diva
| Betyg: |  |
Brevbärarmopedisten Jules (Frédéric Andréi) är omåttligt svag för opera, och särskilt dess diva par preference,
Cynthia Hawkins (operasångerskan Wilhelmenia Fernandez i verkliga
livet), som lever för konsten och som vägrar att låta sina
konserter spelas in. För att tillgodogöra sitt osläckliga
behov av opera och Cynthia, gör Jules i smyg en tekniskt högklassig
upptagning av en av hennes föreställningar. Dessvärre hamnar
kopian i händerna på medlemmar av ett koreanskt skivbolag, som
hotar med piratkopior om Cynthia inte går med på att sprida
sin musik. Händelserna kompliceras ytterligare när en jagad kvinna
släpper ett band, innehållandes skandalösa avslöjanden
om en poliskommissaries medverkan i prostitutionsaffärer, i Jules
väska. Precis därefter mördas
kvinnan av två korrupta poliser som arbetar för kommissarien,
och som sedan tar upp jakten på Jules. Helt ofrivilligt hamnar Jules
i blickfånget för flera olika personer med helt olika angelägenheter.
Samtidigt utvecklar han en nära relation till Cynthia, men utan att
berätta om inspelningen som så olyckligt kommit på villovägar.
För många trogna älskare av europeisk film tillhör ”Diva” en av sin tids verkliga kultfilmer. Den väckte stor uppmärksamhet vid sin premiär, bildade stil för efterföljande filmer, och anses intressant än i dag (vilket bland annat detta DVD-släpp visar). Debuterande regissören Jean-Jacques Beineix, som fem år senare gjorde minst lika omtalade ”Betty Blue”, bidrog i början av 80-talet till att stärka den franska filmen utomlands, efter en tids nedgång. Tillsammans med regissörer som Leos Carax och Luc Besson utgjorde Beineix grunden i en ny rörelse som kom att kallas cinéma du look. Just ”look” anspelar på en förkärlek till en icke-naturalistisk, självmedveten estetik, ofta tekniskt avancerad och studiobaserad. Inom denna rörelse är ”Diva” ett av de mest centrala verken, och den blev också flerfaldigt belönad, bland annat med fyra César (Frankrikes motsvarighet till vår guldbagge).
Signifikativt för ”Diva” är dess högt stiliserade foto som ger filmen en voyeuristisk känsla. Genom en kamera i ständig rörelse, med ett otal olika kameravinklar, ges åskådaren tillträde till en sfär som känns lite mer privat än vad film i allmänhet gör. Hastigt och ibland lustigt kastas vi mellan ett flertal märkliga miljöer, de flesta mörka som i noirfilm. Det enda karaktärerna i filmen har gemensamt är att de inte är några helt vanliga människor, ty alla tycks ha sina egna särskilda besattheter – laster eller passioner - som de ägnar all sin vakna tid.
Fredric Jameson utsåg en gång ”Diva” till den
första franska postmoderna filmen. Inte utan anledning. Ytterst basalt
för filmen är nämligen att den kombinerar finkultur med
populärkultur, det vill säga opera med fransk polisthriller.
Vidare är ”Diva” renons på djupare karaktärspsykologi
och tydliga moraliska budskap, till förmån för det ytliga
och effektsökande. Den har heller inga ambitioner att på något
plan framstå som realistisk, utan ägnar sig i stället åt
ren filmisk fantasi. Ibland är det nära till hands att man, i
sällskap med filmens åtråvärda bandinspelningar,
villar bort sig bland alla sidospår. Filmens förtjänst är
i stället det fragmentariska; detaljer och enskilda sekvenser. Om
man måste beakta filmens helhet, finns alltid den rörande relationen
mellan oskuldsfulle Jules och oantastbara Cynthia att tillgå. Omgiven
av musik, svår att värja sig från, blir den till filmens
största angelägenhet. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.