"Det finns inga dåliga handlingar. Det finns bara handlingar."
Av Lydia Duprat

Bild: Stockholms Internationella Filmfestival 2002

Irréversible
Manus och regi: Gaspar Noé
I rollerna: Vincent Cassel, Monica Bellucci, Albert Dupontel, Jo Prestia m. fl.

Betyg:

Var förberedd. Du kommer att bli berörd.

I likhet med Christopher Nolans "Memento" presenteras handlingen i kronologiskt omvänd ordning i Gaspar Noés "Irréversible". Filmen inleds med ett blodigt slut som skildras medelst kaotiska, fragmenterade kameraåkningar i en miljö som för tanken till Dantes Inferno. Markus (Vincent Cassel) söker efter en man som kallas ”Le Ténia” (Binnikemasken) på en gayklubb vid namn ”Le Rectum” (Ändtarmen). Han är där i sällskap med en vän, Pierre (Albert Dupontel). Marcus är rasande och man förstår att hans avsikter inte är vänligt sinnade. Han finner Le Ténia till slut men övermannas och är på väg att bli våldtagen när Pierre dyker upp med en brandsläckare med vilken han massakrerar Binnikemaskens ansikte till oigenkännlighet.

Filmkameran har nu lugnat ner sig och inviger därefter åskådaren, steg för steg, i den tragiska historien som är upptakten till massakern.

”Irréversible” påstås handla om hämnd men handlar egentligen om att leka med åskådarens perspektiv: eftersom man inte känner till bakgrunden till den oerhört brutala dödsmisshandeln i filmens början upplevs den som överdrivet grym, som obefogad. När man väl fått klart för sig vad som legat till grund för dådet är det ”för sent” att uppleva det på ett ”mer passande” sätt. Denna vetskap har i alla fall hos mig framkallat ett nästan tvångsmässigt behov att i minnet gå tillbaka till misshandelssekvensen i ett försök att återuppleva den på ”rätt sätt”.

Den omtalade scenen där Alex (Monica Bellucci) blir våldtagen av Le Ténia (Jo Prestia), och som är upprinnelsen till hämnden, är till största del resultatet av fritt improviserande. Den är avskalad, rå och tvingande.

En invändning mot filmen är den pretentiösa och för övrigt helt överflödiga tonen som anslås i förtexten. En annan är att Monica Belluccis Alex är alltför platt och stereotypt ljuv. Filmen skulle ha vunnit mycket på att göra henne mer mångbottnad.

Ljudet spelar en stor och otäck roll i filmen och det gör också filmens genomtänkt avskalade, intima och påträngande mis-en-scène. ”Irréversible” är en film man inte glömmer i en handvändning.

Alternativ recension: Tiden förstör allt; av Kerstin Gustafson >>

FILMENS WEBBPLATS

Korrekturläsning: Alfatext.