Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Film på dvd
Bild: outnow.ch
Övergivenhet och bottenlös förtvivlan


ARTIKEL: open water
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

När jag var i tonåren var jag nära att drunkna en gång. Eller i varje fall trodde jag det. Det var grov sjö den gången, och när jag skulle lämna vattnet fastnade jag i bränningarna. Jag var helt fast i vågens grepp och tumlade runt, runt, runt under vattnet, oförmögen att bryta mig loss. Syret i lungorna var förbrukat och snart skulle jag inte kunna hålla tillbaka andningsreflexen längre. Snart skulle allt vara slut.

Snarare än rädd kände jag mig oerhört sorgsen den gången. Jag kände mig ytterst ensam och övergiven. Att dö så ung och så här plötsligt – ja, för all del. Men att dö i havet, helt ensam, fjärran från alla dem jag älskade, för att slutligen bli bortförd av strömmarna och bara försvinna – nej, det alternativet kändes bara alltför tragiskt, alltför grymt.

Som tur var överlevde jag dessa bränningar – två gånger i följd. Det jag bär med mig från den erfarenheten är som sagt känslan av övergivenhet och bottenlös förtvivlan. Jag tror att i princip alla människor har upplevt något liknande. Som barn kan man ha blivit borttappad på en stormarknad eller kvarlämnad på dagis tills långt efter stängningsdags. Vid något tillfälle då man trilskades kan mamma eller pappa ha hotat med att lämna en åt ens öde för att sedan demonstrativt gå sin väg.

Denna djupt existentiella känsla av övergivenhet – av att bli bortglömd, kvarlämnad – är vad ”Open Water” handlar om. Många amerikanska tittare väntade sig tydligen ännu en thriller i stil med ”Hajen” och blev synnerligen besvikna på Chris Kentis film. Men ”Open Water” är inte en rysare utan en psykologisk thriller, som dessutom är baserad på en verklig händelse. Och som psykologisk thriller är ”Open Water” synnerligen lyckad, särskilt när man betänker att den här filmen är helt och hållet en independentproduktion som kostade ringa 130 000 dollar att göra. ”Open Water” kan sägas vara ett familjeprojekt: för finansieringen stod Chris Kentis hustru Laura Lau, och filmteamet bestod nästan uteslutande av Kentis och Lau. Chris Kentis stod för manus och regi medan han och hustrun delade på fotoarbetet. Hela filmen spelades in med DV-kamera. Inga specialeffekter förekommer. Man arbetade med riktiga hajar, som ”koreograferades” i samarbete med hajexperten Stuart Cove och med hjälp av ett okänt antal kilo lockmat.

För att skänka berättelsen större realism valde Kentis två förhållandevis okända skådespelare, Blanchard Ryan och Daniel Travis, till huvudrollerna. ”Open Water” spelades in under helger och semestrar då skådespelarna och filmteamet var lediga från sina reguljära åtaganden. Det tog två och ett halvt år att spela in filmen.

”Open Water” visades för första gången på Hamptons International Film Festival 2003, där produktionsbolaget Lions Gate Films fick upp ögonen för filmen. I samband med Hamptonsfestivalen fick ”Open Water” en lysande recension i branschtidningen Variety. När filmen sedermera visades under Sundance Film Festival tog Lions Gate kontakt med Chris Kentis. Enligt uppgift köpte Lions Gate ”Open Water” för 2,5 miljoner dollar.

Handlingen i ”Open Water” är varje dykares mardröm. När Susan (Blanchard Ryan) och Daniel (Daniel Travis) kommer upp till ytan efter ett dyk upptäcker de att dykbåten har åkt ifrån dem. Ena besättningsmannen har räknat fel på antalet deltagare, och i trängseln ombord saknar ingen paret, trots att det helt uppenbarligen saknas två dyktuber och trots att Susans och Daniels persedlar finns kvar på båten. Inte ens när båten är tillbaka i hamnen och töms på dyktuber och övrig utrustning reagerar den försumliga besättningen.

Susan och Daniel tar till att börja med situationen med stor fattning. Daniel är säker på att de kommit upp vid rätt plats, så förklaringen måste vara att besättningen på dykbåten gjort ett misstag; så snart besättningen insett sitt misstag kommer de tillbaka för att hämta paret. Men timmarna går och Susan och Daniel driver med strömmen, långt från det ursprungliga läget. Hajarna, som från början är milt nyfikna på det drivande paret, blir med tiden alltmer påträngande och fräcka. Solen gassar skoningslöst. För varje timme som går blir törsten allt outhärdligare. Morgon övergår till eftermiddag som övergår till kväll. I det nattliga skyfallet är blixtarna de nödställdas enda ljuskälla. Hajarna kretsar omkring dem i allt större antal och allt smalare cirklar. En ny morgon gryr och Susan och Daniel är alltjämt helt ensamma mitt på det oändliga havet. Ingen kommer tillbaka för att hämta dem.

Handlingen i ”Open Water” är som nämnts löst baserad på en verklig händelse, som inträffade i Stora Barriärrevet i Australien 1998, då ett amerikanskt par, Tom och Eileen Lonergan, blev kvarlämnade efter ett dyk vid Crispin Reef. Den ansvariga skepparen åtalades för dråp men blev frikänd.

”Open Water”-dvd:n bjuder på en hel del extramaterial i form av en rätt gedigen dokumentär kring filminspelningen och ett inslag som säger sig vilja skingra myten om hajar som blodtörstiga bestar. Bland andra inslag kan nämnas ett där dykutbildningsföretaget PADI ger tips på lämplig utrustning som en dykare kan ha på sig för att öka chanserna att bli upptäckt, och därigenom räddad, om man nu skulle hamna i samma situation som paret i filmen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.