ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
En gladiator i depressionens USA
Jag är inte det ringaste intresserad av boxning
- tvärtom - och följaktligen brukar
filmer som handlar om boxare lämna mig helt oberörd för
att inte säga uttråkad och enerverad. Jag var för ung
och orutinerad för att kunna känna någon större entusiasm
över "Tjuren från Bronx" ("Raging Bull")
1980 och har sedan dess gjort vad jag kunnat för att undvika filmer
med boxningstema. ”Cinderella Man” är en sevärd film. I stora drag delar filmen handling med ”Seabiscuit”, som skildrar hur en underdog till häst blir tack vare tre mäns kompromisslösa hängivenhet till en oövervinnelig kapplöpningshäst. På så sätt kom Seabiscuit att bli en symbol för den amerikanska drömmen i en tid då nationen som bäst behövde erinras om den, det vill säga under den stora depressionen. I "Cinderella Man" har man bytt ut hästen mot ännu en boxningstjur, denna gång från Jersey, men i övrigt är inramningen densamma. Här spelar Russels Crowe än en gång en sorts gladiator, om än i modernare skepnad. James J Braddock har under en kort men lysande boxningskarriär ställt upp på match efter match trots oläkta skador, vilket lett till att han besegrats gång efter annan och till slut blivit avpolletterad som boxare. Vi befinner oss i början på 1930-talet och den ekonomiska krisen rasar som värst. Braddock får dagligen slåss om dagsverken vid hamnen med tiotals lika hungriga och desperata karlar. Alla har familjer att försörja. När elen stängs av mitt i den råkalla vintern eftersom han ligger efter med betalningarna blir Braddock tvungen att vända sig till pamparna inom boxningen och tigga pengar. Braddocks tur vänder slutligen när han får chansen att ersätta en boxare som blivit skadad strax före en match. Mot alla odds vinner Braddock matchen, och nu ligger vägen mot framgång åter igen öppen för honom. Braddocks osannolika comeback ingjuter mod i den hårt drabbade befolkningen och inger den hopp. Det allra bästa med ”Cinderella
Man” är Paul Giamatti i rollen som Braddocks agent Joe Gould.
Jag har hitintills haft mycket svårt för Giamatti, men efter
den här filmen har jag fått ta mina fördomar under omprövning.
Rollen som Joe Gould är en balansgång mellan medkänsla
och lojalitet å ena sidan och krasst affärssinne och självbevarelsedrift
å den andra, och den klarar Paul Giamatti utan någon som helst
ansträngning. Han har också filmens bästa repliker vilka
han levererar med stor geist och övertygelse. |
||||