Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Bild: folkets bio

Hur sörjer man ett barn?


en junisöndag kvart över tolv [Eläville ja kuoleille]

FILMENS WEBBSIDA >>  

Betyg:

Mycket kan hända en helt vanlig junisöndag när klockan är kvart över tolv. Detta är något som människan har fått lära sig i denna värld. Någonting kan hända, någonting förödande, precis när som helst och förändra hela ens tillvaro. Precis detta får karaktärerna i ”En junisöndag kvart över tolv” erfara när deras bil plötsligt börjar brinna utanför huset, och den femårige Matti blir kvar i den.

Att behöva associera barn med döden är tungt. Kari Paljakka har gjort en film som berör och sätter sig kvar i tankarna. Filmen är baserad på en verklig händelse och närmare på den självbiografiske boken ”För levande och döda” av Gösta Karf. Familjen Karf har även varit med i utformandet av filmens manus vars fokus blev på deras sorgearbete. Paljakka är även han bekant med ämnet att förlora familjemedlemmar i olyckor. ”En junisöndag…” känns som ett givande inslag i diskussioner om att förstå döden, känna skuld och hantera sorgen, samt om samhällets förståelse för drabbade familjer.

Vi får aldrig se själva olyckan (filmen börjar strax därefter när pappan är på polisstation) men vi får den återberättad och rekonstruerad av honom (Hannu-Pekka Björkman) med ett förstklassigt skådespel. (Jag vill inte säga det, men utseendemässigt är han slående lik James Gandolfini). Sorgen blir varken romantiserad eller förskönad - den blir skildrad. Karaktärerna har olika sätt att hantera tragedin och dess utgång. Den kvarlevande sonen Timo (Johannes Paljakka) stelnar inför ljudet av sirener och måste varje dag ringa hem från skolan för att kontrollera att alla mår bra. Han försöker även roa sina föräldrar å Mattis vägnar, men de skrattar inte längre som förr. Mamman (Katja Kullola) sörjer öppet och vill inte ta tabletterna som hennes syster (Mari Rantasila) menar är lösningen. Enligt henne får man inte ens prata om döden och vi förstår att hon har större problem än hon visar. Farfar Henrik (Risto Salmi) är krigsveteranen och seglaren som med visdomen från ett erfarenhetsrikt liv försöker få pappa Jaako att inte lägga skulden på sig själv. De har båda olika syn på livet, den ene är andlig och den andre rationell. Jaako, med den finska sisun, försöker att vara stark. Men hur definierar man styrka i en situation som denna? Om styrka innebär att man hämmar sina känslor verkar det tära mer på en inifrån än någonsin de tårar som väller ut skulle göra.

Finsk spelfilm är i dag mest känd för skaparen Aki Kaurismäki (”Mannen utan minne”, ”Bohemernas liv”). Hans filmer har i ett nötskal kommit att sammanfatta vad vårt grannlands filmkonst går för. Med en enkel scenografi, raka linjer och ljusblå kala väggar samt den lakoniska dialogen blir den finska enkelheten (kalla det minimalism) lika fullkomligt framställd i ”En junisöndag…”. Den enkla bakgrunden gör att fokus ligger på skådespelarnas prestationer, och mimiken i deras ansikten framhävs. Filmen presenteras för övrigt av Kaurismäkis företag ”Sputnik”. Han är även den förste att bli tackad i eftertexterna.

I denna film är det helhetsupplevelsen som talar mer än delarna för sig. Huvudroll, biroll, tomrum, tystnad, ord, pianomusik och vind i trädgrenar…

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.