Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Bild: svensk filmindustri

En minnenas resa

ninas resa

LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP FRÅN FILMEN >>

Betyg:

Det fina med filmmediet är att det kan sprida en människas röst till en stor publik generation efter generation. Människor som har saker att berätta kan göra det framför en kamera och på så sätt pusta ut – berättelsen kommer att bevaras. Detta blir särskilt värdefullt när berättelserna får publiken att tänka till. När berättelsen är av sådan karaktär att publiken tackar för att ha fått ta del av protagonistens erfarenheter. “Ninas resa” är en sådan film.

Den polska judinnan Nina Einhorn (född Rajmic) växte upp i världskrigens Europa. Bara av den meningen kan man ana en hel del om det liv hon måste ha levt. Plötsligt rasar tillvaron samman, allt förändras. Som flicka till intellektuella föräldrar fick hon innan andra världskrigets utbrott erfara livets lyckliga och harmoniska stunder. Men sedan blev det omvänt. Hela folkslaget var utsatt och hotat, hennes mor svag och levnadsytan trång. Och det blev hela tiden bara värre. Att Nina lyckades klara sig undan nazismens bur är ett under. Hon verkar ha haft en intuition som guidat henne till de små springor som fanns för att ta sig ur det hela – färder hit och dit som så småningom ledde henne till Sverige och läkaryrket.

Filmens form är en blandning av spelfilmsekvenser med polska skådespelare på polska, och dokumentärt material där Nina själv berättar (på svenska). Hennes röst får även ligga kvar som berättare de gånger hon inte är med i bild och när hon inte berättar så tar skådespelarna i spelfilmssekvenserna över. Hennes minne av ungdomen är strukturerat till en kristallklar linjär berättelse. Hon minns allt från små detaljer, repliker och drömmar, och fram träder en helhetsbild av hur det var att vara Nina Einhorn. Hennes resa är mest av allt en minnenas resa. Hon är så gott som där, i ungdomen, när hon berättar om den. Lyfter blicken i taket och färdas tillbaka till den tid som blir symboliserad av spelfilmssekvensen.

Man kan tänka sig att det finns många fler som har liknande erfarenheter att berätta om. Alla i dag levande som växt upp under liknande förhållanden skulle också kunna få sin historia berättad, absolut. Men alla får inte det, vill inte det eller behöver inte det. De öden som filmatiseras är ett urval av en massa som på något sätt får representera en större bild. Ninas berättelse är inte bara av värde för henne själv eller hennes närmaste (regissör och manusförfattare Lena Einhorn är Ninas dotter). Den blir värdefull då den hedrar varje judisk flicka som växte upp under 1900-talets nazistiska skräcksamhälle.

Som recensent har man svårt att kritisera filmer vars innehåll väger tyngre än formen. Man ursäktar liksom det man anser vara filmens svagheter eftersom de inte tillhör det väsentliga. Det spelar ingen roll att ljussättningen reflekteras för skarpt i karaktärernas ögon, eller att pianomusiken i bakgrunden inte alltid passar till filmens rytm, för Ninas resa är så fängslande i sig.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.