Ingmar Bergman: Vår svenska filmmästare
Av Nicole B Wallenrodhe

Någonstans i Sverige, av en sjuksköterska och en präst, föddes en gång en liten herre som skulle komma att förgylla miljontals sinnen världen över. Året var 1918, platsen var Uppsala och den lille herren var ingen mindre än Ingmar Bergman.

Sin första kinematograf lyckades han som pojke att förhandla sig till i utbyte mot en samling tennsoldater. Detta skickliga affärssinne lade grunden för hans konstnärliga karriär. Och man vågar knappast fråga vad svensk filmhistoria hade varit utan Ingmar Bergman som i dag har gjort över ett femtiotal filmer och över tvåhundra produktioner för teater, teve och radio. Han har även publicerat en mängd manuskript och memoarer.

Varför Ingmar Bergmans filmer är så speciella kan diskuteras i oändliga samtal och avhandlingar. Hans unika skådespelarteam (ofta bestående av Erland Josephson, Bibi Andersson, Harriet Andersson och Liv Ullman) är en betydelsefull ljuspunkt. Hans mästerliga filmfotografer en annan. Hans filmer blir en fröjd för att bildspråket berikar manuskripten, berättar samma historia som skådespelarna men förmedlar budskap som inte kan uttryckas i repliker och dialoger.

Ingmar Bergman var alltid välplanerad inför sina produktioner och han var noga med att följa sin vision. Det var viktigt för honom att ha ett nära samarbete med samtliga medverkare för att allt skulle vara i harmoni. Bland skådespelarna återkom ständigt samma namn och han hade en nära relation till dem. Han bodde under en period tillsammans med Liv Ullman och de fick en dotter. Om Erland Josephson har Ingmar Bergman sagt att deras vänskap sträcker sig över tid och rum.

Sven Nyquist, fotograf som medverkat i flera filmer med Bergman sedan 1953, berättar i sin memoar (Vördnad för ljuset) att Ingmar Bergman lärde honom att se och ta vara på naturens eget ljus. Utan artificiell ljussättning blev den fotografiska filmbilden en konst på naturens egna villkor. Han tackar Ingmar Bergman för alla de kunskaper han fått. Ingmar Bergman tackar samtidigt Sven Nyquist i sin biografi (Laterna magica). Han berättar att Sven Nyquist har gjort honom medveten om scenografins möjligheter.

Ingmar Bergmans filmer behandlar ämnen som rör allt från relationer till isolationer, livet och döden. I Det sjunde inseglet spelar Max von Sydow schack med självaste döden. Spelet gäller livet. Kanske livet självt är ett spel, ett rollspel? I Persona spelar Liv Ullman skådespelaren som efter en plötslig insikt (!?) bestämmer sig för att leva i ständig stumhet.

Filmerna är filosofiska, psykologiska och poetiska. Man har sagt att de är som egna universum. Ingmar Bergman visar för oss hur rikt filmmediet är. En mäktig kombination av bild och ljud. I bilderna ger han stor plats åt långa monologer såväl som lakoniska dialoger. Tror du på Gud? frågar Harriet Andersson i En lektion i kärlek (1954). Om Gud är livet så tror jag på livet, får hon till svar. Efter att ha sett en Ingmar Bergman-film kan man antingen känna sig upplyst eller också mer fundersam. Ibland kan man till och med vara både och.

I all ära anordnades nyligen ett Ingmar Bergman symposium. I dagarna tre hölls tal, föreläsningar och paneldebatter med filmprofessorer, filmare samt några av Ingmar Bergmans medarbetare där man tog upp Ingmar Bergmans konst och konstnärskap. Skådespelarna Liv Ullman, Pernilla August och Lena Endre var där. Pianisten och före detta hustrun Käbi Laretei var där. Scenografen Göran Wassberg och kostymdesignern Elvira Pehrsson var där, och många andra.

Till hösten 2005 kommer det att finnas en officiell Ingmar Bergman-databas på nätet med fakta, analyser, uppsatser och bilder etcetera. Databasen ska fungera som en mötesplats för både Ingmar Bergman-entusiaster och forskare. Man räknar med att den filmvetenskapliga forskningen kommer att berikas, inte minst för att man nyligen utsett den första innehavaren av en Ingmar Bergman professur: Thomas Elaesser som är expert på europeisk konstfilm.

Ingmar Bergman har mist sagt satt en hög standard för svensk film. Konsten för unga filmskapare är att inspireras av denna höga ribba i stället för att avskräckas och ta avstånd från den. Varje Ingmar Bergman-film är som en skola i sig. I alla fall så länge människans lust att utforska universum existerar.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat