Äntligen vågade jag göra en 'tråkig' film"
Av Nicole B Wallenrodhe

I lobbyn på Hotel Crystal Plaza möter jag regissören Kari Paljakka. Han är här för att presentera sin nya film ”En junisöndag kvart över tolv” som har Sverigepremiär den 16 september. Filmen är en tragisk skildring – den handlar om sorgen efter ett barn som plötsligt avlidit i en olycka – och är baserad på en verklig händelse. Idén till filmen föddes när Kari såg en teveintervju med föräldrarna Gösta och Marita Karf där de talade om sina erfarenheter. I Finland hade filmen premiär i februari och mottogs med goda recensioner. Trots detta så var det förvånansvärt låga tittarsiffror, något som Kari Paljakka tycks ha väntat sig:

- Den finska filmpubliken kan vara rädd för att se en så tung film om ett sorgligt ämne, säger Kari. Det kan bli för känslosamt. Därför prioriteras mer underhållande filmer då de är lättare att smälta.

Jag frågar Kari Paljakka om han tycker att filmens tema, att plötsligt förlora en närstående, är mer aktuellt i dag än vad det var förr. Av nyheterna att döma verkar världen i alla fall ha blivit mer brutal och våldsam med ständigt stort antal döda som följd. Men enligt honom är döden alltid ett lika aktuellt tema.

- Döden är ofrånkomlig. Att människor förlorar sina nära händer ständigt. Möjligtvis kanske man uppmärksammar det mer nu för tiden.

”En junisöndag kvart över tolv” är den första finska filmen som handlar om ett barn som plötsligt dör. Enligt Paljakka är det viktigt att skildra de konflikter som kan uppstå när människor drabbas av sorg. Det är vanligt att man anklagar varandra för att sörja fel, sörja för lite, sörja för mycket eller inte sörja alls. Precis som om det fanns ett slags ideal för hur man ska sörja när sanningen är att man kan göra det på så många olika sätt.

Filmens enkla scenografi med dess ljusblå väggar för tankarna till nutida finsk film och då särskilt till Aki Kaurismäki. Skulle ”En junisöndag kvart över tolv” kunna sägas vara en skildring av typiskt finska karaktärer och finskt sorgearbete?

- Jag vet egentligen inte vad som är typiskt finskt, eller vad som är typisk finsk film, säger Kari Paljakka. Det är kanske enklare att se dylika drag när man kommer från ett annat land, säger han.

Filmarbetet sträckte sig över cirka fyra år och skedde i nära samarbete med familjen Karf. För Kari var det viktigast att manuset skulle motsvara deras förväntningar, och han förklarar vilket tungt emotionellt arbete det var för dem. Det var som att gå igenom hela händelsen på nytt, till slut en form av katharsis. Sonen i familjen, Timo Karf, var från början emot idén om att filmen skulle göras. Men i dag är de glada över att filmen blivit av. Fler personer med liknande erfarenheter har även visat uppskattning för filmen.

Enligt Kari Paljakka behövde man koncentrera den verkliga händelsen för att kunna anpassa den till filmisk form. Handlingen i filmen utspelar sig under ett år, men i verkligheten hände allt under cirka tio år. Farfadern Henrik, spelad av Risto Salmi, är även en påhittad karaktär. För Paljakka var det viktigt att ha med honom som ett bollplank för pappans känslor, någon som kan förstå honom.

Redan från början visste Kari Paljakka vilka skådespelare han ville ha till de olika rollerna:
- Jag ville ha Hannu-Pekka Björkman och Katja Kullola för att jag vet att de är bra, säger Kari Paljakka. Dessutom ville jag inte ha för berömda ansikten. Jag ville att de skulle kännas som helt vanliga människor.

Ändå dyker Kati Outinen (känd från många av Aki Kaurismäkis filmer, bland annat ”Mannen utan minne”) upp i en biroll som dagisfröken…

- Ja, säger Kari och skiner upp. Jag har känt Kati länge och tycker att hon är en väldigt bra skådespelare. Hennes plats i filmen blir extra speciell eftersom den infaller när mamman börjar må bättre. Det hela blir en positiv sekvens: mamman mår bättre och Kati Outinen är med i bild!

”En junisöndag kvart över tolv” skiljer sig från Paljakkas tidigare filmer (han debuterade som långfilmsregissör 1980). Han har utvecklats som filmskapare menar han, och blivit mer allvarlig.

- Äntligen vågade jag göra en "tråkig" film utan att bry mig om att underhålla och roa publiken, säger han glatt. Han medger att det kommer att bli svårt att lämna temat sorg efter denna film. Förmodligen fortsätter han med liknande teman i framtiden. Om en månad börjar han arbetet med nästa film. Något vi dock kan vänta på med glädje och inte sorg.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat