ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Sanna Persson och Ann Katrin Andréasson gör sina roller till minnesvärda bekantskaper. foto: markus råberg

Kvinnotolkningar som blir till minnesvärda bekantskaper

TEATER
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Naken
Scen: Teater 23, Malmö
Av Joyce Carol Oates
Regi: Gabriel Flores Jair
I rollerna: Ann Katrin Andréasson och Sanna Persson
Scenografi: Anna Sigurdsdotter

I ”I Stand Before You Naked” vill Joyce Carol Oates berätta om kvinnans situation. I den svenska översättningen ”Naken” som visas för andra gången i Malmö står tio kvinnor och exponerar sina innersta tankar i öppna och ärliga monologer.

Stramt sceneri utgör en utomordentlig plattform för dramatiskt utspel, och Sanna Persson och Ann Katrin Andréasson gör på Teater 23 var och en av dessa kvinnor till minnesvärda bekantskaper.

Karaktärerna kan dock kännas något förprogrammerade. De presenterar välanvända karikatyrer av tragiska livsöden, en tonårsanorektiker, en mördad strippa, en uttråkad rikemansfru, och budskapet blir i dagens feministiska debatt lite tråkigt. Det är möjligt att min åsikt är generationsbetingad, och man skulle kunna säga att det inte gör någonting men det gör det faktiskt.

Ämnet utgör fortfarande en spricka i samhället, man kan undra när den kommer att läka, och den där arga feminismen som härstammar ifrån 70-talet gör mig inte bara trött, utan faktiskt lite upprörd.

Jag såg inte pjäsen i dess tidigare version på Inkonst, men det var uppenbart bland publiken att återuppsättningen var efterlängtad, och kanske är det ändå det viktigaste. När det på ett par ställen bryter igenom en innerlig energi, som i Andréassons överkåta lärarvikarie som drivits lite till extremer av sin ensamhet, förstår jag varför.

Pjäsen är i sin helhet riktigt rolig, framför allt när den svarta humorn tillåts att bryta igenom det mer folkligt burleska flörtandet och textens seriösa undertoner uppenbaras. Då är det omöjligt att inte ryckas med.

Det är kanske en svår prestation att finna denna grad av bisterhet, som går så långt att det blir till humor, och då jag inser att detta är författarens strävan så slår det mig att pjäsen kanske hade nått lite längre om den tillåtits att vara mer pretentiös. Jag finner denna rymd i en av Sanna Perssons roller, i kvinnan som är gift med en massmördare. Bakom glasögon som gör ögonen stora som golfbollar, och ett ideligt sugande på sin astmaspray finns en komplexitet i rolltolkningen där kasten mellan humor och allvar är så snabba att man knappt hinner med. Då lyfter pjäsen till en nivå som jag gärna hade sett mer av.

Först hos den rättrogna sekreteraren uppnår pjäsen den återhållna bitterhet som är så talande för kvinnans situation i ett mansdominerat samhälle. Med en skyddande nylonstrumpa över ansiktet svänger hon runt, runt på sin kontorsstol och deklarerar med övertygad röst: ”Jag är en lycklig kvinna. Jag är en välanpassad kvinna”. I denna nästan övertydliga symbolik får pjäsens karaktär sin mest välformulerade form, och det är den bilden jag kommer att minnas bäst ifrån ”Naken” på Teater 23.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème