ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
En nära och inbjudande dokumentär sigrid och isaac
”Sigrid och Isaac” är en oerhört bra film - för att inte vara en film. Gunilla Röörs och Philip Zandéns röster viskar fram makarna Grünewalds liv för oss, med journalfilmer och färgexploderande tavlor som synkroniserad dekor. Dock stannar flödet upp under en liten stund mot slutet, det är främst målningarnas brist och naturfilmandets överflöd som tar bort parets närvarokänsla. Emellanåt blir det även lite väl mycket upprepningar i bildmaterialet.
Som informationskälla är filmen underbar. Den belyser dock mest förhållandet ur Sigrid Hjerténs ögon eftersom det är hennes brev som inleder majoriteten av dialogerna. Isaac Grünewald framstår mer och mer som en materialistisk egoist uppe i Stockholm, medan Sigrid Hjertén gnyende klagar övre ensamheten i Paris utan att kunna göra någonting åt saken. Som kreativ katalysator är filmen fantastisk. Flera gånger under dess gång önskade jag att det vore möjligt att bara kunna rusa hem efter dess slut och grabba tag i min största målarpensel och fritt börja härja bland mina oljefärger och dukar. Efter ett tag började jag till och med projicera konstnärernas stil på de ”vanligt filmade” inslagen! Efter tre års arbete med parets efterlämnade brev, foton och filmer har Wahlgren satt ihop och regisserat denna dokumentär. Men tack vare den förtroliga tonen i dialogerna mellan Röör och Zandén känns det mer som trivsamt vardagliga sängkammarsamtal som förs innan man släcker lampan för natten – med vissa mindre trivsamma undantag förstås. Eftersom jag nyligen läst Märta Tikkanens bok Två och har den i färskt minne kan jag bara konstatera att här har vi ännu en kvinna i ett konstnärsäktenskap som vill längtar efter en jämbördig relation men inte lyckas uppnå det. Både Tikkanen och Hjertén får
mig dock att fundera över varför de båda valde att stanna
hos sina män trots att det uppenbarligen var så outhärdligt?
Drömmen om jämbördighet kan det ju omöjligt vara skälet
eftersom kvinnorna redan på ett tidigt stadium insett att det föreföll
vara en omöjlighet. Kärlek? Deras makar slutade behandla dem
med respekt och utan respekt finns det ingen kärlek. Att det var
en annan tid och att kvinnor hade andra roller ser jag heller inte på
som övertygande argument: både Hjertén och Tikkanen
var själständiga kvinnor långt före sin tid. Så
gåtan kvarstår - varför stannade de båda till slutet?
|
||||