom kort automatiskt kommer att vattenfyllas från golv till tak. Hon löper förvisso ingen risk att möta samma påföljande öde som hennes föregångare; att läggas i blekningskar för att förvandlas till dockor, alltmedan Stargher själv hänger ovanför karet i kedjor som löper genom metallringar fastsatta över hela hans rygg. Men helst vill man ju gärna bespara henne inte bara detta öde, utan gärna också rädda hennes liv. Och ingen vet var denna glascell finns någonstans – utom mördaren själv.
Där har vi upptakten till en bisarr och förunderlig resa, ett besök i en seriemördares mest fördolda sinnliga vrår. De bilder, scener och karaktärer som Dr Deane möter är oerhört surrealistiska och grymma, skrämmande, groteska och makabra. De utgör en levande grafisk representation av ett psykotiskt sinne, och det är minst sagt fascinerande. Jag skulle kanske till och med drista mig till att använda ordet trollbindande. Den totala avsaknaden av sedvanligt viskande till kompisen och skruvande i biostolen var mycket påfallande i salongen, hela publiken satt alldeles stilla och alldeles tyst, från början till slut. Man påminns stundvis, i flyktiga ögonblick, om filmer som Seven eller När lammen tystnar, men regissören Tarsem Singh har med "The Cell" skapat en surrealistisk värld som inte går att beskriva, den måste helt enkelt ses. Och det är inte enbart hemskheter som möter en i denna värld av virtual reality, det finns också scener som är andlöst vackra och djupt berörande. Lägg till detta fantastiska specialeffekter och utmärkta skådespelarprestationer av såväl Jennifer Lopez som Vincent D’Onofrio i sin tolkning av den minst sagt ruggige och motbjudande Carl Stargher, och resultatet blir en oerhört sevärd filmupplevelse. En som man suger på länge, länge. Jag vill se den igen. Och definitivt på bio – videoformatet kan aldrig göra Singhs bildspråk rättvisa. Och det är synd, men kanske också precis så som det ska vara.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème