Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Film på dvd
Bild: universal pictures

En inte så mycket värre uppföljare


familjen är värre [meet the fockers]


Betyg:

”Familjen är värre” (se anslutande artikel om titelöversättningen) är en tämligen lyckad uppföljare till den på många sätt utmärkta – närapå klassiska? – komedin ”Meet the Parents” från 2000 av samma regissör. Uppföljaren är fylld av lättsam komisk värme, på det där sättet där det märks att (det högst imponerande) skådespelargardet har haft trevligt när de spelade in filmen.

Komiken i den första filmen byggde mycket på de rädslor som omgärdar mötet med flickvännens överbeskyddande far (Robert De Niro) – här komiskt överdriven som stereotypt auktoritär ultrakonservativ före detta CIA-agent med ett nästan fascistiskt kontrollbehov. Dessa karaktärsdrag gjorde då att mötet med de blivande svärföräldrarna blev ännu mer skräckinjagande för Ben Stillers huvudperson.

Denna spänning fungerade ypperligt som komiskt råmaterial i första filmen – mycket tack vara samspelet mellan den perfekt rollbesatte Ben Stiller och De Niros underskattade komiska skådespeleri (betänk den brillianta rolltolkningen – De Niros bästa någonsin? – i Scorseses ”The King of Comedy”, eller rollen som loser i Tarantinos ”Jackie Brown”).

Greppet funkade så pass bra att det nu gick att göra en till film på ungefär samma grej. I ”Familjen är värre” kretsar handlingen kring att Ben Stillers karaktärs blivande svärföräldrar och hans egna – vid jämförelse lite mer okonventionella – föräldrar möts för första gången. Det hela blir till ett slags komiskt ansträngt möte mellan nidbilden av den ”vita” konservativa republikanska familjen, och den judiska, men samtidigt hippieanstrukna liberala familjen (pappan presenteras med ”djungeltrummor” på ljudspåret).

I början sitter jag och känner mig lite avvaktande misstänksam mot varför man egentligen ska bygga en film på att tassa omkring med en sådan respekt för de på många sätt idiotiska värden som De Niros karaktär ”Jack” står för (kan det kanske finnas en aspekt av propaganda för konservativa, republikanska så kallade ”familjevärden” här? Eller, än värre, bygger en del av humorn på att vi alla finner ett mått av trygghet i det konservativa?). Men nej, det är en hållning som ganska snabbt försvinner.

De Niros (välbalanserade) överdrivna karaktär monteras nämligen ner efter hand av Barbara Streisands och Dustin Hoffmans rollfigurer. Deras generösa värme (i kontrast till plumpa förlöjligande) sätter Jack i ett motljus där hans mekaniskt skärskådande blick i slutändan bara vänds mot honom själv. Mot slutet ser han därför mer av det mindre lyckade med sitt humorlösa och sexuellt hämmade kontrollbehov, varpå han väljer att förändras. (Och allt utan att det skulle bli någon skum moralkaka av saken.)

Slutligen ska det väl dock sägas att ”Meet the Fockers” inte alltid är så där extremt jättekul. ”Meet the Parents” är en roligare film. Men det betyder inte att uppföljaren är mycket sämre, och även om man inte tokskrattar lika ofta så är filmen, inte minst på grund av det utmärkta skådespeleriet, klart underhållande och sevärd. (Kanske speciellt ”dagen efter”.)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.