Man O'Man
Av Måna Berger

Bilnycklarna! Hon började svettas och kände hur hon rodnade. Inte nu igen, tänkte hon. Inte har jag klantat mig nu igen. Hon satte sig på huk invid bilen och rotade igenom ryggsäcken. Ett par bensinkvitton och ett tomt chokladpapper hamnade på marken, hon rafsade ihop dem och stoppade dem i jackfickan. Ryckte prövande i bildörren, som om det skulle hjälpa, blev stående så ett par vilsna sekunder och såg sig omkring, i väntan på en ängel, eller vad? Reservnycklarna låg hemma på byrån.

Det var bara att börja gå.

Vinden var pinande kall och det var halt på trottoarerna. Hon gick i rask takt, med huvudet sänkt mot blåsten. Trött som hon var, efter pressande möten på jobbet, hade hon sett fram emot att åka direkt hem och sova ett par timmar före nattpasset. Alla hon mötte såg trista och modlösa ut. Ingen log. Vinden slet i deras kläder och ljuset från skyltfönstren var smutsgult och fett.

Utanför sin dörr gjorde hon nästa otrevliga upptäckt. Lägenhetsnyckeln var också borta.

– Åh, neej! sa hon högt. Nycklarna måste naturligtvis ligga kvar på jobbet.

Varför hade hon inte tänkt på det? Hon försökte minnas var hon senast sett dem, men var så stressad nu att inga bilder infann sig. Snabbt överlade hon med sig själv om alternativen och fann bara ett: att gå tillbaka till jobbet och leta.

Hon svor medan hon travade på i modden. Vad är det för liv jag lever, tänkte hon, allt blir kaos för att jag aldrig hinner tänka och planera, bara rusa från det ena till det andra. Som så många gånger förr lekte hon med tanken att säga upp sig, rymma, ge sig i väg från hela skiten, men landade som alltid i vetskapen att det var omöjligt. Verkligheten hångrinade henne i ansiktet och serverade kalla ekonomiska fakta.

I ett skyltfönster uppfångade hon en skymt av sin spegelbild, med fladdrande hår och ryggsäcken dunkande på ryggen. Bilden väckte associationer till gamla tågluffarsemestrar och livade upp henne en aning. Någonting fritt och vilt gäspade och sträckte på sig i djupet av hennes pliktsjäl.

- Behöver du lift?

Bilen hade smugit upp bakom henne utan att hon märkt det. Mannen vid ratten lutade sig fram över passagerarplatsen och tilltalade henne genom den halvöppna dörren. Ett förvirrat ögonblick tyckte hon att det var någon hon kände, han påminde diffust om någon, men sedan insåg hon att han var en främling och vände sig halvt bort för att fortsätta gå, utan att svara. Men en impuls hejdade henne, hon tittade en gång till och bestämt verkade han bekant på något sätt. Tiden gjorde en loop och saktade sig. Han log åt hennes frågande min och sköt upp dörren. – Hoppa in! sa han. Utan att hon riktigt visste hur det gått till satt hon i bilen och han la i en växel och gled mjukt ut i trafiken.
Det var sannerligen inte likt henne.

I rondellen flackade blåljusen från polisbilar. Ambulansen stod parkerad med öppen bakdörr för att köra in en bår, hon såg konturer av en kropp mot asfalten och en massa folk hade samlats runt omkring. En svart Opel stod inkörd i snövallen.

– En trafikolycka, sa hennes okände chaufför, vi tar den andra vägen. Han svängde elegant förbi hela röran av bilar och människor och körde genomfartsleden söderut. Hur vet du vart jag ska? ville hon fråga. Men en egendomlig tunghäfta kom över henne. Hon tänkte att det var tröttheten. Hon ville inte prata. Det var så behagligt att luta sig bakåt och bara bli transporterad, utan frågor, och bilen gled ljudlöst genom gatorna.
Med ett ryck vaknade hon till. De borde ha varit framme för länge sedan. Utanför sidorutorna var mörker, tätt ogenomträngligt mörker och framför dem spelade bilens ljuskäglor över en obekant väg i dimma.

– Var är vi? undrade hon oroligt. Han svarade inte, vände sig bara mot henne och log igen, och då först såg hon att honom hade hon känt i hela sitt liv. Han kunde ha varit hennes tvillingbror, om det inte varit för de långa, vassa hörntänderna som glänste rovdjursaktigt i dunklet.

Vägbanan var blå sammet. Mannen vid ratten blinkade med helljuset och gick ut för en
omkörning, utan att sakta farten. Hon uppfattade tistelstången i ögonvrån när de svepte förbi den; Karlavagnen. Det förvånade henne inte. Den hade aldrig gjort många knop. Mannen – hon måste fråga vad han hette – tryckte på CD-spelaren och melodisk harpomusik strömmade ut i kupén. Nu log hon också.

– Är vi på väg dit jag tror? frågade hon.

Borgen låg på en grön kulle mellan höga lövträd vilkas grenar rördes i en svag morgonbris. Solen steg just över horisonten när de körde upp framför grindarna och ett koppel vita och svartfläckiga hundar kom löpande för att möta dem. Mannen öppnade grindarna och klappade om sina vilda jakthundar som gläfsande och gnällande av förtjusning kastade sig över honom. Han skrattade och kommenderade dem plats.

– Välkommen till Tir Na nOg! sa han sedan och bjöd henne armen, jag hoppas du ska trivas hos oss. Här härskar inte Tiden.

De vigdes av fedrottningen samma natt, under en främmande stjärnhimmel. Man O’Man kysste henne så mjukt som hon aldrig förr blivit kysst och småfolket dansade med irrbloss under de dignande fruktträden i slottsträdgården. Harporna klang och hundarna ylade. En leprechaun stal hennes brudkrona, men vid det laget brydde hon sig inte alls om det, för hennes Man var en fantasifull och öm älskare och leprechauner är som de är.

Hon var lycklig, för första gången på mycket länge. Det visste hon, när vad hon uppskattade som en vecka i paradiset förflutit. Men i samma stund som hon tänkte så erinrade hon sig Tiden, och med minnet av Tiden följde minnet av jobbet. De måste ha blivit oroliga, hon som aldrig brukade vara borta och definitivt inte skulle utebli utan att höra av sig. Kanske hade de sökt henne, ja säkert hade de det och nu var hon troligtvis efterlyst.

– Jag behöver åka tillbaka och säga till på jobbet var jag är, förklarade hon för Man.

Han såg häpen ut.

– Men sjukhuset är ju nedlagt, sa han, det slog igen för femtio år sedan, enligt din forna tideräkning. Du är i Tir Na nOg nu, har du inte förstått det?

Om någon för en vecka sedan påstått att hon skulle komma att sitta i paradiset och sakna jobbet, stressen och alla kraven, facket och verksamhetschefen, då hade hon skrattat. Nu grät hon. En sysslolös evighet tråkade redan på förhand ut henne. Till sist gav Man med sig och körde fram bilen.

– Vi åker en sväng så får du se, sa han, men kom ihåg; om du så mycket som sätter ena foten på marken där, då är jag och Tir Na nOg och alltsammans förlorat för dig och du kommer aldrig mer att hitta tillbaka hit. Sådan är lagen och jag har ingen makt över den.

Hon nickade och lovade att tänka sig för.
Där staden legat var ett vidsträckt, asfalterat flygfält med övergivna raketuppskjutningsramper. Omkring fältet låg en gyttrig kåkstad med låga hyddor, byggda av papp, brädstumpar, rostiga bilkarosser och allsköns skräp och bråte. Mycket få människor syntes till. Tät, grågul smog dolde himlen.

Chocken gjorde henne för ett ögonblick kall invärtes. Det är inte sant, tänkte hon, jag drömmer, det är en mardröm. Hon vände sig skräckslagen till Man O’Man.

– Kan vi inte ta oss tillbaka till min tid?

- Du rymmer, sa Man misstänksamt.

- Kanske jag rymmer, kanske inte, jag vet inte. Jag måste få se.

– Okej då!

Utan förvarning la han i backen och gjorde en rivstart så det osade bränt om däcken. Hon kastades framåt och slog pannan i instrumentbrädan. När hon åter såg upp befann de sig på stället där han plockat upp henne en vecka tidigare. Hon hade just satt sig i bilen. Det blåste en pinande kall vind utanför. Hon hade huvudvärk och var mycket trött.

- Nej, sa hon och öppnade bildörren för att kliva ut.

- Vänta, sa Man och lade handen på hennes arm, vänta tills den där dåren kört förbi.

En svart Opel kom med hög fart in i rondellen, sladdade på tvären och rände rakt in i en snövall. Polisen var där strax efter och tog hand om den uppenbart berusade föraren, men ingen ambulans tycktes behövas.

– Den skulle hämta dig, förklarade Man. Han körde på dig. Nu kan du gå om du vill.

- Får jag aldrig se dig mer om jag går?

Han skakade sorgset på huvudet. Hon lutade sig fram och kysste honom.

- Jag älskade dig Man, sa hon och öppnade bildörren igen.

- Och jag älskar dig, sa han och tryckte ett par föremål i hennes hand.

Hon satte foten på trottoaren. Han var försvunnen, bilen var försvunnen och polisbilen hade åkt, hon stod kvar i snålblåsten. I sin hand höll hon de borttappade nycklarna.

Jag hinner hem och sova ett par timmar innan jag ska jobba, tänkte hon.

– Kanske jag stannar hemma i natt förresten. Man behöver väl inte stressa ihjäl sig heller, sa hon till en medelålders herre, som passerande i rask takt med huvudet nedböjt mot blåsten. Han såg förnärmad ut och vände sig bort.

Sedan började hon gå, med håret flygande för vinden och ryggsäcken dansande mot ryggen. En snöflinga landade som en kyss på hennes nästipp.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.