ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
Det slutna rummets gåta flightplan
Ett återkommande motiv inom deckargenren är ”det slutna rummets gåta”. Som benämningen antyder handlar det om att ett till synes omöjligt brott begås i ett slutet utrymme. I ”Flightplan” är det slutna utrymmet ett flygplan – ett väldigt stort sådant, förvisso, men inte tillräckligt stort ändå för att någon ska kunna försvinna spårlöst där. Ändå är det precis vad som händer… Kyle Pratt (Jodie Foster) är en hårt prövad kvinna. Hennes man har just dött och hon ska flyga hem till sina föräldrar i Amerika med sin dotter Julia. Eftersom det är en lång flygning passar de på att ta sig en lur. När Kyle vaknar är Julia borta. Kyle letar efter henne överallt, men hon är verkligen försvunnen. När hon fått hela flygplanet att engagera sig i letandet visar det sig att Julia är mer än bara försvunnen – man påstår att hon aldrig fanns ombord på planet. ”Flightplan” är en film som tar rätt lång tid på sig att visa vad det hela egentligen går ut på. Inledningen är långsam, och scenerna ombord på planet lider av samma sjuka som drabbar alla liknande historier, nämligen att det finns en gräns för hur många sätt man kan göra ett och samma trånga utrymme visuellt intressant på. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag säga att man en bit in i filmen tror sig stå inför ett avslöjande à la ”Fightclub”, alltså någonting som skulle tvinga en att ompröva allt man dittills sett. Av detta blir emellertid ingenting, utan det hela slutar som en rätt ordinär thriller. Jodie Foster upprepar delvis sin roll från ”Panic Room” – den kämpande mamman som inte räds vare sig att ta till våld, eller att ta tekniken till sin hjälp. En mamma för det 21:e århundradet kanske? Visst är det bitvis spännande,
men innan man kommer dit är det rätt segt, och när man
väl är där känns det hela inte speciellt originellt
längre. Jag är kanske gnällig, men det hela ger en känsla
av att regissören inte vetat vad det är för typ av film
han velat göra – en psykologisk thriller om medvetande och
sorg, eller en konventionell thriller med tonvikten på action. Delarna
hänger liksom inte ihop. Det hela blir inte bättre av att man
inte riktigt kan tro på den närmast byzantinska intrig som
visar sig döljas inuti historien. Det hela blir en stunds underhållning
som verkar ha pretentioner på att vara något mer, men som
inte förmår leva upp till dem. |
||||