ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Kuba: ständigt mot friheten

DEBATT
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Ondskans axelmakt: Medlem nr. 5?
”Vad vi har åstadkommit på så kort tid som 46 år är vi nöjda med, men vi är långt ifrån nöjda”, sa en kubansk politiker under ett möte som rörde Kuba och landets nuvarande situation.

Kuba är ingen medlem av klubben som kallas Ondskans axelmaktsstater. Länder som sägs undergräva de – som liberalerna så fint uttrycker det – demokratiska värderingarna, och önskar inget annat än död, svält och förtryck över sitt eget folk. Kuba är heller inget land som är uppbyggt efter vare sig den nordamerikanska synen på demokrati, eller den europeiska versionen av folkstyre och rättvisa. Kuba är ett så unikt fall när det gäller samhällsstruktur, att man måste sätta sig in i kubanernas tankegångar, i deras historia och traditioner för att på ett övergripligt sätt förstå vad det är man har skapat, och fortsätter att bygga.

Kuba är en revolution.

På Kuba lever revolutionen vidare, och har så gjort i 46 år sen den segrade 1959. Den kallar sig fortfarande en revolution eftersom målen som sattes upp i slutet av 50-talet ännu inte har uppnåtts. Det är fortfarande en revolution, och det första en revolution måste göra, är att försvara sig själv. Och det gör den, varje dag i olika sammanhang, bland annat mot den hetsliknande och förljugna propagandabilden av landet, medan landet själv mer än gärna visar vad man har åstadkommit men tillägger, med tillförsikt, att man inte är till fullo nöjd. Alla människor på Kuba har ännu inte arbete, det finns fattigdom och andra problem som man hittar i vilket samhälle som helst. Och eftersom omvärlden har fryst ut Kuba ifrån fullt världsdeltagande, i form av handelsblockader och hot om sanktioner och invasioner, får landet oförtrutet kämpa vidare för att uppnå målen med sin revolution.

Kuba är inte ett instängt land, däremot har omvärlden valt att inte studera Kuba närmare – i fruktan för upptäckten av ett land som trots sin stora ekonomiska underlägsenhet visar upp ett samhälle som erbjuder sitt folk långt gångna demokratiska framsteg, tillika de mest självklara mänskliga rättigheterna: rätt till bostad, sjukvård och utbildning. Självklarheter som mitt eget hemland har svårt att lyckas erbjuda sina medborgare, även om jag personligen anser att systematiskt utbredande av klassindelningar ligger bakom den nedåtgående svenska trenden.

Tredje världens kapitalism
Kuba utgör med sin avvikande syn på vad verklig demokrati innebär ett hot för de kapitalistiska tankegångarna. Och då Kuba främst är ett exempel att studera för länder i den tredje världen, som behöver vägledning och bevis på att det går att bryta sig fri ur förtryck och nyliberal demokrati, är det näst intill ett måste att Kuba ”demokratiseras” så att man mycket fortare ska glömma bort att en annan värld kan finnas på denna jord. Kuba har lyckats bygga upp socialismens grundpelare: fri utbildning, kostnadsfri sjukvård, minimal arbetslöshet och bostäder åt praktiskt taget alla. Ändå såg jag avvikande punkter inom socialismens ramar, som byggde på Kubas historia och kulturarv.

Man har på Kuba lyckats bygga en socialism som inte bara sätter upp sina mål efter socialistiska värderingar och politik utan låter även sin våldsamma och näst intill oändliga historia som kolonialundersåte och slavstat utge exemplet för vad landet inte ska sikta på att bli igen. Något som en amerikanskt och europeiskt finansierad statskupp med största sannolikhet skulle leda till i form av tredje världens kapitalism som inte bara förslavar människan tills hon inte ser annat än fordonen, som kör mot förorternas höga murar, utan även den totala exploateringen av ett tankesätt som av många kallas den mänskliga slutprodukten – ett tankesätt där kapitalet värdesätter människan, och där hon inte längre ska ha några valmöjligheter eller rättigheter att få bestämma över sitt eget liv.

Jag möttes av just de åsikterna, fast åt omvänt håll, under diskussioner om exemplet Kuba. Det är ju på Kuba som människan inte har något val. Det är på Kuba det råder brist på alla mänskliga rättigheter, och ytterligare några till. De mest grundläggande mänskliga rättigheterna, tycker jag, är rätten att ha ett hem att leva i, rätten till mat varje dag och att någon tar hand om en om sjukdomen visar sig. Det är också skillnaden mellan mig och de åsikter jag har stött på. Jag är en människa som lever i nuet. Jag ser hellre att man lever i nuet, i stället för att leva i en stressad värld där man ständigt måste hålla sig över ytan, för gör man inte det så dränks man.

De åsikterna jag stötte på föredrog en värld där den starke och med bättre förutsättningar alltid går först. Jag ställer inte upp på en sån svartvit och totalt naiv världsbild. Det gör inte Kuba heller; de blundar inte för problemen de har.

Det är också väldigt naivt att tro på ett kapitalistiskt system i en världsdel som är så exploaterat fattig som Latinamerika. Kapitalismen vi ser i Latinamerika är inte den vi är vana vid från Europa, under vars glasvingar vi själva lever i Sverige, utan snarare en sorts kapitalism som är skräddarsydd för tredje världens länder. Sprickorna i tredje världens kapitalistländer skiljs åt av oceaner av orättvisor. Fattigdomen är exploaterad och total, medan en liten minoritet suger i sig av praktiskt taget allt.

Kuba vägrar finna sig i det systemet. Och så länge Kuba vägrar finna sig i att bli ännu ett bland de rika ländernas lydstater, utgör landet ett farligt hot mot de just nämnda, tillika statuerar de ett exempel för lydstaterna, för tredje världens länder vars folk, om du frågar dem, nog helst föredrar att leva under andra samhällsförhållanden och förutsättningar än dem som nu råder.

Därför anser jag att det kubanska samhällssystemet måste försvaras. Kuba måste försvaras som exempel på ett fattigt land som, omringad av fiender, stolt försvarar en revolution som befriade landet från en diktatur, en revolution som hellre skakade de förenta staternas vita hand framför det egna folkets. Men Kuba måste försvaras även på grundval av de stadgar som står skrivna i alla demokratiska föreskrifter som finns: invasioner och statskupper mot suveräna stater är olagliga.

Och vad som kan tyckas märkligt är hur oliktänkande människor kan börja svettas så ymnigt varje gång Kuba kommer på tal. Ett land som inte på några sätt utgjort eller utgör några som helst militära eller psykologiska hot mot något annat land, även om Mr. Colin Powell har försökt bevisa motsatsen i form av en förljugen och olaglig rapport, i vilken man beskriver effekterna av en eventuell amerikansk statskupp gentemot Kuba, där den kubanska socialismen förbyts till amerikansk frihet – mycket lik den vi sett prov på i Afghanistan och Irak. I den rapporten förklaras Kuba som stolt medlem av ondskeklubben bestående av länder som tillverkar kärn- och biologiska vapen, testar dessa på sitt eget folk och ständigt hotar andra länder – klubben kallas, som redan nämnts, för Ondskans axelmakter.

Det enda Kuba sprider är sin självständighet som exempel och inspiration.


Den svarta marknaden och eget företagande

Eget företagande finns på Kuba i väldigt stor utsträckning, hur mycket propagandan än försöker att vrida och vända på det i sina egna syften. Det finns möjligheter att tjäna pengar. De vardagsrumsrestauranger och Casa Particulares som drivs runt om i landet i massor är exempel på hur befolkningen bedriver egen verksamhet och tjänar, enligt kubanska förhållanden, bra med pengar. Det förstnämnda exemplet gynnar främst lokalbefolkningen med sina låga matpriser, medan de som tar emot gäster i sina hem får en utmärkt chans att möta andra kulturer och lära känna nya människor, samt att tjäna pengar på det. Förutsättningarna för alla är lika, och licenserna för dessa verksamheter kan alla som vill skaffa sig. Staten tar ut avgifter i båda fallen, men avgiften täcker sannerligen inte hela månadsprofiten.

Viljan till samhällsförändring möter man på Havannas gator, likväl som på Stockholms, eller längs med Managuas promenadstråk.

Viljan till förändring finns alltid, och ska alltid finnas för att utveckling ska kunna ske. Kapitalismens grundpelare ligger en del kubaner varmt om hjärtat, särskilt hos dem som trots möjligheten till arbete struntar i att delta i samhället, eftersom det inte verkar spännande nog.

Den svarta marknaden är i alla sina former och vart man än möter den ett tydligt exempel på de kapitalistiska tankegångarnas renaste och klaraste färger. Sällan blir de tydligare än i och med denna människohandel. Där överlever de starkaste, med stora kapitalprofiter genom lite arbete, och främst med oärliga metoder.

I stället beklagar man sin lättja och försöker inte förändra sin situation ifall man vill ha den förändrad. Den situationen går inte att ändra på, sägs det. Självklart går den att ändra på, inifrån och ut, och även på Kuba. Men då måste man delta i samhället med sina åsikter och med engagemang i stället för att skrika ut dem.

Viljan till makt för ett fåtal är bränslet som kapitalismen när sina lungor med. Viljan att skapa en värld befriad från trygghet, demokratiska strukturer och skyddsnät. Faller man igenom systemet på Kuba landar man, medan jag har upptäckt att om man faller i det svenska grålandskapet – så faller man fortfarande, oupphörligen utan att nå avgrundens botten.

Tillbaka i den verkliga diktaturen
Kuba är inte världens bästa land – det finns brister. Men det är heller inte världens sämsta land. I sin egen latinamerikanska sfär utgör Kuba ett i mina ögon strålande exempel på hur ett land visar att självständighet är möjlig, och att oberoende från plundrande rovdjur. Detta har jag redan upprepade gånger nämnt. Men det tål att nämnas igen och återupprepas. Ju förr man begriper varför Kuba vanställs som det gör i våra dagstidningar, i televisionen och av politiker som helst vill se ett regimskifte, eller ett utökande av makten åt minoriteten, desto enklare blir det att förstå varför de gör som de gör. Och då blir svaret lika enkelt som självklart – de gör det av rädsla.

Rädslan inför spridandet av det kubanska tankesättet, där folket reser sig mot förtrycket och kräver sina rättigheter – det vi borde ta för demokrati. För skulle man våga låta folket uppleva verklig demokrati, våga bygga en värld där folket har makten, skulle Kubas revolution vara de stora vinnarna, och Fidel Castro skulle med rätta placeras i historieböckerna bland de största fredskämparna och fattigdomsbekämparna med bland andra Nelson Mandela, den trettonde Dalai Lama och Mahatma Gandhi.

Samhället jag såg överensstämde inte alls med den propagandabeskrivning som ivrigt påhejas av nyliberaler och socialdemokrater inom Svea Rikes murar.

Samhället jag såg överensstämde inte heller med de övriga länder jag besökt i tredje världen, framför allt under tidigare vistelser i Latinamerika.

Samhället jag såg tillhandahöll böcker om Pippi Långstrump, vad Folkpartiet än tror sig veta om den saken. Det var inte Kuba som lät människor svälta på gatan, som jag har blivit inlärd att tro – den svältande och övergivna pöbeln såg jag prov på först efter att ha tagit mark igen, tillbaka i den osynliga diktaturen, i Sverige.

Kuba har efter sina egna förutsättningar byggt upp ett samhälle som på 46 år åstadkommit storverk för den lilla människan och hennes kamp för de mest självklara rättigheter utan att ge upp vare sig sitt kulturarv eller sina traditioner. Tvärtom finns de kubanska traditionerna djupt inrotade i det kubanska samhället. Dessa undergrävs heller inte på några som helst sätt, utan självständigheten ligger mångt och mycket i det gamla slavsamhällets medvetenhet och resning mot orättvisornas ansikten.

Kuba har förstått sin suveränitet, och önskar ingen annan något ont, utan snarare blott samma förutsättningar för självständighet som landet självt har fått slå sig blodiga för att uppnå – likväl som man ständigt måste fortsätta kampen för sin revolutions överlevnad, ständigt mot friheten.

Hasta la Libertad Siempre!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème