Kult blir allmängods
Av Johan Rahmström

Morrisseys senaste skiva hamnade på svenska försäljningslistans första plats. Något som troligtvis grämer den del av hans publik som vill ha honom för sig själva, vilket i Morrisseys fall är en relativt stor del. Men vid det här laget måste de nog acceptera att det var länge sen Morrissey var något för de insatta. När han står framför en gigantisk ljusdiodsbokstavering av sitt namn i stället för de homoerotiska bilder på halvnakna män som varit backdrops under hans tidigare turnéer, är det bara att konstatera att han i dag är en regelrätt mainstream-popstjärna.

Jag har sett Morrissey live ett antal gånger förut. På konserter som befolkats av hardcore-fans som kastar ur sig saker som: ”Vet man inte vad det här är för låt har man inget här att göra”. Aldrig har jag dock sett honom få ett sådant publikt gensvar som på denna festivalspelning, där en stor del av publiken troligtvis bara har hört de senaste, samt de allra mest kända låtarna i hans repertoar. Det är allsång och händer i luften på ett sätt som aldrig varit fallet med på hans reguljära konserter. Och det är oerhört kul att se Morrissey blomma ut i rollen som stadiumrockare.

Spellistan består inte helt överraskande av många av de nya låtarna. Refrängen i ”I Have Forgiven Jesus” lockar till en av konsertens största sånginsatser av publiken. Detta gäller även ”Everyday Is Like Sunday” och när han, till allas förtjusning, spelar gamla Smiths-klassikern ”There Is a Light that Never Goes Out”. Detta är inte den enda låt han plockar ur den gamla Smiths-katalogen. Han bjuder även på fina versioner av ”Rubber Ring” och ”The Headmaster Ritual”; roliga och oväntade låtval. Han bjuder även på ett par för mig obekanta låtar; om de är nyskrivna eller om det är covers bryr han sig inte om att förtälja, vilket får ses som ganska typiskt.

Ljudmässigt låter det oerhört bra. Bandet spelar oklanderligt trots att orginalgitarristen Alain Whyte, som är hemma och firar sin födelsedag, är ersatt av en inhoppare. Morrissey själv sjunger bara bättre och bättre ju äldre han blir. När han lämnar scenen till tonerna av ”My Way” inser man att ett sätt för honom att åldras med hedern i behåll vore om han gjorde en regelrätt crooner-skiva i Sinatras fotspår.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.