Personligt mästerverk om Afrika
Av Kerstin Gustafson

LITTERATUR
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Jag har hört kamelerna sjunga Marianne Ahrne Norstedts Förlag, 2004 Sidantal: 397 Cirkapris: 300 kr ISBN: 911300980X

Ett afrikanskt talesätt säger ”Den som inte har tid att förlora har inte i Afrika att göra”. Så inleds Marianne Ahrnes Jag har hört kamelerna sjunga och det är också ett tema i hennes reseberättelser – tiden står stilla eller ligger bortanför horisonten. En karavan i Saharas öken stannar för natten när det är dags, inte vid en bestämd tidpunkt enligt ett färdigställt schema. Ett annat tema är världsdelens dubbelhet. Det är paradis och helvete, skönhet och elände, vänskap och utsugning. Marianne Ahrne beskriver det mycket träffsäkert i prologen:

Afrika, som jag ser det, är helvete och paradis i ett. Här ligger allting
öppet. Här är misären som djupast och de skamlösa utsugarna som
flest... De redan rika roffar åt sig av hjälpsändningar till de fattigaste.
Korruptionen är bottenlös, stamfolk slår ihjäl varandra, kvinnor
omskärs, fridlysta djur äts upp. Allt detta vet vi. Men vid sidan om
och mitt i allt finns livsglädje, generositet och gemenskap, skärvor
av paradiset: en Edens lustgård på jorden.

Jag har hört kamelerna sjunga har en disposition i tre delar: ”Den nya kontinenten”, ”Återkomster” och ”Jag har hört kamelerna sjunga”. På nästan 400 sidor får vi följa med till Namibia, Mauretanien, Madagaskar, Kenya, Mali och Niger. Vi får bevittna ett kamelderby, ett samburubröllop och inte minst en riktig karavan genom Sahara. De tre delarna kan läsas var för sig men är samtidigt relaterade. Den tredje delen känns som verkets höjdpunkt men hela boken är ett unikt resedokument med personliga iakttagelser och fantastiska fotografier. För läsaren är varje sida en upplevelse; det är som om Marianne Ahrne trollbinder oss med sin röst som alltid är närvarande men aldrig dominerande. Marianne Ahrne har en bakgrund som både författare och filmregissör och Jag har hört kamelerna sjunga känns på ett sätt som en film som fullkomligt uppslukar sin publik, som får den att glömma tid och rum och tar den med på en resa i jordens och människans vagga.

Jag har hört kamelerna sjunga har underrubriken ”En bok om Afrika” vilket är en passande beskrivning. Det är inte en roman och inte heller en dokumentär. Boken är snarare som en kombinerad resereportage och dagbok. Marianne Ahrne klarar konststycket att vara både objektiv och personlig. Hennes berättelser är ofta som intrycken genom en kameralins men samtidigt uttrycker hon det som gör henne glad, ledsen och arg. Det är uppenbart att det Afrika vi får ta del av förmedlas genom en västerlännings ögon men Marianne Ahrne är varken fördömande eller överdrivet urskuldrande. Hon bemöter alla som jämlikar vilket ibland tar sig extrema uttryck. Ett exempel är när hon en dag ser en man som brutalt misshandlar sin äsna. Hon sliter ifrån honom käppen och slår honom med händerna.

En arab frågar på franska vad den mannen har gjort mig.
- Han misshandlade sin åsna! svarar jag.
- Var det bara det? säger araben häpen.
- Jag skulle kunna DÖDA honom! ryter jag tillbaka. Och er också!
Jag vet mycket väl att vi européer med våra vidriga djurtransporter
inte är ett dugg bättre. Men det är den här mannen jag möter öga
mot öga. Mötte jag de våra skulle jag klå upp dem också.

Marianne Ahrne fortsätter att kommentera att politiskt korrekta västerlänningar förmodligen blir upprörda över att en rik europeisk kvinna ger sig på en fattig afrikan som inte vet bättre.

Men jag hävdar att ALLA begriper bättre. Alla människor är
förmögna att inse att det är brottsligt att plåga ett djur.

Men de flesta incidenter och situationer är av det positiva slaget. De olika folkgrupperna, deras kulturer och traditioner beskrivs med en stor värme. Det starkaste mötet är med tuaregerna som hon färdas tillsammans med i karavanen. Hela resan är som en exotisk saga. Den går genom Saharas vackraste men farligaste del – Le Ténéré. Det är 35 dagars ritt genom sandöken, sedan fem dagar genom bergsmassivet Aïr. Man skulle kunna tänka sig att det blir enformigt men ingenting kunde vara mer fel. Varje dag är ett äventyr och det är en njutning att ta del av författarens beskrivningar av sanddyner, blålila berg, stjärnklara nätter, kamelernas personlighet, oaser och vattenhål. Spaghetti med tomatsås blir en gudomlig lyxmåltid; ett vattenhål i öknen en glädjeupplevelse. Men det mest fascinerande av allt är ändå skildringen av kamelerna.

Kameler är pratsamma djur. De kan frusta som hästar och råma
som kor. De kan morra som hundar och väsa som katter. De kan
muttra och mumla, bröla och gurgla, stöna och spotta. Men det
som händer vid brunnen i Achegour trodde jag inte var möjligt.
Jag får höra kamelerna sjunga.

Marianne Ahrnes bok om Afrika är en stor läsupplevelse och det är med saknad man lägger den ifrån sig. Jag har hört kamelerna sjunga är inte bara en rik reseskildring – den berättar om människor, djur, kulturer, känslor och om livet självt.