![]() |
||||
ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
![]() |
||||
![]() |
||||
Självmordsbombares vardag paradise now
Saïd och Khaled är två unga män som vilka som helst. Men de råkar vara palestinier och leva i det ockuperade Nablus, och det innebär att den dagliga tillvaron med jobb och familj alltid överskuggas av skottlossning, utegångsförbud och allestädes närvarande vägspärrar. Det beror därför lika mycket på frustration som på politisk övertygelse att de två vännerna går med på att genomföra en självmordsattack inne i Israel. När något går fel och de tvingas skjuta upp attacken så blir det tydligt för dem att de inte tänkt igenom sitt beslut ordentligt, och de får några timmars frist samt en chans att inse vilka motiv de egentligen har för sitt handlande. Just att Saïd och Khaled är så vanliga är litet av poängen med filmen. Den vill visa, och gör det också på ett mycket klarsynt sätt, hur det påverkar människor att leva under ockupation. Karaktärerna i filmen är inte maktlösa när det gäller att styra sina liv i smått, men så fort de försöker röra sig utåt, uppåt, bortåt så finns det en mur där som hindrar dem. Hopplösheten och den eviga ledan är det som tonar fram starkast som motiv till deras vilja att offra sig själva – de anser sig ha bättre utsikter till lycka om de dör än om de lever vidare i den vardag som är deras. Men även om man tror att man kommer till himlen som martyr efter döden så krävs det en stark övertygelse för att dö för egen hand och döda andra. Som åskådare går den övertygelsen trots allt inte att förstå, och kanske är det också den slutsatsen regissören Hany Abu-Assad själv dragit. Det är oförståeligt, men eftersom det ändå händer så måste lidandet som orsakar det vara stort. Däremot blir man som åskådare
både fascinerad och berörd av Abu-Assads film. Medan Saïd
och Khaled rannsakar sig själva och reser runt bland platser och
människor de älskar illustrerar de livets nyckfullhet, de små
saker som ändrar människors öden. Nu skulle de ha varit
döda, om planen hade gått i lås. Vilka tankar uppstår
hos en människa som vet det och som ännu lever? Den allvarlige
drömmaren Saïd och den sorglöse slarvern Khaled ser inte
ut som och pratar inte som man har tänkt sig att självmordsbombare
ska göra, men å andra sidan, hur skulle de då se ut och
prata? Det finns fler fina porträtt av människor här, bland
annat skolläraren Jamal, en försynt rundlätt man med glasögon
som är den som meddelar Saïd hans uppdrag. Hur fungerar han?
Det gåtfulla i människornas vanlighet är förtjänsten
med ”Paradise now”. Just det som gör att man förstår
att det skulle kunna vara vem som helst. Saïd eller Khaled, du eller
jag. |
||||
![]() |
||||