Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN

Fransk filmfestival på Sture 2004
Av Jon Asp

I en fullsatt salong på biografen Sture invigde Svenska Filminstitutets chef Åse Kleveland i fredags kväll Fransk Filmfestival, den sjätte i ordningen. Först ut var emellertid en svensk kortfilm, ”Eiffeltornet”, där Stellan Skarsgård och Pernilla August spelar ett medelålders par. Han vaknar på morgonen efter en märklig dröm där han befinner sig i ett Paris renons på världens mest omtalade torn. Inför en ouppmärksam och oförstående fru som aldrig har hört talas om Eiffeltornet försöker han frustrerat reda ut sin dröm. Han illustrerar tornet med knäckebröd i filskålen, han söker i uppslagsverk (men finner endast personuppgifter på dess grundare, Gustave Eiffel). I denna stilsäkra kortfilm (med Peter Makrosinskis foto och Anna Asps scenografi), där den osannolika drömmen tycks bli verklighet för alla utom drömmaren själv, debuterar författaren Niklas Rådström som regissör.

Daniel Auteuil och José Garcia i den franska komedin "Efter er".

Pierre Salvadoris ”Efter er” (Après vous) har blivit en publiksuccé i Frankrike och var första långfilm ut på festivalen. Antoine är hemvan servitör på en restaurang i Paris. På väg från jobbet en kväll ser han en främmande man på god väg att hänga sig. I sista stund lyckas Antoine avstyra mannens planer, men hjältedådet vinner föga uppskattning. Efter att ha blivit övergiven av sin stora kärlek är den främmande mannen, Louis, helt utan livsglädje. Antoine får skuldkänslor och inser att han måste göra allt för att få honom tillbaka på banan. Men ingenting hjälper Louis. Antoine söker därför upp Louis förlorade hälft, vilket inte förenklar situationen, ty denna Blanche visar sig vara inte så litet tilldragande.

Låter det dråpligt eller bara förutsägbart? När allt kommer omkring är ”Efter er” faktiskt en ganska trivsam romantisk historia som rör sig mellan lättsam förväxlingskomik och stundtals lite smartare relationshumor. Därtill drar skådespelarna ett stort lass, och räddar förmodligen flera scener från plattitydstämpel. Inte minst Daniel Auteuil; denna det franska dramats samtida mästeraktör fungerar utmärkt också som komediant.

Om ”Efter er” tillhör avdelningen lättsmält fransk film (den som sällan når Sverige), ger kvällens andra långfilm, ”Min Japanska vän” (Stupeur et tremblements), en desto mer svårartad eftersmak. Baserad på Amélie Nothombs självbiografiska bok, Underkastelsens sötma, bygger regissören Alain Corneau vidare på en redan klaustrofobisk och repetitiv berättarton. Den unga belgiskan Amélie (enastående spelad av Sylvie Testud) återvänder till sitt födelseland Japan för att etablera sig på ett strängt hierarkiskt företag. Hon möts av en sluten värld där regler är viktigare än relationer, principer undantagslöst att föredra framför pragmatiska lösningar. En värld som tycks vara befriad från känslomässiga uttryck. Icke desto mindre fascineras och förundras Amélie av sina överordnade, särskilt sin kvinnliga chef, den fulländade Fubuki, som är allt vad Amélie önskar vara.

I kejsardömet Japan tilltalades kejsaren med stupeur et tremblements, det vill säga med bestörtning och bävan. En liknande form av hatkärlek utvecklar Amélie gentemot sin omgivning. Trots att hon tar till alla tänkbara metoder för att vinna någon form av uppskattning lyckas hon ändå bli degraderad från tolk till toalettstäderska. Hon går allt djupare in i sin självdestruktivitet, men förlorar inte helt perspektivet. Som liten trodde Amélie att hon var Gud, för att senare nöja sig med att vara Jesus. Efter det tvingades hon acceptera rollen som martyr, och nu är hon alltså förvisad till toaletten. Lägre kan man inte sjunka, konstaterar hon, samtidigt som hon försöker övertyga sig själv att det är skönt att leva utan stolthet och intelligens.

En slarvig betraktare uppfattar möjligen filmen som en fördomsfull och lätt rasistisk exponering av japansk företagskultur. Emellertid är det en mycket primitiv tolkning. Visserligen är skildringen av japanen plumpt enahanda rakt igenom, men så gestaltas den också utifrån en alienerad västerlännings perspektiv. I själva verket är ”Min japanska vän” en meditativ och tänkvärd reflexion av en civilisation som möter en annan, av två kulturer som krockar som följd av medfödda vanföreställningar, och en total oförmåga att överbrygga dessa.

Slutpläderingen i ”Min japanska vän” är didaktiskt välvillig så till den grad att dess sammanlagda innehåll får en onödigt tydlig konkretion. Ändå är filmen en av årets hittills mest intressanta. Så se den, antingen på vanliga repertoaren eller på Fransk Filmfestival som håller på ända till 10 juni.
l;lpolerad Hollywood-yta med vilken man håller realismen på behörigt avstånd.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat