ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Ett träds öde Kan det vara så att även träd har ett öde? Jag undrar. Min gata kantas av många träd, men där fanns en gång ett särskilt träd som jag minns. Det stod bredvid vårt hus där jag bor på tredje våningen. Jag minns att det var en ung röd flamboyant* som man hade planterat framför grannhuset några år tidigare. Det lilla trädet var tunt, dess grenar gick sönder då och då när fotgängarna gick förbi, men det stod på sig och växte vidare. Det liknade ett barn, detta lilla träd, ett tanigt, sjukligt barn, men som sagt lyckades det växa lite till och blev med tiden lite högre med flera grenar. Tiden gick. Jag brukade stå vid mitt fönster och betrakta trädet. En dag upptäckte jag att det hade blivit bra mycket större, liksom ett barn som utvecklas till ungdom. Plötsligt hade trädet blivit stort, med kraftiga grenar och fullt av vackra, gröna löv: precis som en flicka på väg att bli kvinna. Varje morgon och varje eftermiddag brukade jag se på och beundra trädet. När det regnade skälvde dess små, silvriga löv; grenarna såg ut att sträcka på sig i ett försök att nå en gul flamboyant på andra sidan gatan. Det sistnämnda trädet var annorlunda: det var rätt slätkammat, äldre. Hade det varit en människa skulle jag säga att det liknade en reserverad, ärlig, allvarsam och enstörig äldre man. Kort sagt en god människa men alls inte hjärtlig. Förra julen klädde sig min flamboyant i galadräkt: dess stam och lägre grenar täcktes av små glittrande lampor. Å vad det var vackert! En dag, några månader senare, fick jag en chock när jag såg på mitt träd: det var fullkomligt naket! Det hade inte ett enda löv och jag frågade mig om trädet kanske hade dött. Men nej: med tiden fylldes trädet av knoppar som sedan blev till löv. Sådan var trädets utveckling och dess skönhet att jag inte kunde hjälpa att stå vid mitt fönster och beundra det. När vinden blåste rörde mitt träds grenar vid den bistra gula trädets i ett slags smekning. ”I år kommer trädet att blomma”, tänkte jag och föreställde mig det översållat av röda blommor. Men detta var sista gången som jag betraktade mitt träd. Jag såg på den mörka himlen: tunga moln, blixtar. ”Snart blir det elavbrott”, tänkte jag, för varje gång det regnar, även om det bara duggar, försvinner elektriciteten. Jag gick efter stearinljusen. Det var sju på kvällen. Jag slog på teven, och i programmet tampades rollfiguren med en trasig videokassett. Ute störtregnade det. Jag reste mig, det var dags att värma upp middagen, och just då släcktes, som jag förutsagt, ljuset. Men sekunden innan ljuset försvann hade jag hört ett konstigt, skrämmande ljud. Jag gick till fönstret. Under det kraftiga regnet låg mitt träd omkullvräkt mitt på gatan. *Flamboyant: påfågelsblomma,
Delonix regia eller Poinciana regia | |||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
||||||
|