Vad är filmad teater?
Av Jakob Nilsson

Filmen ”Closer” från 2004, som nyss släppts på dvd (se separat recension av bioversionen), bygger på en pjäs med samma namn av Patrick Marber, som också skrivit manus till filmen. Regissören är dock Mike Nichols, som kanske är mest känd för ”Mandomsprovet från 1967. Med en bakgrund som skådepelare och regissör inom teatern slog Nichols igenom i ett annat medium med den prisbelönta och allmänt hyllade filmatiseringen av Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” 1966. Nichols har sedan dess, trots en tämligen lyckad filmkarriär, hela tiden haft nära anknytningar till teatern som han ständigt tycks återvända till mellan varven.

foto: sony pictures

Vad kan då detta ha för betydelse för Nichols sätt att göra film? Eftersom ”Closer” i vissa avseenden rör sig runt dialogen och därtill innehåller få, ibland nästan kammarspelsartade, scener är det många som beskrivit den som filmad teater snarare än en film som bygger på en pjäs. Men vad innebär egentligen uttrycket ”filmad teater”?

Som uttrycket vanligtvis avser så innebär det att en film liksom misslyckats (ibland avsiktligt) med att bli film, och därför bara blivit en inaktiv och ”osynlig” bärare av ett annat medium: teater. Detta är dock i 99 fall av 100 en felaktig uppfattning. Film och teater är nämligen helt olika medier. Det folk i själva verket sätter fingret på när de talar om ”filmad teater” är en viss stil som felaktigt uppfattas som om filmmediet och alla dess mediumspecifika aspekter inte riktigt existerade, där de i själva verket bara osynliggjorts av en okunskap om vad film egentligen är för något.

Men det kanske ändå inte är så enkelt. Vi kan jämföra med förhållandet mellan två andra medietyper: Det är nog inte helt korrekt att kalla ett foto som porträtterar en tavla – exempelvis i en konstbok – för ett fotografi mer än tavla (även om det förstås är just ett fotografi). Så faller då mitt resonemang? Nej, för ett sådant förhållande handlar nämligen om en helt annan verksamhet, en dokumentär verksamhet, där det heller inte är tänkt att fotot ska vara ett verk i sig själv. Ett sådant dokumentärt foto av en tavla innehåller så pass mycket uppenbart avbildande inslag att fotomediet i viss mån faktiskt upplöser sig själv och övergår till att vara just en ”osynlig” bärare av ett annat medium (dock innehåller fototillfället – och framkallningen – en rad potentiella förskjutningar i hur mediet ”osynligt” ska bära ett annat: ljussättningen i rummet, kamerainställningar, vinklar och avstånd, blänkande tavelytor etcetera).

Viktigt är också att fotografiet och tavlan delar vissa avgörande egenskaper: den låsta inramningen av ett tvådimensionellt fryst ögonblick utan klipp eller rörelse. Ett fotografi som så ”osynligt” som möjligt vill dokumentärt porträttera – eller kanske snarare förlänga, eller spegla – en tavla utgör också en tämligen exakt dubblering av den porträtterade tavlans ram och mått, vilket filmkamerans fullständigt annorlunda inramningar i princip aldrig gör med (den inbillade) teaterscenen, som den ickedokumentära filmen aldrig heller har anledning att försöka avbilda.

Teatern och filmen delar inte de avgörande beröringspunkter som finns mellan fotografiet och måleriet. Filmen är på flera avgörande sätt ett helt annorlunda medium än teatern: inte bara i hur kameran – till skillnad från teaterpublikens fasta placering – är rörlig, eller förmågan att kunna tänja på tempot i tidsflödet (slow motion/fast motion), eller hur filmen till skillnad från teatern är tvådimensionell med en fast yta, eller hur kameran i sin inramning förmedlar en högst utvald del av rummet, eller hur (filmremsan och) kameran finns i ett oräkneligt antal typer och har massvis av inställningar, objektivtyper etcetera, utan framför allt i det som många menar är filmmediets hjärta: klippningen.

Men oberoende av de olika mediernas tekniska olikheter ligger den största skillnaden mellan ”osynligt” avbildande fotografier av tavlor och ”filmad teater” dock i uppsåtet: i de beskrivna dokumentärt avbildande fallen är det fråga om att visa upp en tavla, inte att skapa fotografi med en tavla som förlaga. Exempel på det senare finns det dock fullt av inom fotokonsten, där man i en lek med medier liksom ”härmar” måleriet – men då är det i allra högsta grad just fotografi det handlar om och inte måleri.

Så varför skulle inte samma förhållanden också gälla för filmkonsten, även när dess stil på något sätt ”härmar” eller lägger sig nära ett annat medium? En film som ”Closer” har inte som uppsåt att ”osynligt” avbilda en uppsättning av en pjäs, som om man satt i publiken på teatern. ”Closer” är därför helt enkelt en film, och film är aldrig något annat medium än sitt eget.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat