Vad kan det rimligtvis finnas för fördelar med att bo här?	foto: lennart lundh

Jag börjar tack och lov bli hemmablind
Av Lydia Duprat

Det här har varit ett tufft år för mig, helt i enlighet med traditionen: vart tionde år är för min del helt enkelt ruttet. Alltså har även 1994 och 1984 varit riktigt pestiga. Skillnaden är att 2004 inte bara varit tungt och prövande utan också spännande och utvecklande.

Jag och min familj har flyttat från Stockholm till Skåne, och ska jag vara riktigt ärlig har flytten inte varit helt frivillig för min del. Jag är en storstadsmänniska – kräsen, bekväm, bortskämd. Jag vill ha tillgång till allt det som en världsvan människa kan tänkas behöva eller vilja ha och det inom räckhåll. Jag vill dessutom ha valfrihet, jag vill kunna välja och vraka bland biografer, butiker, kommunikationsmedel, gym, simhallar, mataffärer.

I staden där jag bor är det lönlöst att ens fundera på att gå på bio. Filmutbudet är starkt begränsat och visningstiderna är inte kloka.

Sedan flytten från Stockholm i somras har jag ätit fisk typ fem gånger – max. För det mesta har det varit fråga om lax. För trots att det här är en hamnstad finns här inte en enda fiskaffär. Här vet folk inte vad scampi eller pilgrimsmusslor är för något, än mindre sjötunga eller piggvar.

Inte ens en skomakare finns på det här stället, bara en skoaffär där man kan lämna in sina trasiga skor för vidarebefordrande till en skomakare utanför orten.

Den lokala simhallen är ett skämt. I Stockholm är öppettiderna på simhallarna från cirka sex på morgonen till minst åtta på kvällen. Här är simhallen öppen några få timmar mitt på dagen.

Vill jag styrketräna måste jag bli medlem i den lokala Friskis & Svettisanläggningen, för alla andra av stadens gym suger. Vill jag ha gruppträning på dagtid måste jag bli medlem i ett annat gym (alltså där gymmet suger). Det blir helt enkelt för dyrt. Därför styrketränar jag bara. I Stockholm var jag medlem i ett gym där man har tillgång till både styrketräning och gruppträning i princip hela dagen lång.

Så vad kan rimligtvis finnas för fördelar med att bo här?

Jo, dottern stortrivs. Hon har en massa fritidsaktiviteter som alla präglas av hög kvalitet: här är karateklubben bättre, musikskolan bättre, hon får sjunga i kör, hon får gå på keramikkurser och så vidare. Praktiskt taget allt ligger inom gångsavstånd, vilket har medfört att dottern har blivit självständigare. Hon trivs mycket bra även med det.

Stan är jättesöt. Invånarna är mycket vänliga. Särskilt stor valfrihet har inte jag, däremot ligger som sagt det mesta inom räckhåll. Det har helt enkelt blivit bekvämmare att handla mat, gå på Systemet och apoteket.

Jag var i Stockholm några dagar i november och tyckte för första gången på tio år att delar av stan är riktigt fula. Vidare får man trängas med en kompakt folkmassa varje gång man går ut genom porten. Och sedan lade jag för första gången i mitt liv märke till att tunnelbanan för ett jäkla oväsen. Jag fick hålla för öronen!

Dessa iakttagelser förvånade mig men gjorde mig också belåten. Jag insåg att jag hade börjat släppa Stockholm. Jag hade börjat bli min nya ort trogen. Det är så man anpassar sig: man blir hemmablind. Det borde jag veta bättre än de flesta, jag som för 24 år sedan lämnade ett tropiskt sambaland för ett kallt stretarland i Nordeuropa.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.