ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Bronsålderssaga om kärlek och
svek
Idun är den andra delen i Sagan om Valhalla, en svensk bronsålders trilogi som berättar om de personer som kom att bli våra nordiska gudar. I den första boken får man möta prästinnan Freja från Vanaheim och hövdingasonen Tor från Idunvallen. Mellan dem uppstår en förbjuden kärlek och Freja sviker sitt folk för att rädda Tors liv. Men från början har ödet varit emot dem och i slutet av boken skiljs de åt. Freja är då havande. Idun börjar med att svartsoten härjar över Vanaheim och Idunvallen. Tor vet att det enda som kan rädda hans folk från att gå under i svartsoten är Freja och han åker till Alfheim för att be om hjälp. Väl i Alfheim vägrar Freja att hjälpa honom. Hon är nu överprästinna i Alfheim och hennes stora krafter har gjort henne självisk och högfärdig. Under sin vistelse i Alfheim möter Tor Idun, hans och Frejas dotter och han bestämmer sig för att snärja henne för att pressa Freja. Idun, som är en mycket osäker ung kvinna, luras lätt med vackra löften och följer med Tor till Idunvallen. Detta får Freja att inse hur hård och högfärdig hon har varit mot sin omgivning. Hon vill gottgöra sig och tänker dessutom göra allt för att få Idun tillbaka. För att göra det måste hon besegra svartsoten, men det blir svårare än hon trott. Idun påminner mycket om den tidigare boken, Freja, men den är mycket mörkare och obehagligare. Huvudpersonerna är arga och själviska och man blir illa berörd när man läser om hur illa folk behandlas. Att huvudpersonernas namn och egenskaper bottnar i den gamla Asatron lyfter boken och gör den intressant att läsa. Boken påminner om Grottbjörnens folk, en del i en serie som berättar om stenåldersflickan Ayla. Båda böckerna utspelar sig under forntid och berättar om ett folks öden och levnadsvanor och i båda böckerna har gudar och läkekonsten en stor och viktig roll. Men jag tycker nog att Idun håller en högre klass än vad Grottbjörnens folk gör. Ayla är en hjältinna, uppfinnare och revolutionär och tänker ungefär som en modern kvinna. Freja och Idun däremot är långtifrån hjältar och deras tankar känns mer som ”bronsålderstankar”. Detta gör boken mer trovärdig och därför håller den en högre kvalitet. Jag tycker att det här är bra bok
och mycket läsvärd, speciellt om man är insatt i den fornnordiska
Asatron. Jag rekommenderar den till alla som vill läsa en spännande
historia och jag tror den passar alla 15 år och uppåt. | |||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
||||||
|