Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
En klassiker att unna sig

den tredje mannen

Betyg:

Det finns filmer som aldrig blir gamla; visst får de med tiden ett lager patina och får, på så sätt, karaktär av tidsdokument. Men de förmår ändå tala till oss flera decennier senare: de talar till oss på vårt språk känslomässigt och estetiskt, inte på ett föråldrat, dunkelt sådant som kräver dekodifiering.

Carol Reeds ”Den tredje mannen” från 1949 är en sådan film. På filmvetenskapliga institutioner litet varstans visar man denna film som en del i utbildningen. ”Den tredje mannen” är en klassiker som stått emot tidens tand samtidigt som den bidrog till att förnya genren när den kom.

Det finns flera skäl till att ”Den tredje mannen” blivit ett så lyckat filmiskt verk. För det första är handlingen baserad på en roman av Graham Greene, som också skrivit manus. Greene var inte bara en rutinerad författare av spionhistorier – emellanåt extraknäckte han också som spion för den brittiska underrättelsetjänstens räkning. För det andra visste Carol Reed exakt vad han gjorde – hans regi är så till den grad uppsåtlig att han nästan nalkas det preciösa med sina skeva vinklar, sin förkärlek för klärobskyrkontraster och sina perspektivlekar.

Skådespeleriet går inte heller av för hackor. Visserligen kan man konstatera ett mått av överspel, särskilt från Orson Welles under filmens sista sekvenser. Men betänker man att tidens skådespeleri inte direkt kännetecknas av subtiliteter i uttrycket – alla spelade mer eller mindre över, det låg helt enkelt något av pantomim över tidens rolltolkningar – inser man snart att Welles, om något, lägger band på sig själv och spelar något under. Detsamma gäller de övriga rollinnehavarna.

Och sedan Anton Karas cittraspel. ”The Harry Lime Theme” blev en publiksuccé då och än i dag börjar många genast gnola på titellåten bara man nämner filmen. Titellåten är exotisk och nervig, men samtidigt kylig, distanserad. Den ger på så sätt uttryck för det mondäna och dekadenta, för en värld där skenet bedrar, där lastbarhet och förfall dväljs bakom en sofistikerad fasad.

Filmens motor är den präktiga amerikanska kiosklitteraturförfattaren Holly Martins, spelad av en krushårig och rosenkindad Joseph Cotten. Han kommer till efterkrigstidens Wien där förnäma, ståtliga byggnader lever sida vid sida med högar av bråte efter byggnader som inte haft samma tur under de allierades bombräder. Wien styrs numera av de allierade som delat staden mellan sig efter olika sektorer. Martins har ont om pengar och kommer på inbjudan av sin gode vän Harry Lime (Orson Welles) i förhoppning om att få arbeta för honom.

Men Martins möts av beskedet att Lime är död. Han ska ha blivit överkörd bara en dag tidigare utanför sin port och håller som bäst på att bli begraven. På kyrkogården träffar Martins major Calloway (skickligt spelad av en duffelklädd Trevor Howard – duffeln blev då med ens ett modeplagg), den engelska sektorns befäl, som påstår att Harry Lime var en synnerligen ful fisk vars död samhället tjänar på. Han uppmanar Martins att åka hem och glömma Harry Lime. Emellertid får Martins snart anledning att tro att det är något lurt med Limes död. Envis och rättsinnad som han är ger han sig fasiken på att han ska ta reda på sanningen. Och sannerligen är det något lurt med denne Harry Limes försvinnande… Mycket lurt.

Det är oerhört glädjande att filmen nu kommit ut på DVD. Har man en storbildsteve känns det nästan som på bio. ”Den tredje mannen” är lika spännande i dag som den var för drygt 50 år sedan – det här är en klassiker som varje filmälskare borde unna sig.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Lydia Duprat