STOCKHOLMS INTERNATIONELLA
FILMFESTIVAL 2002

Intervju: Karim Aïnouz
"Jag är besatt av det visuella"

Text och foto: Lydia Duprat

Story-telling inte så viktigt. "Min grej är att skapa ett visuellt universum", säger regissören Karim Aïnouz om sitt filmskapande.

Jag träffar den brasilianska regissören Karim Aïnouz en mulen novembermorgon i filmfestivalens pressvit på Lydmar Hotel och slås av hur otvungen och vänlig han verkar. Framför mig står mannen som åstadkommit ett filmiskt konstverk och jag undrar om han är medveten om betydelsen av sin bedrift. Av hans anspråkslöshet att döma är han inte det, nej.

Med ”Madame Satã” inleder Karim Ainouz sin långfilmskarriär med ett mästerverk som han kommer att få svårt att överträffa. Filmen sålde flest inträden på Rios Filmfestival tidigare i år och har redan sålts till 16 länder i Europa och Nordamerika. Förväntningarna kommer med all sannolikhet att vara höga inför Aïnouz kommande filmer, och man kan undra om den vetskapen väcker prestationsångest hos regissören.

Men Karim Aïnouz har inte ens hunnit tänka på den saken. Enligt honom tog ”Madame Satã” så lång tid att genomföra — närmare bestämt sju år — att han främst blev väldigt glad när den till slut var klar. Det är först nu som Aïnouz börjar fundera på sitt nästa projekt.

— För mig är det avgörande att jag blir förälskad i en idé, säger han. Blir jag det spelar det sedan mindre roll om den filmen blir bättre eller sämre än den förra. För att jag ska kunna göra en bra film måste jag vara engagerad i dess ämne, det måste vara ett ämne som verkligen intresserar mig.

Två nya projekt har Karim Aïnouz på gång. Det första handlar om kärleken, om en kärlek utan förflutet och utan nationalitet. Han vill berätta om hur det är att älska i vår tid, här och nu, det är själva kärleken som ska vara i förgrunden och inte en kulturell identitet. Han har börjat skriva manus till filmen som sannolikt kommer att spelas in på Frankfurts flygplats, som enligt honom är en icke-plats, ett anonymt ställe som samtidigt är mycket vackert.

Det andra projektet handlar om unga brasilianare och deras förhoppningar och förväntningar på livet. För närvarande pågår intervjuer med unga brottslingar i Brasilien. Dessa intervjuer kommer att utgöra det underlag på vilket han senare kommer att skriva manus till filmen.

Karim Aïnouz har en tredje film på gång, en film som redan är inspelad men inte riktigt färdigproducerad, och som skildrar globaliseringens effekter i vissa delar av nordöstra Brasilien, ett område som enligt honom bär på feodala drag än i dag, som aldrig ens kommit att bli industrialiserat och som nu översköljs av produkter från världens alla hörn.

Medan ”Madame Satã” gav upphov till stor polemik i Cannes till följd av en kärleksscen mellan två män, orsakade den inget som helst rabalder i Brasilien.

— Jag tror att den brasilianska publiken har tolkat ”Madame Satã” snarare som en film om familjen, om relationen mellan de olika karaktärerna och inte ur ett erotiskt perspektiv. Det är möjligt att polemiken i Cannes har inneburit ett slags renande av filmen och att den därför undgått liknande reaktioner i Brasilien.

Den omtalade kärleksscenen i ”Madame Satã” skildrar den mest avväpnande intimiteten mellan två älskande genom ett fotografi (av Walter Carvalho) så närgånget att man kan se porerna på skådespelarnas hud. Karim Aïnouz tror att det är just intimiteten som är det kontroversiella hos scenen, och inte att den skildrar ett samlag mellan två män.

— Jag tror inte att det hade gjort någon skillnad om kärleksscenen hade varit mellan en man och en kvinna eller mellan två kvinnor, säger han.

I Brasilien blev ”Madame Satã” hyllad av en nästintill enig kritikerkår. Den stora framgången som filmen rönte på Rios Filmfestival kom som en stor överraskning för Karim Aïnouz.

- Jag har aldrig betraktat ”Madame Satã” som en film som skulle tilltala den stora publiken, säger han.

Karim Aïnouz är utbildad arkitekt och har även många års studier inom bildkonsten bakom sig. Det är också dessa discipliner som fört Karim Aïnouz till filmen. Det som främst lockar honom som regissör är det visuella uttrycket, och han säger sig ha fler referenser från fotografiet och bildkonsten än från filmen.

— Jag brukar säga att min grej, det är inte att berätta en historia, utan det är att skapa ett visuellt universum. Att jag hamnade hos filmen berodde på att jag är besatt av det visuella. Jag har allvarliga problem med synen, jag är delvis blind och helt beroende av kontaktlinser för att se. Det kan vara det som ligger till grund för min besatthet av det visuella. Så när allt kommer omkring är mitt intresse för story-telling inte särskilt avgörande för mitt filmskapande.

Emellertid är ”Madame Satã” långt ifrån enbart en visuell film, den är i allra högsta grad en film för alla våra sinnen. Karim Aïnouz har med sin film lyckats med konststycket att sudda ut den annars så svårforcerade gränsen mellan fiktion och verklighet. ”Madame Satã” är som en tidsmaskin som gör det möjligt för åskådaren att göra ett nedslag i en bohemisk miljö i 1930-talets Rio, där man kan känna gatstenarna under skosulorna och förnimma lukten av puder och svett.

- Madame Satã är en djupt mytologisk och marginaliserad karaktär, och min stora önskan var att föra honom riktigt nära människorna, säger Aïnouz. Jag ville att folk skulle lämna biografen övertygade om att ha känt hans doft och vidrört hans hud. Jag ville göra honom mänsklig. Det var enkla grejer, det jag ville göra.

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat