ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
|||||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Kvinnotolkningar som blir till minnesvärda
bekantskaper
I ”I Stand Before You Naked” vill Joyce Carol Oates berätta om kvinnans situation. I den svenska översättningen ”Naken” som visas för andra gången i Malmö står tio kvinnor och exponerar sina innersta tankar i öppna och ärliga monologer. Stramt sceneri utgör en utomordentlig plattform för dramatiskt utspel, och Sanna Persson och Ann Katrin Andréasson gör på Teater 23 var och en av dessa kvinnor till minnesvärda bekantskaper. Karaktärerna kan dock kännas något förprogrammerade. De presenterar välanvända karikatyrer av tragiska livsöden, en tonårsanorektiker, en mördad strippa, en uttråkad rikemansfru, och budskapet blir i dagens feministiska debatt lite tråkigt. Det är möjligt att min åsikt är generationsbetingad, och man skulle kunna säga att det inte gör någonting men det gör det faktiskt. Ämnet utgör fortfarande en spricka i samhället, man kan undra när den kommer att läka, och den där arga feminismen som härstammar ifrån 70-talet gör mig inte bara trött, utan faktiskt lite upprörd. Jag såg inte pjäsen i dess tidigare version på Inkonst, men det var uppenbart bland publiken att återuppsättningen var efterlängtad, och kanske är det ändå det viktigaste. När det på ett par ställen bryter igenom en innerlig energi, som i Andréassons överkåta lärarvikarie som drivits lite till extremer av sin ensamhet, förstår jag varför. Pjäsen är i sin helhet riktigt rolig, framför allt när den svarta humorn tillåts att bryta igenom det mer folkligt burleska flörtandet och textens seriösa undertoner uppenbaras. Då är det omöjligt att inte ryckas med. Det är kanske en svår prestation att finna denna grad av bisterhet, som går så långt att det blir till humor, och då jag inser att detta är författarens strävan så slår det mig att pjäsen kanske hade nått lite längre om den tillåtits att vara mer pretentiös. Jag finner denna rymd i en av Sanna Perssons roller, i kvinnan som är gift med en massmördare. Bakom glasögon som gör ögonen stora som golfbollar, och ett ideligt sugande på sin astmaspray finns en komplexitet i rolltolkningen där kasten mellan humor och allvar är så snabba att man knappt hinner med. Då lyfter pjäsen till en nivå som jag gärna hade sett mer av. Först hos den rättrogna sekreteraren
uppnår pjäsen den återhållna bitterhet som är
så talande för kvinnans situation i ett mansdominerat samhälle.
Med en skyddande nylonstrumpa över ansiktet svänger hon runt,
runt på sin kontorsstol och deklarerar med övertygad röst:
”Jag är en lycklig kvinna. Jag är en välanpassad
kvinna”. I denna nästan övertydliga symbolik får
pjäsens karaktär sin mest välformulerade form, och det
är den bilden jag kommer att minnas bäst ifrån ”Naken”
på Teater 23. | ||||||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
|||||||||
|