![]() |
||||
ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
![]() |
||||
![]() |
||||
Revolutionen som kom av sig LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP
FRÅN FILMEN >>
Gerard Damiano är en regissör som få känner till. Nästan alla känner däremot till hans mest berömda verk, som på svenska fick titeln ”Långt ner i halsen”. “Inside Deep Throat” är historien om filmen som nästan gjorde porren rumsren, i alla fall i vissa kretsar och för en liten tid. Filmen handlar inte så mycket om inspelningen av denna ”klassiker” utan berättar i stället om vad som hände sen - porrens väg från motkulturellt uppror till mångmiljardindustri. ”Långt ner i halsen” gjordes 1972, för en budget på endast 25 000 dollar, vilket inte var mycket i filmsammanhang ens då. Den kom däremot att spela in uppemot 600 miljoner dollar (den exakta summan är inte känd, eftersom distributionen till stor del sköttes av den organiserade brottsligheten). Den tidens porrfilmer skiljer sig rätt mycket från nutidens, bland annat genom att faktiskt ha en handling. ”Långt ner i halsen” handlar om en kvinna som på grund av en anatomisk egenhet tvingas att söka sexuell tillfredställelse på ett annorlunda sätt. Filmerna visades också på biografer, om än rätt speciella sådana, frekventerade av ett rätt speciellt klientel. Det som skiljde ”Långt ner i halsen” från andra verk i samma genre var inte så mycket filmen i sig som att den lyckades nå ut till en annan och bredare publik än den som normalt såg porrfilmer. Filmen sågs av kulturpersonligheter och av vanliga medelklassmänniskor. ”Långt ner i halsen” var porrfilmen som blev en kulturhändelse. Den gjorde sin kvinnliga huvudrollsinnehavare, Linda Lovelace, till ett namn på allas läppar. En porrstjärna var född. All uppmärksamhet filmen fick var dock inte positiv. Mäktiga krafter i samhället såg den som ett tecken på farlig moralupplösning, och satte i gång en kampanj mot den. Porren blev en fråga om yttrandefrihet och gränserna för konstnärligt skapande. Nixonadministrationen tillsatte en utredning som skulle visa på porrens skadeverkningar på dem som konsumerade den. Utredningen mörklades dock, eftersom den inte kunde visa på några direkta skador. Bailey och Barbato har valt vinklingen att rätten att producera och konsumera porr framför allt är en fråga om yttrandefrihet. För att ge historien en lite mer personlig prägel har de valt att låta filmen kretsa kring tre personer: Linda Lovelace, stjärnan, Harry Reems, den manlige huvudrollsinnehavaren, och regissören Gerard Damiano. Rätt mycket tid ägnas framför allt åt (den i sig absurda) rättegången mot Harry Reems för hans medverkande i filmen. Reems görs närmast till en martyr för yttrandefriheten. Betydligt mindre uppmärksamhet ägnas åt Linda Lovelace och hennes skäl till att medverka i filmen. Närmast liksom i förbifarten berättas att hon levde i ett synnerligen destruktivt förhållande med en man som kontrollerade henne fullständigt, och man nämner inte alls att det var han som tvingade henne att ge sig in i porrbranschen. På liknande sätt förbigår man den feministiska kritiken av filmen, och av porr över huvud taget: feministerna blir här bara ytterligare en kraft som verkar för censur och mot att folk ska få ha roligt. Redan från början verkar Bailey
och Barbato ha sin uppfattning klar. De mörka krafterna är de
som motarbetade porren (Nixonadministrationen, feministerna och andra
censurivrare), de ljusa krafterna är de som arbetade för den
sexuella revolutionen (porrbranschens pionjärer). Kanske är
det den okritiska hållning mot ämnet filmmakarna valt att ha
som utgångspunkt som gör att de inte riktigt får till
sin slutpoäng. Filmen slutar nämligen i en tid då porren
för länge sedan lämnat bakom sig alla anspråk om
att befria människor och enbart blivit till en pengamaskin som förnedrar
alla inblandade på olika sätt. Att de tycker att det är
en tråkig utveckling står klart, men de verkar inte kunna
förstå vad det var som fick revolutionen att komma av sig.
Här skulle de kanske varit hjälpta av att ifrågasätta
sitt eget grundantagande. |
||||
![]() |
||||