Den indianska begravningsplatsen
Av Henriette Cederlöf

”The Amityville Horror”, en nyinspelning av skräckfilmsklassikern ”Huset som gud glömde” från 1979, handlar om en amerikansk familj, familjen Lutz, som flyttar till ett nytt hus. Huset de flyttar in i har emellertid en historia: en hel familj har mördats där. Det är med andra ord ett hemsökt hus de övertar. Dock är det inte främst den mördade familjens andar som hemsöker de nyinflyttade. Ondskan kommer från ett annat håll: från själva huset, som alltså är ett hus med historia, byggt som det är ovanpå en källare från 1600-talet.

Indiansk begravningsplats (Alfred Agate, 1812-1846)

Idén med ett hus som i sig är ont, som alltså inte är hemsökt utan själv utövar ett ondskefullt inflytande, är så vitt jag kan förstå ett amerikanskt påfund. Vi träffar på den så långt tillbaka som hos Edgar Allan Poe, i hans Huset Ushers fall. Huset Usher är här lika mycket själva byggnaden som det degenererade, incestuösa syskonparet som bebor det. Dess fall är också bokstavligt: det rasar ned i den närbelägna sjön. Tråden togs sedan upp av Shirley Jackson i Det spökar på Hill House, som filmats två gånger. Där bryter det ondskefulla huset helt ner den psykiskt labila huvudpersonen tills hon är oförmögen att lämna det. Stephen King gav oss sedan sin variant av det hemsökta huset i form av Overlook Hotel i Varsel (mer känd under sin originaltitel, The Shining). Overlook Hotel är precis som huset i ”The Amityville Horror” hemsökt av de dödas vålnader, men inte heller här är det från dem som ondskan ytterst emanerar. Den kommer från platsen själv. Hotellet är nämligen byggt ovanpå en indiansk begravningsplats.

Stephen King har åtminstone en gång till, så vitt jag vet, använt sig av en indiansk begravningsplats för att skapa skräck – i Jurtjyrkogården är detta en plats från vilken alla döda som begravs där ofrånkomligen återvänder för att hemsöka de levande. I ”The Amityville Horror” är huset byggt, om inte ovanpå en indiansk begravningsplats så i alla fall över en källare där indianer torterades och mördades av en sadistisk präst på 1600-talet. Det är framför allt deras andar som finns kvar i huset, deras röster som viskar i väggarna, deras ansikten som skymtar i speglarna. De kallar husets nya invånare ”demoner”. Ingen vilar i frid på en indiansk begravningsplats.

Ursprungligen uppskattade man befolkningen i Nordamerika vid européernas ankomst till runt en miljon invånare. Nyare forskning har dock visat att den siffran är groteskt underdriven: det rörde sig snarare om 20 miljoner. Det nya landet låg alltså inte alls där orört och bara väntade på de fattiga och förtryckta, de äventyrslystna och ambitiösa eller de modiga och fria. Det bodde redan några där. För att nybyggarna skulle kunna ta landet i besittning måste de först driva bort de ursprungliga invånarna. Handlingskraft är som bekant en dygd, och nybyggarna blev inte rådlösa. Med gevär och smittkoppsinfekterade filtar skapade man plats åt sig. Av en mängd indiannationer finns numera bara namnen kvar. Numer betecknar de olika delstater. Hela landet kan alltså sägas vara en enda stor indiansk begravningsplats.

Ett tema som också ofta dyker upp i amerikanska filmer är hur en främling på olika sätt försöker ta över en annan människas liv och ägodelar. Vi har sett det gestaltas i ”Handen som gungar vaggan”, ”Ensam ung kvinna söker…”, och en mängd tevefilmer. Det som framställs som mest hotfullt här är att det främmande hotet till en början uppträder under en vänlig mask. När inkräktaren till slut börjar visa sitt rätta jag är det nästan för sent. I de flesta fall brukar det dock sluta lyckligt: inkräktaren dödas, ägodelarna återförs till sin rättmätige ägare och livet fortsätter som förut. Att döma av den regelbundenhet med vilken motivet återkommer tycks detta att någon skulle kunna komma och ta ifrån en allt vad man äger och har ner till ens eget liv vara en djupt känd fasa. Jag kan inte låta bli att fråga mig om det inte rör sig om kollektivt dåligt samvete, som undertryckt och aldrig erkänt, på detta sätt kommer upp till ytan.

Amerika byggde ända från början upp sin myt om sig själv som ett land där den som ville kunde börja om på nytt, befriad från det förflutnas fjättrar. Många lockades av tanken, och lyckades också skapa sig ett betydligt bättre liv än det de skulle ha fått om de stannat kvar i sina hemländer. Deras nya tillvaro var dock inte gratis – den köptes till ett fruktansvärt högt pris, ett pris som andra än nybyggarna själva fick betala. Detta är emellertid inte något som förs fram i första hand. Alla har väl hört historien om hur holländarna köpte ön Manhattan för några glaspärlor; vad indianerna fick betala för det köpet hör man däremot ingenting om. Deras öde förbigås med tystnad. Det är ett kapitel i historien om Amerikas tillkomst som man inte gjort upp med – som man kanske inte ens kan göra upp med, eftersom det i så hög grad berör landets själva grundvalar. Att man inte talar om någonting betyder dock inte att det är glömt, borta, överspelat. De döda vilar oroligt i sina gravar. Det förflutna vägrar att förbli begravet.

En annan sak som också otvetydigt kan kallas typiskt amerikansk är en ständig, närmast tvångsmässig strävan att ständigt befinna sig i rörelse, röra sig framåt, ”gå vidare med sitt liv”. Vad ligger bakom denna närmast institutionaliserade rastlöshet? Det är väl inte – rädsla? Historien är farlig. Om du stannar alltför länge på ett och samma ställe riskerar du att ditt förflutna till slut hinner ikapp dig. Rötter är farliga: de binder dig till en enda plats. Blir man kvar allt för länge på en och samma plats kan man tvingas att möta konsekvenserna av sina handlingar. Lösningen är ständiga uppbrott, att vara beredd på att när som helst lämna allt bakom sig och börja om på nytt någon annanstans (ungefär som familjen Lutz gör i slutet av filmen). Det är inte någon slump att ondskan i ”The Amityville Horror” emanerar från den äldsta delen av huset.

Förmodligen är det inte heller någon slump att ondskan har sitt säte just i källaren. Enligt psykoanalytisk teori representerar källaren det undermedvetna. Det är här all bråte från det förflutna – ens egen personliga historia – hamnar. Det förvaras där, till synes begravet, men i själva verket vilar det lika oroligt som de döda indianerna i ”The Amityville Horror”. På samma sätt som individer har sitt undermedvetna har länder det också. Samma sak gäller också för båda: ju mer man försöker begrava något där, desto starkare gör det sig påmint. Det är därför de döda vilar så oroligt på alla dessa indianska begravningsplatser.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat