Ondskans axelmakt: Medlem nr. 5? ”Vad vi har åstadkommit på
så kort tid som 46 år är vi nöjda med, men vi är
långt ifrån nöjda”, sa en kubansk politiker under
ett möte som rörde Kuba och landets nuvarande situation.
Kuba är ingen medlem av klubben som kallas Ondskans axelmaktsstater.
Länder som sägs undergräva de – som liberalerna så
fint uttrycker det – demokratiska värderingarna, och önskar
inget annat än död, svält och förtryck över sitt
eget folk. Kuba är heller inget land som är uppbyggt efter vare
sig den nordamerikanska synen på demokrati, eller den europeiska
versionen av folkstyre och rättvisa. Kuba är ett så unikt
fall när det gäller samhällsstruktur, att man måste
sätta sig in i kubanernas tankegångar, i deras historia och
traditioner för att på ett övergripligt sätt förstå
vad det är man har skapat, och fortsätter att bygga.
Kuba är en revolution.
På Kuba lever revolutionen vidare, och har så gjort i 46 år
sen den segrade 1959. Den kallar sig fortfarande en revolution eftersom
målen som sattes upp i slutet av 50-talet ännu inte har uppnåtts.
Det är fortfarande en revolution, och det första en revolution
måste göra, är att försvara sig själv. Och det
gör den, varje dag i olika sammanhang, bland annat mot den hetsliknande
och förljugna propagandabilden av landet, medan landet själv
mer än gärna visar vad man har åstadkommit men tillägger,
med tillförsikt, att man inte är till fullo nöjd. Alla
människor på Kuba har ännu inte arbete, det finns fattigdom
och andra problem som man hittar i vilket samhälle som helst. Och
eftersom omvärlden har fryst ut Kuba ifrån fullt världsdeltagande,
i form av handelsblockader och hot om sanktioner och invasioner, får
landet oförtrutet kämpa vidare för att uppnå målen
med sin revolution.
Kuba är inte ett instängt land, däremot har omvärlden
valt att inte studera Kuba närmare – i fruktan för upptäckten
av ett land som trots sin stora ekonomiska underlägsenhet visar upp
ett samhälle som erbjuder sitt folk långt gångna demokratiska
framsteg, tillika de mest självklara mänskliga rättigheterna:
rätt till bostad, sjukvård och utbildning. Självklarheter
som mitt eget hemland har svårt att lyckas erbjuda sina medborgare,
även om jag personligen anser att systematiskt utbredande av klassindelningar
ligger bakom den nedåtgående svenska trenden.
Tredje världens kapitalism Kuba utgör med sin avvikande syn på
vad verklig demokrati innebär ett hot för de kapitalistiska
tankegångarna. Och då Kuba främst är ett exempel
att studera för länder i den tredje världen, som behöver
vägledning och bevis på att det går att bryta sig fri
ur förtryck och nyliberal demokrati, är det näst intill
ett måste att Kuba ”demokratiseras” så att man
mycket fortare ska glömma bort att en annan värld kan finnas
på denna jord. Kuba har lyckats bygga upp socialismens grundpelare:
fri utbildning, kostnadsfri sjukvård, minimal arbetslöshet
och bostäder åt praktiskt taget alla. Ändå såg
jag avvikande punkter inom socialismens ramar, som byggde på Kubas
historia och kulturarv.
Man har på Kuba lyckats bygga en socialism som inte bara sätter
upp sina mål efter socialistiska värderingar och politik utan
låter även sin våldsamma och näst intill oändliga
historia som kolonialundersåte och slavstat utge exemplet för
vad landet inte ska sikta på att bli igen. Något som en amerikanskt
och europeiskt finansierad statskupp med största sannolikhet skulle
leda till i form av tredje världens kapitalism som inte bara förslavar
människan tills hon inte ser annat än fordonen, som kör
mot förorternas höga murar, utan även den totala exploateringen
av ett tankesätt som av många kallas den mänskliga slutprodukten
– ett tankesätt där kapitalet värdesätter människan,
och där hon inte längre ska ha några valmöjligheter
eller rättigheter att få bestämma över sitt eget
liv.
Jag möttes av just de åsikterna, fast åt omvänt
håll, under diskussioner om exemplet Kuba. Det är ju på
Kuba som människan inte har något val. Det är på
Kuba det råder brist på alla mänskliga rättigheter,
och ytterligare några till. De mest grundläggande mänskliga
rättigheterna, tycker jag, är rätten att ha ett hem att
leva i, rätten till mat varje dag och att någon tar hand om
en om sjukdomen visar sig. Det är också skillnaden mellan mig
och de åsikter jag har stött på. Jag är en människa
som lever i nuet. Jag ser hellre att man lever i nuet, i stället
för att leva i en stressad värld där man ständigt
måste hålla sig över ytan, för gör man inte
det så dränks man.
De åsikterna jag stötte på föredrog en värld
där den starke och med bättre förutsättningar alltid
går först. Jag ställer inte upp på en sån
svartvit och totalt naiv världsbild. Det gör inte Kuba heller;
de blundar inte för problemen de har.
Det är också väldigt naivt att tro på ett kapitalistiskt
system i en världsdel som är så exploaterat fattig som
Latinamerika. Kapitalismen vi ser i Latinamerika är inte den vi är
vana vid från Europa, under vars glasvingar vi själva lever
i Sverige, utan snarare en sorts kapitalism som är skräddarsydd
för tredje världens länder. Sprickorna i tredje världens
kapitalistländer skiljs åt av oceaner av orättvisor. Fattigdomen
är exploaterad och total, medan en liten minoritet suger i sig av
praktiskt taget allt.
Kuba vägrar finna sig i det systemet. Och så länge Kuba
vägrar finna sig i att bli ännu ett bland de rika ländernas
lydstater, utgör landet ett farligt hot mot de just nämnda,
tillika statuerar de ett exempel för lydstaterna, för tredje
världens länder vars folk, om du frågar dem, nog helst
föredrar att leva under andra samhällsförhållanden
och förutsättningar än dem som nu råder.
Därför anser jag att det kubanska samhällssystemet måste
försvaras. Kuba måste försvaras som exempel på ett
fattigt land som, omringad av fiender, stolt försvarar en revolution
som befriade landet från en diktatur, en revolution som hellre skakade
de förenta staternas vita hand framför det egna folkets. Men
Kuba måste försvaras även på grundval av de stadgar
som står skrivna i alla demokratiska föreskrifter som finns:
invasioner och statskupper mot suveräna stater är olagliga.
Och vad som kan tyckas märkligt är hur oliktänkande människor
kan börja svettas så ymnigt varje gång Kuba kommer på
tal. Ett land som inte på några sätt utgjort eller utgör
några som helst militära eller psykologiska hot mot något
annat land, även om Mr. Colin Powell har försökt bevisa
motsatsen i form av en förljugen och olaglig rapport, i vilken man
beskriver effekterna av en eventuell amerikansk statskupp gentemot Kuba,
där den kubanska socialismen förbyts till amerikansk frihet
– mycket lik den vi sett prov på i Afghanistan och Irak. I
den rapporten förklaras Kuba som stolt medlem av ondskeklubben bestående
av länder som tillverkar kärn- och biologiska vapen, testar
dessa på sitt eget folk och ständigt hotar andra länder
– klubben kallas, som redan nämnts, för Ondskans axelmakter.
Det enda Kuba sprider är sin självständighet som exempel
och inspiration.
Den svarta marknaden och eget företagande Eget företagande finns på Kuba
i väldigt stor utsträckning, hur mycket propagandan än
försöker att vrida och vända på det i sina egna syften.
Det finns möjligheter att tjäna pengar. De vardagsrumsrestauranger
och Casa Particulares som drivs runt om i landet i massor är exempel
på hur befolkningen bedriver egen verksamhet och tjänar, enligt
kubanska förhållanden, bra med pengar. Det förstnämnda
exemplet gynnar främst lokalbefolkningen med sina låga matpriser,
medan de som tar emot gäster i sina hem får en utmärkt
chans att möta andra kulturer och lära känna nya människor,
samt att tjäna pengar på det. Förutsättningarna för
alla är lika, och licenserna för dessa verksamheter kan alla
som vill skaffa sig. Staten tar ut avgifter i båda fallen, men avgiften
täcker sannerligen inte hela månadsprofiten.
Viljan till samhällsförändring möter man på
Havannas gator, likväl som på Stockholms, eller längs
med Managuas promenadstråk.
Viljan till förändring finns alltid, och ska alltid finnas för
att utveckling ska kunna ske. Kapitalismens grundpelare ligger en del
kubaner varmt om hjärtat, särskilt hos dem som trots möjligheten
till arbete struntar i att delta i samhället, eftersom det inte verkar
spännande nog.
Den svarta marknaden är i alla sina former och vart man än möter
den ett tydligt exempel på de kapitalistiska tankegångarnas
renaste och klaraste färger. Sällan blir de tydligare än
i och med denna människohandel. Där överlever de starkaste,
med stora kapitalprofiter genom lite arbete, och främst med oärliga
metoder.
I stället beklagar man sin lättja och försöker inte
förändra sin situation ifall man vill ha den förändrad.
Den situationen går inte att ändra på, sägs det.
Självklart går den att ändra på, inifrån och
ut, och även på Kuba. Men då måste man delta i
samhället med sina åsikter och med engagemang i stället
för att skrika ut dem.
Viljan till makt för ett fåtal är bränslet som kapitalismen
när sina lungor med. Viljan att skapa en värld befriad från
trygghet, demokratiska strukturer och skyddsnät. Faller man igenom
systemet på Kuba landar man, medan jag har upptäckt att om
man faller i det svenska grålandskapet – så faller man
fortfarande, oupphörligen utan att nå avgrundens botten.
Tillbaka i den verkliga diktaturen Kuba är inte världens bästa
land – det finns brister. Men det är heller inte världens
sämsta land. I sin egen latinamerikanska sfär utgör Kuba
ett i mina ögon strålande exempel på hur ett land visar
att självständighet är möjlig, och att oberoende från
plundrande rovdjur. Detta har jag redan upprepade gånger nämnt.
Men det tål att nämnas igen och återupprepas. Ju förr
man begriper varför Kuba vanställs som det gör i våra
dagstidningar, i televisionen och av politiker som helst vill se ett regimskifte,
eller ett utökande av makten åt minoriteten, desto enklare
blir det att förstå varför de gör som de gör.
Och då blir svaret lika enkelt som självklart – de gör
det av rädsla.
Rädslan inför spridandet av det kubanska tankesättet, där
folket reser sig mot förtrycket och kräver sina rättigheter
– det vi borde ta för demokrati. För skulle man våga
låta folket uppleva verklig demokrati, våga bygga en värld
där folket har makten, skulle Kubas revolution vara de stora vinnarna,
och Fidel Castro skulle med rätta placeras i historieböckerna
bland de största fredskämparna och fattigdomsbekämparna
med bland andra Nelson Mandela, den trettonde Dalai Lama och Mahatma Gandhi.
Samhället jag såg överensstämde inte alls med den
propagandabeskrivning som ivrigt påhejas av nyliberaler och socialdemokrater
inom Svea Rikes murar.
Samhället jag såg överensstämde inte heller med de
övriga länder jag besökt i tredje världen, framför
allt under tidigare vistelser i Latinamerika.
Samhället jag såg tillhandahöll böcker om Pippi Långstrump,
vad Folkpartiet än tror sig veta om den saken. Det var inte Kuba
som lät människor svälta på gatan, som jag har blivit
inlärd att tro – den svältande och övergivna pöbeln
såg jag prov på först efter att ha tagit mark igen, tillbaka
i den osynliga diktaturen, i Sverige.
Kuba har efter sina egna förutsättningar byggt upp ett samhälle
som på 46 år åstadkommit storverk för den lilla
människan och hennes kamp för de mest självklara rättigheter
utan att ge upp vare sig sitt kulturarv eller sina traditioner. Tvärtom
finns de kubanska traditionerna djupt inrotade i det kubanska samhället.
Dessa undergrävs heller inte på några som helst sätt,
utan självständigheten ligger mångt och mycket i det gamla
slavsamhällets medvetenhet och resning mot orättvisornas ansikten.
Kuba har förstått sin suveränitet, och önskar ingen
annan något ont, utan snarare blott samma förutsättningar
för självständighet som landet självt har fått
slå sig blodiga för att uppnå – likväl som
man ständigt måste fortsätta kampen för sin revolutions
överlevnad, ständigt mot friheten.
Hasta la Libertad Siempre!
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.