Bild: folkets bio

Afrikanskt antikönsstympningsdrama
Av Alice Thorburn

moolaadé - fristaden [moolaadé]
Manus och regi: Sembene Ousmane
I rollerna: Fatoumata Coulibaly, Maimouna Hélène Diarra, Salimata Traoré, Dominique Zëida, Mah Campoaré, Aminata Dao m. fl.

Betyg:

”Moolaadé” utspelar sig i en liten afrikansk by i nutid. Det är tid för flera av flickorna i byn att omskäras, men fyra av dem rymmer från ceremonin och söker skydd hos Collé, en kvinna som några år tidigare vägrat låta omskära sin egen dotter. Collé beslutar sig för att skydda flickorna, och hon lägger en skyddsbesvärjelse, en ”moolaadé”, kring sitt hus som gör att ingen får komma in eller ta någonting med sig från huset utan hennes tillåtelse. Att bryta en ”moolaadé” medför stor olycka och ingen vågar trotsa förbudet, men byrådet och omskärerskorna blir upprörda och försöker på alla sätt tvinga Collé till att själv lösa sin förbannelse.

Det är en på flera sätt exotisk bild av Afrika vi får se, gissningsvis från regissörens hemland Senegal. Det är solljust och vackert, med låga hus byggda av lera bland gator som slingrar sig fram och med en utsökt byggd och mycket speciell moské vid ett torg. Kvinnornas kläder är gjorda av vackra tyger i starka färger. Livet tycks ganska enkelt och traditionellt, men med moderna inslag, som de älskade radioapparaterna som är kvinnornas sällskap i de dagliga göromålen. Men det blir uppenbart att tillvaron styrs av hårda regler kring vad män respektive kvinnor får göra och de gamla sederna blandas inte smärtfritt med nyare impulser. Byrådet består enbart av män och det är de som har all makten i byn. Männen bestämmer över sina fruar, och ofta har de flera stycken, vilket gör att det också uppstår ett spel mellan dessa där den första frun har den största makten. Föräldrarna bestämmer över sina barn långt upp i vuxen ålder.

Det visas inte särskilt mycket afrikansk film på svenska biografer, men de få som når oss är ofta mycket bra. När det gäller ”Moolaadé” är det dock så att budskapet känns mer angeläget än själva filmen. Det hela framstår stundtals som filmiskt råmaterial mer än färdig film, och träffsäkra scener blandas med ofärdig och ologisk dialog. Det är sällan subtilt, och händelser skildras ofta inte alls som vi är vana vid, det vill säga som delar i ett kausalförhållande. Sembene Ousmane låter i stället saker bara inträffa och medan vissa händelser man väntat på över huvud taget inte skildras så rapporteras andra till synes viktiga tilldragelser bara i förbifarten. Men här finns också väldigt bra scener, både fruktansvärda och roliga sådana, och framför allt förmedlar filmen flera porträtt av kvinnor vars styrka man sällan sett maken till. De är hunsade och slagna, utnyttjade och nedvärderade, men de lyckas ändå behålla både styrkan, glädjen och stoltheten och till sist är det just dessa egenskaper i dem som leder till seger.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.