Destruktiviteten är en konstant
Av Erik Lilljeforss

Ända sen jag var liten har jag roats av att bygga fina saker, som jag sen med full inlevelse, likt en rivningsarbetare, mejat ner. Inget var så tillfredsställande som att bygga små städer av lego och sen bomba skiten ur dem med diverse – allt som fick dem att säras från varandra funkade. Jag byggde rökbomber av socker och salpeter och kryddade med O'boy (för att få svart rök). Efter ett tag ledsnade folk på att vi alltid ställde in dem i vårt köpcentrum där vi precis inhandlat ingredienserna. Salpeter säljs inte längre och jag undrar vems fel det är? Inte kan det varit mitt i alla fall!

Jag bröt av benen på syrrans barbiedockor och demolerade hennes dockhus, jag
eldade upp svansarna på hennes My Little Pony och skändade hennes mausoleum för avlidna plastkusar.

Vad jag än gjorde när jag var liten fanns inom mig; en byggherre (ängeln) och en rivningsarbetare (djävulen). För mig fanns inget bra och inget dåligt i det; det var lika kul att tänka ut något jag ville bygga och att sen genomföra det, som det var att rasera hela skiten. Särskilt poppis var det som gick att elda. Mången låga har hänfört mig, och den gången jag sånär eldade upp ett helt bostadsområde (av misstag) kommer jag aldrig att glömma.

Åren gick och jag började få dåligt samvete för att jag var en sån marodör. Jag kunde knappt längre förmå mig att släcka alla lyktstolpar på väg hem från tåget. Och när jag väl var tillräckligt full för att inte bry mig om lagen och grannarnas förtret, fick jag ont i foten och kom på att jag som skattebetalare skulle få stå för min snedspark själv. Med andra ord sparkade jag mig själv i mitt monetära arsel.

Vad var det som hände då? Jo, all destruktivitet transformerades och kommer numer utifrån. Sprit, knark, cigg och brudar jag vet kommer att fucka upp mitt liv, allt hela vägen upp till bristningsgränsen, och det finns säkert en chans att bägaren rinner över.
Alltså kan jag inte annat än dra slutsatsen, att vår kärlek materialiseras med åren, och att vi i stället för att vurma för våra sociala relationer beskyddar rummet i vilket våra interaktioner ska äga rum. Som om de inte skulle kunna finnas utan ett yttre, vackert, oförstört skal av parkbänkar och reklamaffischer.

Frågan är om vi fortsätter att sätta i oss burgaren på McDonald's, tar de där extra ölen på krogen (för att bli snyggare och ha chans på kvart i tre-ragget), röker den sista ciggen eller solar tills det bränns, för att vi inte bryr oss? Finns det över huvud taget någon som inte bryr sig ett skvatt om någonting? Jag tror att vi gör det för att vi har ett behov av att sabba. Ett behov som bytt position från utåtriktat till inåtvänt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.