Skamfläcken
Av Kerstin Gustafson

När en person desperat försöker dölja sitt förflutna gör det honom till en halv människa. Så är det för Coleman Silk (Anthony Hopkins) som är lektor i litteraturvetenskap på det prestigefyllda New England College. Coleman växer upp i en afroamerikansk familj men är mycket ljus och misstas för att vara jude. Coleman inser att det är mer förmånligt att vara jude än afroamerikan och utger sig därmed för att vara av judisk börd. Colemans föräldrar kämpar för att barnen ska få de möjligheter som de själva aldrig har haft. På så vis kan Coleman göra akademisk karriär.

Men trots att det är föräldrarnas förtjänst att det går så bra för Silk skäms han för sin familj och berättar inte för någon att de är färgade. Situationen blir absurd då han en dag blir anklagad för rasism på universitetet. Det hela är ett missförstånd men får följden att Coleman säger upp sig. Han går hem till sin fru och i det upprörda samtalet som följer får hustrun en hjärtinfarkt och dör. På en dag mister Coleman således både sin fru och sitt arbete.

foto: scanbox entertainment

När den värsta sorgen har lagt sig tar Coleman kontakt med en författare (Gary Sinise) som lever ensam i en stuga i skogen. De utvecklar en fin vänskap. Senare träffar han också den unga Faunia (Nicole Kidman) och de inleder en sexuell förbindelse. Faunia har ett mörkt förflutet och är förföljd av sin före detta man (Ed Harris) som tidigare har misshandlat henne.

”The Human Stain” är ett slags parallell skildring där vi får följa Coleman både i nutiden och under hans uppväxt. Berättelsen är på ett sätt intressant men har tyvärr flera problem som förtar upplevelsen i sin helhet. Ett problem är allting sker för snabbt; händelser radas upp efter varandra och åskådaren får inte tid att smälta ett skeende innan nästa genast introduceras.

Ett annat problem, som hör ihop med det första, är att det inte finns några överraskningar. Redan från början får vi veta att Coleman har vuxit upp i en afroamerikansk familj. De första scenerna antyder även en bilolycka så inte ens slutet känns särskilt spännande. Flera sekvenser är dessutom övertydliga. Faunia hinner knappt öppna munnen innan åskådaren förstår att hon har problem. Så när hon efter en stund berättar om sexuella övergrepp, misshandel och förföljelse blir det totalt ointressant.

Problematiken med ”The Human Stain” är något svår att ta på – det är som om handlingen hänger i luften. Skådespelarnas roller känns oerhört fiktiva även om deras öden och relationer egentligen är realistiska. Resultatet blir en total brist på närvaro. Som åskådare fäller man inte en tår; man bryr sig över huvud taget inte. Filmen efterlämnar bara ett stort ”jaha?”.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat