En väv av händelser
Av Inger Carlsson och Lydia Duprat
Betyg: |
|
"Crash” inleds med att
polisen anländer till en trafikolycksplats där man även
funnit kroppen efter en ung man, som uppenbarligen har mördats.
Därefter förflyttas vi ett dygn bakåt i tiden och
får bevittna de händelser som har lett fram till detta
scenario.
Det här är en intensiv och stark
film där människors förutfattade meningar om varandra
leder till att flera allvarliga händelser utspelar sig och
vävs samman med oanade följder. ”Crash” är
en film i samma tradition som Robert Altmans stilbildande ”Short
Cuts” eller ”Magnolia” av Paul Thomas Anderson.
Här är de flesta medverkande huvudroller i sin egen rätt;
deras vägar korsas, till synes slumpmässigt, och de val
de gör under dessa flyktiga möten får med tiden
konsekvenser för dem själva och andra.
”Crash” visar att människor
kan vara både goda och fördomsfulla på samma gång,
att de ibland, påverkade av yttre omständigheter, agerar
mot sitt bättre vetande eller tvärtom för en gångs
skull låter sig vägledas av sitt samvete. I ”Crash”
är leoparden inte dömd att för alltid bära sina
fläckar: människor förändras, till det bättre
eller till det sämre, av sina upplevelser och erfarenheter,
av sina misstag eller av de trauman de har undergått.
”Crash” är en film
som tål att ses flera gånger. Missa inte att se den
minst en gång!
|
En ständigt ond
cirkel
Av Jon Asp
Betyg: |
|
Problematiken i ”Crash”
illustreras med pregnans just efter ouvertyren när ett välbeställt
vithyat par (Bullock och Fraser) vandrar gatan ner i ett likaså
välbeställt vithyat kvarter i Los Angeles. Två unga
svarthyade män (Ludacris och Laurenz Tate) utgör rumsliga
avvikelser och inleder en konversation om hur otacksamt det är
att som svart i en vit enklav ständigt bli betraktad som potentiell
våldsman, för att i nästa ögonblick rikta en
pistol mot det vita paret och beröva dem deras åtråvärda
bil. Ömkande i hemmet sammanfattar Bullock dödläget:
om man inte vänder sig om på gatan blir man rånad,
vänder man sig om är man rasist. Offer för hennes
resignation blir en nyss tillkallad låssmed samt parets nanny,
båda två svarthyade.
Fördomar sätts alltså på
spel för att snart komma tillbaka i matchen. Nästan samtliga
karaktärer i ”Crash” är exemplariskt verbala
och drar sig inte för att delge sina självklara åsikter
som oneliners i bästa understatement-anda. För vissa,
som Bullocks lyxhustru, tycks de förutfattade meningarna ofrivilliga,
medan andra – som exempelvis Matt Dillons polis – skapar
sina fördomar helt på egen hand. Efter dåliga erfarenheter
med en svart läkarsekreterare som nekar hans sjuka pappa ett
specialistbesök förvisar Dillon utan märkbar anledning
ett välbärgat svart par till vägrenen. Mannen i förarsätet
är nykter, medan kvinnans enda förseelse är en fellatio
som hon just gett sin partner. När Dillons sergeant inser att
han inte kan sätta dit dem ofredar han kvinnan grovt. Den unge
poliskollegan (Ryan Philippe) vill men törs inte ingripa. Makens
värdighet sätts därmed på hårt prov,
men lyckligtvis avlåter han den tillfälligt och situationen
stannar vid nämnda övergrepp. Senare i filmen fastnar
samma svarta kvinna i sin brinnande bil efter en olycka. Som förste
auktoritet på plats ges samme trakasserande sergeant tillfälle
att visa hjältemod; när allt kommer omkring är hudfärgen
obetydlig till och med för honom. Han sällar sig därmed
till den ansenliga skaran till-insikt-kommande rasistiska vita män
i filmhistorien (tänk till exempel Billy Bob Thorntons fångavrättare
i Monster’s Ball). För åskådaren står
ytterligare flera hjärtbrytande omvändningar för
dörren. Även Philippes polis ges möjlighet att sona
sitt samvete när han senare i en liknande situation räddar
samme svarte man undan förödande konsekvenser.
Under några hektiska dygn i L.A.:s
anonyma universum staplas liknande nedslag på varandra, det
ena tydligare än det andra. Kring ett tjugotal karaktärer
avhandlas bilolyckor, desperata familjeförsörjare, infekterade
könsrelationer, anpassliga karriärister, korrumperade
poliser - men temat för dagen är framför allt rasism,
rasism och åter rasism. Av detta späckade material borde
debutregissören Paul Haggis på sin höjd ha nöjt
sig med en kortfilm, i stället för som nu en uppsjö
kortfilmer som tangerar varandra, med en budskapsiver som låter
påminna om Paulo Coelhos roman Alkemisten. För
så rullar ”Crash” vidare, i en ständigt ond
cirkel, där var och en – vit som svart – i första
hand söker slå vakt om sitt eget och därför
inte tillåts bryta djupt rotade fördomsbarriärer,
trots att intentioner knappast saknas.
Berättarmässigt torde ”Magnolia”
vara en stor förebild, vilket inte minst understryks i slutet.
Under filmens tio sista finstämda minuter klipps det frekvent
mellan försonande och pånyttfödda själar. Till
och med Bullock kryper till korset när hon utser den tidigare
kränkta nannyn till sin bästa vän – efter att
ha blivit nekad sällskap av väninnorna som är upptagna
på gymmet.
Ensembledramer av förevarande sort vilar
ofta på slumpmässiga möten, mer eller mindre sannolika.
I ”Crash” finns emellertid ingen som helst trovärdighet.
Med god vilja skulle den kunna ses som en enda lång parodi
på sina föregångare, om avsikten varit litet mindre
anspråksfull vill säga. Men regissören kan inte
sluta mjölka rasisttemat i scen efter scen efter scen, med
de mest onyanserade karaktärsbeskrivningar som följd.
Därtill toppar han var och varannan sekvens med högljudd
situationskomik och verserade cynismer, som för att distrahera
åskådarens intellekt och på så vis möjligen
kunna mörka hur fattig filmen egentligen är.
Som upplysningsfilm för personer
som förlorat sin egen reflektionsförmåga och sina
egna känselsprötar och som föredrar att bli pådyvlade
andemeningen som rafflande hjärntvätt, fungerar filmen
säkert utmärkt. Men gentemot biobesökare med bara
lite högre krav än så, mot dem som när blott
ett uns av hopp om anständig dramaturgi, är ”Crash”
en enda stor skymf. Då hjälps inga ädla avsikter
eller skådespelare som levererar en efter en. Paul Haggis
fortsätter nämligen sin kräftgång i samma övertydliga
fåra som renderade ”Million Dollar Baby” dess
framgångar (och som han skrev manus till). För märk
väl att det handlar om ett filmiskt ödeläggande som
icke desto mindre tycks generera den ena publik- och kritikersuccén
efter den andra, och som bevisar att jag förmodligen är
helt fel ute.
|