Masspsykos
Av Kent Niemi

Stånden står uppslagna på den stora grusplanen. Runt mig en massa skrikande barn med sockervadd i nävarna. Deras tjat om karusellåkning blandas med föräldrarnas stön i den kvava luften. Musiken från fem olika karuseller blandas i ett påfrestande skrål. Stressade hundar slits runt i trängseln. För en sekund vill jag fly allt.

Jag kryssar fram på de överfulla stigarna mellan stånden. Tankarna vandrar i väg till kåkstäder utanför Rio. Inte för jag någonsin varit där, men känslan är nog den samma. Jag försöker hålla ett jämt och normalt tempo. Men, misslyckas konstant. Folk tycks har tappat sista gnuttan av sitt förstånd.

- Jag förstår mej inte på folk.

- Vadå?

- Jaa, titta på dom. Dom stannar mitt i vägen och stirrar på stånden. Nästan som i koma står dom och glor.

- Dom kanske ska köpa nåt.

- Vafan, det skiljer ju inget från det där ståndet till nåt annat. Vuxna människor blir som barn här. Stannar och glor på alla stånd som har lite skarpa färger och musik. Ännu värre blir det om det redan står fyra personer där och glor. Då går genast fyra till dit, bara för dom är rädda att missa nåt.

- Nu är du löjlig. Det är ju så man gör på en marknad. Man strosar och tittar.

- Strosa? Är det så det kallas? Tycker mera det ser ut som nån form av masspsykos.

En pedofilanklagad popstjärna stirrar på mig med sitt vita ansikte. Han trängs med andra hjältar på en tvättlina i ett stånd som säljer tröjor och solglasögon - ett av många. Jag bryter mig ur floden av krimskramsslavar. Ställer mig i utkanten och vilar. I allt kaos har jag tappat bort anledningen till varför jag är här över huvud taget. Jag tittar på folket runt mig. Det finns ingen lycka i blickarna på dem. Enbart ett jagat och ansatt blickflackande. De tycks sakna något egentligt slutmål.

- Lajza, jag orkar inte längre. Vad fan gör vi här – kan vi inte skita i det här – jag vill åka hem.

- Men Anders, om jag inte minns helt fel så var det du som ville hit. Du skulle ju absolut ha ditt renkött, så Ea skulle få smaka. Hur smart är det att åka ut hit bara för att köpa lite renkött när du vet hur det ser ut här varje år…

Så var det. Det var renkött jag skulle ha. Nya krafter väcks i min kropp. Jag styr åter ut i flödet av kroppar. Blicken fastfryst i horisonten. Likt en kryssningsmissil sterilgår jag mot ett fast slutmål.

Blicken söker efter den heliga vagnen. Tvivlet växer i min ansatta själ. Har allt mitt lidande varit förgäves – var är den helgonlika skylten som förklarar att jag har nått mitt köttnirvana – var fan är vagnen? Den ska ju vara här.

- Är du säker på att den står här i år då – han kanske har fått en annan plats.

Den sista lilla orken är på väg att rinna ur mig. Jag hänger med en hand på stupets kant. Galenskapens lockrop studsar mellan avgrundens kalla väggar. Jag får lust att lägga mig ner i gruset. Sparka och gråta som ett litet barn.
Då ser jag den. I ett trollslag ändras allt. Likt något heligt svävar den två centimeter ovanför marken. Samtliga religioners gudar har flyttat in i den vita vagnen.

Jag tränger mig fram, knuffar undan några ungar och sparkar på en barnvagn. Ur vägen. Jag kräver fritt stråk. Nöden har ingen lag. En man måste få sitt kött.

Mannen inne i vagnen måste ha sett min tvångsfyllda färd fram till honom. När jag kommer fram tittar han på mig med en förstående blick. Han ser det alla langare ser.

- Har du nå torkat renkött kvar? frågar jag nervöst.

- Jodå, det har jag. Hur mycket ska du ha för…

- Tvåhundra.

Det svarta köttet ligger i den glasklädda kyldisken. Jag tar på glaset som ett litet barn. Så nära med ändå inte. Tiden står still när mannen plockar upp en köttbit och lägger den på vågen.

- Den här biten kostar tvåhundratjugo, men det bjuder jag på.

Jag svävar fram. Kärleken sprutar ur min bröstkorg. Hatet är som bortblåst och jag vill krama alla i min omgivning. Får nästan lust att ta några graciösa danssteg, men anhopningen runt mannen som säljer dammsugarmunstycken är för stor. En flock trängselindivider står och stirrar på den gröna mattan när den får en behandling. Med öppna munnar och tomma blickar lyssnar de på den malande rösten från försäljaren. Orkar inte bry mig. Jag tar små nätta danssteg och trycker påsen med köttet mot mitt bröst.

Den stolta fadern lägger med högtidlig hand upp köttet på skärbrädan. Dottern sitter ointresserad nedanför och leker med plastslevar. Den nyvässade kniven skär genom köttet. Biten är lagom stor.

Överlämnandet. Dottern tar misstänksamt emot den svarta biten.

- ÄTA! säger jag och pekar på munnen.

Hennes lilla mun öppnas och biten åker in. Och spottas ut. En besviken blick på sin far säger allt.

- ÄTA!! säger hon och pekar på bananen i fruktskålen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.