Bild: uip

En överdos av må bra-stämning
Av Pia Rosborg

elizabethtown
Manus och regi: Cameron Crowe
I rollerna: Orlando Bloom, Kirsten Dunst, Susan Sarandon, Alec Baldwin, Jessica Biel, Bruce McGill, Judy Greer m. fl.

LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP FRÅN FILMEN >>

Betyg:

FILMENS WEBBPLATS >>

Drew Baylor (Orlando Bloom) har under åtta år jobbat på ett skoföretag med att ta fram en gympasko med syfte att revolutionera branschen. När den i stället floppar och orsakar en miljonförlust för företaget blir Drew avskedad och dessutom dumpad av sin flickvän. Just som han tänker ta sitt liv ringer hans syster och berättar att deras pappa dött under ett besök hos släktingar i småstaden Elizabethtown, och att Drew måste åka och hämta hem kroppen.

Om man har sett Cameron Crowe-filmer som ”Singles” (1992) och ”Almost Famous” (2000) tidigare vet man ungefär vad som brukar vara kännetecknande för honom. Det brukar vara lite romantisk komedi, lite vanlig komedi, lite må bra-stämning och en hel del av vad man får anta är Crowes favoritmusik på soundtracket. Det första problemet med ”Elizabethtown” är att Crowe slopat konceptet ”lite”. De galna men godhjärtade småstadsborna är för galna och godhjärtade, den tokroliga och charmiga Claire (Kirsten Dunst) som blir Drews räddning är för tokrolig och charmig och alla de knäppa saker som händer runt omkring dem under de dagar som filmen utspelar sig blir till slut för mycket.

Problem nummer två med ”Elizabethtown” är dess fullständiga schizofreni när det kommer till vilken genre den vill bekänna sig till. Här finns romantiseringen av landsbygden som så mycket mer genuin än den onda, kapitalistiska staden, här finns en hemvändande-tematik som påminner inte så lite om den i ”Garden State”, och här finns komiska och tragiska element blandade på ett konstigt, ibland närmast osmakligt sätt. Det är till exempel lite svårt att förstå scenen då Drews mamma, spelad av Susan Sarandon, ska hålla ett tal om sin alldeles nyss avlidne man och det förvandlas till något slags stand up comedy-nummer. När man tror att filmen är slut kommer dessutom plötsligt en road movie-del, mest för att Cameron Crowe ska få visa oss sina favoritdelar av USA och spela sina favoritlåtar verkar det som.

De första tjugo minuterna av ”Elizabethtown”, då Drew redogör för sin uppgång och fall på skoföretaget är verkligen bra. Hade filmen fortsatt på det ganska återhållna sättet hade den varit en pärla. Men den blir successivt alltmer ostrukturerad och allt svårare att försvara. Och jag vill ändå försvara den. Det främsta skälet till det är att till och med när Crowe hemfaller åt bilder på blommor som skjuter genom asfalt och fiskar som simmar motströms så poserar han inte. Parallellen med ”Garden State” är som sagt ganska tydlig, men där Zach Braff ansträngde sig alltför hårt för att göra en snygg och kultig film känns det som att Cameron Crowe gör sina filmer med hjärtat. Särskilt i road movie-delen blir Crowes utopi tydlig: han vill att inte bara hans generation utan även snygga ungdomar som Bloom och Dunst ska bry sig om blues, Martin Luther King och grönsaksmarknader. ”Elizabethtown” är för kaotisk, för lång, och vill för gärna att vi ska må bra av den. Men den är svår att tycka illa om.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.