"Gothika" och rädslan för det okända
Av Magnus Hjelmare

Hjälp! Jag rycker till en aning i mörkret och lättar någon millimeter från min plats i biofåtöljen. Jag sneglar försiktigt till vänster på min medresenär på denna filmresa in i en härjad kvinnas inre, men kollegan verkar inte överdrivet uppjagad över det som just utspelade sig på duken. Till höger om mig är läget något annorlunda; benen uppdragna i stolen, armarna korsade över knäna och ett spänt uttryck i ansiktet. ”Det är så där jag känner mig inombords” tänker jag och riktar åter uppmärksamheten framåt.

Jag är på pressvisning av filmen ”Gothika” med Halle Berry i huvudrollen, en film som en enad kritikerkår i ursprungslandet totalsågat. Jag hade därför rätt låga förväntningar när jag slog mig ned i salongen, vilket kanske är en av orsakerna till att jag nu är rätt så uppjagad. Men varför är jag så rädd? Egentligen?

När jag tänker tillbaka på de filmer som skrämt mig genom åren, inser jag att det de har gemensamt är att de som varit riktigt läskiga har ett underliggande element av osäkerhet: ”det okända”. Det vi inte förstår oss på.

Visst, jag blir vettskrämd av alla hoppa-till-i-stolen-scener i filmerna jag tänker på. Scener som byggs upp av en kombination av suggestiv musik, effektiv klippning och trovärdiga insatser från skådespelarna. De skapar en stämning som vid lämplig tidpunkt försätter mig i avfyrningsläge för ett litet hopp i biomörkret, som sker när filmteamet än en gång använder sig av det effektiva, men ack så slitna, gubben i lådan-tricket.

Vad var "John Doe" ute efter egentligen?

Men, det är något annat som gör att jag blir riktigt rädd – vissa element som många filmer saknar i dag: känslan av det oberäkneliga. Varför vill monstret i ”Alien” döda alla i besättningen? Vad är dess drivkraft egentligen? Eller den stora hajen i ”Jaws”. Varför beter den sig på ett så otäckt utstuderat sätt? Till de värsta exemplen hör väl ändå John Doe i ”Seven” som genom sina handlingar framstår som totalt oberäknelig (åtminstone till en början…).

Jag är övertygad om att det inte skulle vara lika läskigt om jag intellektuellt förstod mig på orsaken till det som utspelas i filmerna jag nämner ovan. När jag väl gör det, när jag slutligen lyckats sortera in upplevelserna på bioduken i något av mitt intellekts alla fack, så blir det inte riktigt lika skrämmande längre. När jag väl förstår mig på det som skrämmer, när det okända blivit ”känt”, så tappar det sin makt över mig. Hur effektivt scenerna än byggs upp rent filmiskt. Visst hoppar man till litet grann, men inte lika högt.

Så är även fallet i ”Gothika” – i mitt fall svävade jag i ovisshet om vad som pågick ungefär två tredjedelar av filmen. Det börjar byggas upp från början av filmen när man får lära känna vårdanstalten, den obehagliga, sterila miljön där Miranda Grey (Halle Berry) arbetar som kriminalpsykolog. Man får följa henne genom långa, underjordiska korridorer, in på hennes minimala arbetsrum. Ackompanjerad av det för genren obligatoriska åskvädret arbetar hon framför sin dator, för att sedan avsluta sin arbetsdag med ett simpass i anläggningens bassäng – självklart i mörker beroende på ett strömavbrott som orsakats av åskvädret. På vägen till simhallen har nämligen anstaltens bristfälliga elsystem introducerats genom blinkande lysrör i de långa korridorerna. Det låter kanske inte så obehagligt – men det är det! Genom att skickligt pussla ihop olika beståndsdelar skapas en stämning av osäkerhet om vad som är på väg att hända.

Den dystra stämningen urladdas när Miranda på hemväg är tvungen att ta en omväg på grund av det kraftiga åskvädret och regnandet, och kör över en täckt bro (liknande dem i ”Broarna i Madison County, men inte fullt lika pittoresk…). Här sker det som gör att filmen tar en tvärt vändning, in i det totalt oförutsägbara!

Vem är det hotfulla meddelandets avsändare?

Utan att avslöja för mycket så kastas Miranda, och vi med henne, in i en förvirrande och skrämmande tillvaro, när hon vaknar upp i en av cellerna på anstalten – hon är nu själv fånge där, anklagad för mord på sin egen man. Grundstämningen som byggts upp under inledningen förstärks successivt, och det är nu det börjar bli riktigt obehagligt. Hon ser syner, hon hör röster och uppvisar alla tecken på sinnesförvirring. Man vet inte riktigt om man ska tro att hon är oskyldig till mordet hon är anklagad för, eller om allt rentav bara är en hallucination som utspelas inne i hennes huvud. Allt är väldigt rörigt, och som åskådare börjar man undra om inte Miranda trots allt är galen. Ett konkret exempel är en återkommande fras som dyker upp på de mest skiftande men obehagliga sätt under större delen av filmen; i Mirandas syner, på foton från brottsplatsen för det mord hon är anklagad för, till och med inristat på henne själv! Vad betyder den, vem är avsändaren?

Detta grundläggande tillstånd av förvirring gör att de ”vanliga” skrämselgreppen i ”Gothika” fungerar så mycket bättre.

När jag till slut förstod hur allt hängde samman mot slutet av filmen så försvann den där känslan av vilsenhet, och jag kunde intala mig själv att det inte var så farligt. Visst var det obehagligt och otäckt, men inte på samma grundläggande sätt som innan jag fattade vad som hände rent logiskt.

Om det här resonemanget stämmer så är alltså våra känslor underordnade vårt intellekt – det är okej att bli vettskrämd så länge som vår logik, vår hjärna känner sig trygg med vad som pågår. Men när den tappar taget, när logiken försvinner, då blir det alltså riktigt läskigt. Det är då det riktiga obehaget infinner sig, och man sitter och vrider sig i fåtöljen som en mask. Det är då man faktiskt är beredd att resa sig upp och gå därifrån.

Nu får man komma ihåg att detta är skrivet av man, som ju enligt myten ska vara mer ”logiska” till sin natur än kvinnor, även om det är långt ifrån säkert att ens alla män håller med om detta. Och om man får tro huvudpersonen i ”Gothika”, som ju är kvinna, så är ”logik överskattat”. Den som ser filmen förstår vad jag menar.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat