 |
| |
Fadern, sonen och det heliga serbiska
made in yugoslavia
| Betyg: |  |
Nyligen belönades tidskriften Gringo för sina insatser inom journalistiken. Gringos syfte har varit att ”uppdatera svenskheten” och ge en vidgad syn på det mångkulturella Sverige. Inom filmen tycks detta också vara aktuellt. Filmer som ”Vingar av glas” av Reza Bagher och ”Zozo” av Josef Fares bidrar till att det utländska blir sett som en del av det svenska samhället. Regissörerna har sina egna bakgrunder att bidra med. Likaså Miko Lazic, som nu långfilmsdebuterar med filmen ”Made in Yugoslavia” om en serbisk familj bosatt i Stockholm.
När Mihajlos pappa en dag bestämmer sig för att begå självmord i familjens garage urartar en tragikomisk konfrontation mellan familjemedlemmar och kulturer. Genom garagets lilla fönster samtalar (läs gormar) pappa Petar (Slobodan Boda Ninkovic) åt Mihajlo (Sasha Drakulic) och mamman (Natasa Ninkovic) och så småningom kommer även tre farbröder för att försöka lösa situationen. Målet är att få ut pappan levande. Man skriker ut sina bitterheter, klagar över allas odugligheter samtidigt som familjekärleken inte är beredd att klippa banden totalt.
Filmen utspelar sig på två tidsplan. Dels är det handlingens realtid, där Mihajlo är 23 år, dels visas återblickar till den tid då han är en 15-årig skolungdom (spelad av Pavle Martinoski). Vi får se situationer, när familjen befinner sig både i Jugoslavien och i Sverige, som bidragit till den rådande bitterheten spetsat med lite skruvad komik. Den serbiska familjen skildras i stil med zigenarfamiljen i Emir Kusturicas filmer. Högljudda röster, drastiska gester, galna närbilder som visar gigantiska trynen. Möjligtvis skulle begreppet ”poetiskt kaos” passa bra som beskrivning. En kaotisk bondaktig idyll som denna gång kanske kan tyckas baseras på stereotypa skildringar av slaver.
Begreppet svenskhet, om hur det är att som utländsk förhålla sig till det svenska och bli svensk, är som sagt ett tema, men framför allt är det konfrontationen mellan far och son som jag fastnar för. Mihajlo ser med bitterhet på sin barndom där han saknat en leende och kärleksfull far vilket får konfrontationen att lämna det typiskt serbiska och i stället behandla ett mer generellt ämne, nämligen relation mellan barn och förälder. Familjeklammerier och hämmade känslor är något som varje land förmodligen kan berätta om. Men vad som gör ”Made in Yugoslavia” unik är att den tar upp den emotiva far-och-sonkonflikten i samband med de konflikter som uppstår med att vara utländsk och serb i Sverige. Det är en intressant synvinkel som Miko Lazic skulle ha kunnat kretsa ännu mer intensivt kring.
Det är smidiga övergångar
mellan bilderna som gör att det anakronistiska berättandet flyter
på med full fart. Saker som sägs när Mihajlo är 23
år har även sagts när han var 15 år, fast under
olika förhållanden och vi får se dessa likheter/olikheter
mellan då och nu. Det blir dock ett bildflöde utan måtta
som till slut blir rätt jobbigt att titta på. Filmen får
aldrig andas vilket skulle gynna dess budskap. Det hela inleds med en
lovande animerad sekvens som får filmen att börja bra. Den
slutar även med en intressant sekvens. Däremellan känns
det som om mycket onödigt klämts in som inte direkt bidrar med
annat än skrikig tom humor. Jag hade gärna sett ett mer fokuserat
möte mellan de två männens fyra ögon, mer psykologiska
skildringar och mindre av de tre farbröderna. Fotografen Rade Vladic
och scenografen Mile Jereic måste man i alla fall ge beröm
för sina mycket fina jobb. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.